fredag 30 december 2011

När blir nakna barn pornografi?

I en artikel i Expressen i dag reder Håkan Lindgren förtjänstfullt ut begreppen kring barnpornografilagen och förklarar därmed hur det kommer sig att Mangaöversättaren Simon Lundström kunnat bli dömd för barnpornografibrott. Domen är överklagad till HD som kommer att fälla sin dom inom en snar framtid.

Jag skrev själv en kommentar om vår nya hyperkänslighet kring barns nakenhet tidigare i år – en känslighet som kan få förödande konsekvenser. Den kan man läsa här. Jag tänker ofta på hur våra blickar "pedofilifierats" när jag ser gamla filmer och tv-serier. Det finns en hel rad fantastiska scener som skulle vara otänkbara att producera i dag. Här är tre:

• Kaj Pollaks Elvis! Elvis! (1977): Den lyckligaste scenen i filmen är när Elvis badar med sin farfar (Allan Edwall) i en skogssjö. Båda är nakna, Elvis rider på sin farfars rygg.
• Kjell Gredes Hugo och Josefin (1967): Josefin och trädgårdsmästaren Gudmarsson (Beppe Wolgers) är båda lite ledsna, går sida vid sida vägen fram och stannar till vid en mjölkpall där Gudmarsson bjuder upp till dans. Han lyfter upp Josefin och de dansar en stilla, lycklig vals, slingrade om varandra.
• Göran Graffmans serie Den vita stenen (1974): Hampus, a k a Faraos Konung, har just utfört sitt uppdrag att rita ögon, näsa, mun på kyrkklockan och hoppar lycklig, sotig och helnaken omkring i natten.

Palle Torsson väckte ju ett jordskredsaktigt liv när han i konstprojektet Pippi Examples ville visa hur våra pedofilifierade blickar ser på tv-serierna och filmerna om Pippi Långstrump på ett nytt sätt. Finns det fler intressanta exempel på otänkbara bilder av barn i dag? Exempel mottages tacksamt!

måndag 26 december 2011

Alvin, gänget och alternativen

Jag orkar inte ännu en gång vråla ut min vrede över ännu en extremt dålig barnfilm på biorepertoaren. Därför är jag så tacksam för att Johan Croneman gör jobbet åt mig i DN. I sin recension uppmanar han oss vuxna att "våga säga nej" till Alvin och gänget 3. Jeanette Gentele, som ju inte är känd för sina sågningar utan mildögd ser det bästa i allt, är betydligt snällare i sin bedömning i SvD.

Jag vågar säga nej. Och jag uppmanar er läsare att leta fram de sevärda alternativen på bio: En katt i Paris är ett sådant, Molly och julmonstret ett annat, som passar för de minsta. Också Palatset visar film under jullovet, till exempel Hoppet i morgon tisdag.

onsdag 21 december 2011

Palatset och pengarna

Det fantastiska kulturpalatset för barn på Riddarholmen befinner sig i akut ekonomisk kris, kan vi läsa i SvD.

Man hade inte räknat med att besökssiffrorna, efter inledande succénivåer, skulle sjunka så drastiskt i december. Det är lite märkligt med tanke på att det är ett välkänt faktum att barnkulturevenemang som inte har direkt julkoppling är omöjliga att arrangera denna månad eftersom de konkurreras ut av glöggfester, julmarknader, julbasarer, julkonserter och julklappsshopping.

Men framför allt är det väldigt synd och jag hoppas att alla i stan tar ungarna med sig till detta underbara, kreativa ställe under jullovet. Träffa konstnärer, dansare, musiker och författare – under lovet kommer till exempel Pija Lindenbaum, Moni Nilsson och Annika Thor. Läs, skriv, måla, skulptera, musicera, spela in TV, gör en tidning! Eller njut av en en föreställning, till exempel Vattenmannen och Speed!

Mer info finns här.

Missa inte Kobra om Grimm!

SVT:s kulturprogram Kobra sände i går ett riktigt fint program om Bröderna Grimms sagor och deras betydelse.  Det kan man se här.

Vi fick först veta hur insamlingen och sedan omskrivningen av sagorna gick till – det blev en hel del redigeringar eftersom den första upplagan av sagorna år 1812 blev en riktig flopp.

Därefter fick vi träffa tre svenska konstnärer; Klara Kristalova, Charlotte Gyllenhammar och Ernst Billgren som på olika sätt inspireras av klassiska sagor i sitt skapande. Särskilt ljuvligt på samma gång intagande och skrämmande framstod Kristalovas stora glaserade keramikfigurer (se bild ovan) med starkt expressiva uttryck. Hon ska ha en separatutställning på Bonniers konsthall i vår som jag inte kommer att missa!

Också litteraturforskare och psykoanalytiker intervjuades om sagornas grymhet och symboliska betydelse. Det var ju österrikaren Bruno Bettelheim som på 70-talet i sin berömda Sagans förtrollade värld var först ut med att tolka Grimms sagor ur psykoanalytiskt perspektiv; bland annat hur de onda styvmödrarna kan ses som mammans "elaka" sida. När barnet är riktigt litet får det ju som det vill, alla önskningar uppfyllda, men när det blir lite större ställs plötsligt krav och uttalas "nej" och förbud. Att höra sagor om elaka styvmödrar kan vara en hjälp för barnen att bearbeta upplevelsen av denna "nya" mamma.

Bettelheim var ju också mycket hård i sin kritik mot Disneys versioner av Grimmsagorna, som "urvattnade" och "banaliserade" någonting viktigt tills det var menlöst eller rentav fördärvligt. Fördärvligt därför att barnen genom de "snällifierade" versionerna möts av en falsk bild av livet, som ju är fyllt av grymheter som man enligt Bettelheim måste lära sig att hantera.

2012 firas 200-årsjubileet av Bröderna Grimms sagor. Bland annat kommer två olika stjärnbeströdda Snövitfilmer att ha premiär. Jag ser mest fram emot att se söta Julia Roberts i rollen som den Elaka Drottningen i Mirror, Mirror.

Fram tills dess kan man njuta av Catherine Hardwickes grymma och medvetet kitchiga och grovt underskattade Red Riding Hood. Jag fick i Kobra lära mig att uttrycket "tas av vargen" på franska innebär att bli av med sin oskuld. I Hardwickes film har Rödluvan gjorts till en i högsta grad aktivt väljande ung kvinna. Hon väljer vargen. Hon "tas" inte, hon tar.

tisdag 20 december 2011

Önskelista till Svenska barnboksinstitutet

I ett blogginlägg tidigare i höstas bad jag er läsare inkomma med förslag på böcker som Svenska barnboksinstitutet bör ge ut i nytryck i sin serie "Läsvärt – om och om igen". Önskelistan är nu ivägsänd till SBI:s chef Jan Hansson och ser ut såhär:


Gunnel Linde, Den vita stenen 
Maud Reuterswärd, Dagar med Knubbe
Ingrid Sjöstrand, Kalle Vrånglebäck
Barbro Lindgren, Mattias-trilogin
Marita Lindquist, Malena-serien
Maria Gripe, alla titlar som inte finns att få tag i
Barbro Lindgren, Max grav
Inger och Lasse Sandberg, Niklas Röda Dag och Pojken med de hundra bilarna
Pär Lagerkvist: Gäst hos verkligheten och Onda sagor
Inger Edelfeldt, Juliane och jag
Edith Unnerstad, Kastrullresan
Lennart Hellsing, Tankar om barnlitteraturen
Eva Bexell, Prostens barnbarn-serien
Hans Peterson, Jag vill inte, sa Sara
Inger och Lasse Sandberg, Vad är det som ryker?
Eva Eriksson, Tandresan

En del önskade titlar rensade jag bort eftersom de inte uppfyllde SBI:s krav: skrivna på svenska, äldre än 30 år och omöjliga att få tag i i handeln.
Jag återkommer när jag fått svar från Jan Hansson!

Bonniers skiter i ungarna

Sent, sent kommer här några tankar kring nedläggningen av KPwebbens communityverksamhet.

Den 8:e januari blir sista dagen på den enormt populära KP-webben i sin nuvarande form. Alla möjligheter till social kontakt mellan medlemmarna, såsom chatt, forum och "skrubbar", kommer att försvinna. Och KPwebbarna sörjer. På Youtube finns en rad läsarreaktioner, bland andra en farvälfilm av signaturen UtamaFree med följande text:

"KPwebben var som ett land, och KPwebbarna som ett eget folkslag. Och vi är. Bara att vi inte har någon som leder oss. Det känns som om vi blir utslängda från vårt egna hemland./Och vi KPwebbare får göra i ordning egna flyktingläger, och försöker samla in förvirrade och vilsna KPwebbare."

På KPwebben startade redaktionen omedelbart en särskild diskussionstråd där läsarna kan ställa frågor om förändringarna och här svallar känslorna. Många är arga, de flesta är ledsna och alla är besvikna. Såhär skriver en KPwebbare:
 
"Varför gör VUXNA alltid BARN besvikna. NI lägger ner sånt som vi MÅR BRA AV och skyller sen på massa dumma saker. KPwebben är en bra & trygg plats att vara på...och här har vi massor av vänner. Dom kastar ni i papperskorgen.....vad på nätet ska vi vara i stället? Vi som inte få ha FaceBook eller YouTube???
Varför släppte ni "BOMBEN" igår på luciadagen och sen ser första sidan ut som vanligt idag....varför inte ta en diskussion med oss KPwebbare där istället? Har ni sett att några är så deppiga att dom hotar med att göra hemska saker mot sig själva???? TA OSS PÅ ALLVAR...VI BARN mår dåligt av det här & har också känslor.
Alla inlägg här borde få svar!!!"

KP:s chefredaktör Lukas Björkman förklarar förändringarna med ekonomiska krav; att det helt enkelt är för dyrt att både satsa så mycket som man hittills gjort på papperstidning och webb. Och då undrar man ju förstås hur det kan få vara så, att skräptidningar med medföljande plastigt bling-bling och uselt innehåll poppar upp i ICA:s tidningsställ som trattkantareller i en oktoberskog medan en av både barn och vuxna älskad tidning som KP tvingas skära ner på verksamheten. (Jodå, jag vet varför. Så länge Marknaden styr så kommer skräpet att dominera. Men är det verkligen vettigt att Marknaden ska få styra över något så viktigt och sårbart som barnkulturen?)

I DN den 15 december uttalar sig Åsa Rydgren på Bonnier tidskrifter, hänvisar till ekonomi och avrundar med att hon litar på att "barnen kommer att förstå" eftersom "barn är smarta". (Man kan fråga sig varför inte Åsa tar sitt ansvar och besvarar frågorna på KPwebben, bemöter sorgen, vreden och frustrationen, i stället för att delegera till de stackars KPredaktörer som förmodligen själva är nästan lika upprörda över beslutet som sina läsare.) Att hänvisa till barns kompetens har för övrigt blivit på modet och det är ju väldigt praktiskt, svårt att sätta emot. Men det handlar inte om att barnen ska "förstå". Det handlar om att Bonnier tidskrifter gör en prioritering som innebär att man helt sonika struntar i vad 13 000 barn tycker. I en välformulerad och mycket läsvärd debattartikel i DN dagen därpå skriver Paul Frigyes om just Bonniers svek mot barnen.

Det handlar om att Bonnier tidskrifter väljer att satsa på ständigt nya livsstilsmagasin för den penningstarka medelåldern i stället för olönsamma ungar. En ny inredningstidning, någon? Jajamänsan!

måndag 19 december 2011

Grammisnomineringar


Nu är Grammisnomineringarna klara och i barnmusikgenren håller jag stenhårt på Oscar Danielson, vars skiva Det kostar på att vara barn (trots knäpp titel) bjuder på några fantastiska sånger som spelats om och om igen här hemma …

Här är hela listan på nominerade i kategorin:

ÅRETS BARNALBUM
Doreen Månsson
Lekisjazz
Nassim Al Fakir
Orkester Pop
Oscar Danielson

Recension: Barnen ifrån Frostmofjället


"Den här teatern kommer jag komma ihåg hela livet" sade mitt sexåriga sällskap medan han höll hårt i reflexen med bilden av en get på. Det var på tunnelbanestationen Skärholmen en sen fredagkväll och pjäsen vi just upplevt var Barnen ifrån Frostmofjället. 

Sverige har förändrats mycket sedan 1907 när Laura Fitinghoffs klassiker gavs ut. Boken brukar räknas som den första socialrealistiska barnromanen och berättelsen om de sju föräldralösa syskonen som tillsammans med sin get Gullspira ger sig ut på vägarna för att hitta ett hem blev genast mycket populär. Lika uppskattad blev Rolf Husbergs filmversion från 1945 som ofta räknas som den första "riktiga" svenska barnfilmen, medan Jonas Simas försök att uppdatera och snällifiera historien i Barna från Blåsjöfjället 1980 nästan helt fallit i glömska.

Men även om mycket har förändrats på hundra år rymmer Fitinghoffs historia dels frågor som är eviga, dels förhållanden i samhället anno 2011 som har mer gemensamt med Sverige 1907 än 1945. Just dessa har man mycket framgångsrikt tagit fasta på i Stadsteatern Skärholmens uppsättning av Barnen ifrån Frostmofjället. 

Med mycket varlig hand har texten moderniserats. Publikfriande grepp såsom förflyttning av händelserna till en samtid eller av de geografiska platserna till lätt igenkännbara har man avstått ifrån. Det är 1860-tal, det är Norrland och det är tunga yllekläder. Men det är också Gullspira, föreställningens både stolta och empatiska ciceron som ramar in, kommenterar och fyller ut händelserna – utan att någonsin bli överpedagogisk. Hon gestaltas av Robert Fux som är magnifik i sina blonda hårkringlor/horn, svartvita sminkning och gräddvita stass. Han är inkännande med både medspelare och publik, väjer aldrig för att visa rädsla, sorg och förtvivlan men lättar också upp med humoristiska, getlika inbilskheter som antyder att Gullspira minsann är en Mycket Speciell Get – lite vackrare, intelligentare och mer respektabel än andra.

Även synen på barn är tydligt uppfräschad. Frostmosyskonen är visserligen mycket utsatta och får utstå såväl elakheter som likgiltighet längs sin väg men de framstår aldrig som oskuldsfulla små offer, helt utlämnade till vuxnas välvilja. De är själva med och bestämmer om de ska stanna i en fosterfamilj och deras tankar och känslor tas på allvar. De är emellanåt arga på varandra och på mamman som dog ifrån dem. Och de är alla individer, med varsin personlighet som bidrar till en stark scenisk dynamik. Jag skulle kunna skriva om varje enskild skådespelare som var och en gör en lysande rollgestaltning men nöjer mig av utrymmesskäl med att konstatera att jag sällan sett en så oerhört tajt, engagerad och engagerande ensemble som denna. Hela publiken följer andlöst minsta skifte i röst eller mimik och är omedelbart med på de kostymskiften som till exempel förvandlar en sprudlande Maglena till en sträng medlem av Fattigförsörjningskommittén. 

Till den starka upplevelsen bidrar också Niklas Brommares skenbart enkla och mycket effektfulla musik som framförs av honom själv på scen. Sångnumren bryter aldrig handlingen utan bidrar till att föra den framåt, framåt, vidare. För det är ju ständigt vidare de ska, de fem syskonen. Liksom alla barn i alla tider som växer, utvecklas, söker – och ibland finner. Det kan vara ett hem, en familj, sig själv. I Skärholmen ges just nu en chans att finna en oförglömlig teaterupplevelse. Missa den inte.  

Artikeln publicerades i Helsingborgs dagblad 18/12 2011

Fakta/Barnen ifrån Frstmofjället i Skärholmen
Text: Laura Fitinghoff
Regi: Carolina Frände
Medverkande: Robert Fux, Peter Perski, Julia Marko-Nord, Camilla Larsson, Sebastian Sporsén, Bahareh Razekh Ahmadi, Lotta Östlin Stenshäll


tisdag 13 december 2011

Luciaglitter och kamp

Lucia. En dag av glitter, ljus och sjungande barnaröster som får vuxenögon att tåras. Men också av könsdiskriminering, maktkamp och mobbning.

Min kollega på Helsingborgs dagblad, Marie Pettersson, har skrivit en arg, ledsen och mycket personlig – och läsvärd! – luciakrönika här.

Och på Östratornskolan i Lund har eleverna använt sina demokratiska rättigheter till att se till luciaomröstningens resultat faktiskt gällde. Vinnaren fick till slut ta på sig ljuskronan trots att han hade snopp och trots att skolledningen protesterade. Se inslaget från SVT:s Sydnytt här.

torsdag 8 december 2011

Recension Simon och ekarna


I SvD recenserar jag Lisa Ohlins storfilm Simon och ekarna som bjuder på mer bling-bling än äkta skimmer. Men en intressant, om än klassisk, fader-son-problematik samt en mycket fin rollprestation av den unge Jonatan Wächter. Den kan man läsa här.

Playdebatten och barnen

Jag hade verkligen inte tänkt ge mig in i den segdragna och förvirrade debatten om Ruben Östlunds Play. Men när Helsingborgs dagblad för ett tag sedan bad mig göra en förkortad version av min essä i FLM om bilden av barnen i filmen så kunde jag inte säga nej.

Denna artikel har nu Ulrika Stahre läst och refererat till i ett inlägg i Aftonbladet som är det hittills bästa i den långa raden av upprörda texter jag läst. Stahre bortser nämligen inte, som alla andra, ifrån det faktum att Play handlar om barn och att barn har en helt annan position och handlingsutrymme än vuxna. Eftersom de rör sig i marginalerna, eller en verklighet inuti "den stora" verkligheten, där delvis andra lagar och regler gäller.

TILLÄGG I EFTERHAND:
En läsare har uppmärksammat mig på att Maja Bredberg skrivit ett argt och personligt inlägg i Playdebatten. Med barnperspektiv. Läs det här. Tack för korrigeringen, Tinni Ernsjöö Rappe!

Pojkars läsning

  Att en fjärdedel av pojkarna som går ut grundskolan har problem med läsförståelse är ingen nyhet men ett faktum som vi återigen påminns om i UR:s utmärkta serie Världens bästa skitskola vars andra avsnitt sänds i kväll.

Kulturrådet meddelar nu att man ger ekonomiskt stöd till extra insatser för läsfrämjande insatser speciellt riktade mot just pojkar. Cay Conreliuson, handläggare på Kulturrådet menar att "det är viktigt inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv att både flickor och pojkar läser skönlitteratur och övar upp empati och inlevelseförmåga".

Det är naturligtvis utmärkt att man satsar på att få pojkar att läsa mera. Ändå kan jag inte låta bli att undra om …

• … man inte måste börja med läsfrämjande verksamhet mycket tidigare än i skolan? På en förskola vars verksamhet jag har insyn i läste man Mio, min Mio för femåringarna. Första hajade jag till och undrade om det inte var lite för tidigt? Är den inte för läskig? Och komplicerad? Absolut inte. Boken väckte ett enormt intresse bland ungarna som nu vill höra alla böcker som Astrid Lindgren skrivit. Just nu är det Karlsson på taket som gäller på förskolan och Madicken hemma. Jag tror att många väntar för länge med kapitelböcker, underskattar ungarnas förmåga att ta till sig långa och "svåra" böcker. Att läsa kapitelböcker är att väcka längtan efter fortsatt läsning.

• … man menar att läsning av böcker övar upp empati och inlevelseförmåga mer än andra kulturformer? Själv tror jag att film, tv, radio och teater är minst lika effektiva empatiska triggare. För att inte tala om datorspel där man bokstavligen och mycket direkt handlar om att interagera med andra karaktärer i en fiktiv värld. Jag skulle gärna se en satsning på smarta och roliga datorspel som handlar just om social interaktion i stället för att bli ensam bäst på det ena, andra och fjärde.

Mer om Kulturrådets läsfrämjandesatstningar och beviljade bidrag kan man läsa här.

onsdag 7 december 2011

Julfrossa 2011

Att få frossa är otrevligt men att frossa i något kan vara ljuvligt. Ordets dubbla betydelse tar Teater Pero fasta på i sin årliga föreställning "Julfrossa". Det är en finfin tradition för såväl julälskare som -skeptiker och bjuder på nyskriven musik och fyndiga texter av en samspelt ensemble vars entusiasm smittar hela publiken. För de äldre finns igenkänningsdrift med högtidens fasor såsom stress och till välvilja förklädd ovilja mot delar av släkten. För de yngre finns slapstick, tomtejakt och trollerier.

Men årets upplaga är ändå en besvikelse. För det första känns den lite sliten och urmodig, faktiskt. En liten personligt hållen monolog om sorgen över att inte bli vald till lucia för att man är rödhårig känns till exempel inte särskilt 2011. En unge i publiken frågar rätt ut och högt och klart: "Vad betyder rödhårig?" vilket säger något om otidsenligheten. För det andra saknas helt en röd tråd i föreställningen och varje sketch blir så fristående att helheten upplevs som fragmentarisk och upphackad.

Men smaken är som julskinkan delad och Pia Huss i DN tyckte precis tvärtom: årets "Julfrossa" är mycket bättre än 2010 års … Så köp biljetter och döm själva!

tisdag 6 december 2011

Lycka: Världens bästa skitskola


 Jag blir nästan lika aplycklig som skitförbannad av UR:s nya serie Världens bästa skitskola. Lycklig över att programmet närmar sig ett gigantiskt, länge omdebatterat, problem med lika delar friskhet och allvar – mycket tack vare programledaren Natanael Derwingers skenbart naiva attityd som förstås är väl genomtänkt och får folk att öppna sig. Skitförbannad över de orättvisor inom svenska skolan som här skildras.
Ingenstans framstår kanske orättvisan så skarpt som på Bellevuevägen i Malmö. Köper man ett hus på ena sidan av vägen hamnar man i ett rektorsområde med en bra skola och köper man (för en halv eller en hel miljon mindre) ett hus på andra sidan hamnar man i ett rektorsområde med en ökänt dålig skola. Detta vet alla och är därmed i någon mån ett accepterat faktum.
Se Världens bästa skitskola här.

Plötsligt: en liten barntv-debatt

Det finns bara ett enda barnprogram i TV som engagerar vuxna tittare tillräckligt för att en, om än mycket liten, debatt ska uppstå. Det är naturligtvis den årliga julkalendern, den dramaproduktion för barn som laddas med tveklöst störst budget och mest prestige.

I Tjuvarnas jul är, som bekant och som jag redan bloggat om, ett av grundtemana fattigdomen – sannolikt inte en slump i en tid då barnfattigdomen växer i vårt rika land. Det gillar Åsa Linderborg i Aftonbladet medan Johan Croneman i DN inte tycker att detta motiverar seriens huvudpersoner att stjäla från de som är rikare än de själva. I ett mycket upprört inlägg i DN några dagar senare kontrar Gustaf Hammarsten (som spelar Kurre i serien) med att Croneman inte kan döma ut en hel serie à 24 avsnitt när han bara sett tre. Varpå Croneman i sin replik uppmanar SVT att ge honom 24 avsnitt om de vill ha en mer komplett analys och värdering.

Denna skärmytsling får mig att tänka två saker:

1. Det är typiskt att det är just Julkalendern som för en gångs skull faktiskt skapar en debatt om ett barprogram år 2011. Eftersom den är det enda barnprogram som sänds i SVT1, inte bara i marginalkanalen SVTB, och därmed ses av tillräckligt många vuxna för att engagera de som hörs och syns i medierna.

2. Det är typiskt att debatten ska hålla en sådan fånigt låg nivå och osa av sårade känslor snarare än av vass analys. Och att det genast ska höjas röster om TV-seriens moral som om vi ännu befann oss på 40-talet och diskuterade Pippi Långstrumps fördärvliga inverkan på sina unga läsare.

"Bäst i världen på barndramatik …

… hur blir vi det?" Är den stora frågan för ett nytt nätverkssamarbete som SFI:s barn- och ungdomsfilmkonsulent Linus Torell och Barnkanalens chef Safa Safiyari dragit i gång.

Ett bra och viktigt initiativ! Äntligen!

Första mötet drog ett hundratal personer som trängde in sig i ett hörn av Filmhusets foajé och engagemanget i församlingen var det inget fel på. Många frågor och kritiska röster hördes (jag höll mig alldeles tyst för en gångs skull och konstaterade bara att många tycker som jag), till exempel:

• Själva volymen barndramatik, på bio och i TV måste upp. Det måste till fler filmer och tv-serier!  Inte minst för att "Vänja" ungarna vid att se svenskt igen.

• Barnkanalens själva existens ansågs av flera vara ett problem eftersom barndramatiken genom att visas i en nischad kanal inte ses av vuxna i tillräcklig utsträckning. Och därmed negligeras eller förlänas lägre status än det som visas i Public Serivce andra kanaler.

• Det diskuteras alldeles för lite barnfilm och -TV i de stora medierna. Det finns i stort sett bara en kritiker som är specialintresserad (jag) och det räcker inte för att få igång ett intellektuellt samtal och ett brett och djupt intresse för frågorna.

Jag håller med om alla dessa punkter. Och skulle vilja tillägga att:

• Visst måste det visas fler filmer och högkvalitativa tv-serier för barn. Det måste produceras nytt. Men redan nu, innan dessa produktioner blivit klara, skulle man kunna visa filmer och TV-serier i repris. Det finns massor! Och inte bara Astrid Lindgren. Jag vill se en nypremiär av Glasblåsarns barn, till exempel. Och en repris av Vera med flera. 

Att barnprogrammen sänds i en egen kanal med den talande förkortningen "svtB" är ett misstag tycker även jag. Det primära problemet är inte SVT:s barnproduktioner, som görs av hårt arbetande barntvproducenter med god vilja. Utan att dessa utgör en försvinnande liten del av utbudet i Barnkanalen. Uppskattningsvis 80 procent är annat och sådant som jag tidigare lite provocerande refererat till som bananmos. Läs dagens Barnkanaltablå högt för dig själv så förstår du vad jag menar.

• Att det skrivs alldeles för lite om barnfilm och -TV i medierna är ett problem. Och det gäller inte bara rörliga bildmedier. När Svenska barnboksinstitutet för något år sedan inbjöd kulturredaktörerna för landets fem största tidningar till ett samtal om barnlitteraturkritiken tackade EN ENDA (SvD:s Stefan Eklund) ja. Två tackade nej och två svarade aldrig. Och då anses ändå barnlitteratur ha hög status i Sverige? Kanske bara om man jämför men annan barnkultur. Problemet går också igen inom andra fält, såsom det akademiska. Det forskas i stort sett inte över huvud taget om film och TV för barn, vare sig i Sverige eller utomlands. Barnfilmsforskning har – detta har jag själv erfarit många gånger – en pinsamt låg status. Det är synd eftersom akademiska avhandlingar höjer statusen för ett kulturområde. Det hände till exempel på 70-talet när det kom en rad avhandlingar om barnlitteratur.

Det är min starka förhoppning att detta lite ostyriga frukostmöte blir början på samlade satsningar på barnfilm och -TV. Vi som var där behöver inte vara eniga om allt, så länge vi gemensamt slåss hårt och skriker högt för att få till förändringar och förbättringar. Nästa gång hoppas jag att vi får möta några av de personer från t ex SVT och SFI som sitter på pengarna. Som bestämmer att en barndramserie ska kosta en spottstyver av vad den pinsamma Anno 1790 kostar. Och att 25 miljoner per år ska räcka till produktionsstöd till filmer för alla i åldrarna 2 till 16 år.

 

söndag 4 december 2011

Den svenska barnfilmen och Naturen


Bilden är från Linus Torells Misa Mi.



I nya numret av barnkulturtidskriften Opsis är temat barn och natur. Jag kommer att återkomma till detta så snart jag hinner. Under tiden ger jag smakprov genom att här publicera mitt bidrag, en text om naturens roll i den svenska barnfilmens historia. Och den har inte varit liten:

Klorofyllsprängda sommarängar, karga klippor och magiska urskogar – när naturen fått breda ut sig på bioduken har den ofta gjort så med besked, inte minst i den svenska barnfilmshistorien. Men nu tycks den inte längre locka manusförfattare och regissörer, som hellre håller sig till stan eller den välbärgade förorten. Och om filmen i dag trots allt utspelar sig på landsbygden, såsom senast i Hotell Gyllene knorren eller Klara, spelar naturen ingen framskjuten roll i berättelsen. Den råkar liksom bara vara där, i bakgrunden, men fyller inget egentligt syfte för vare sig gestalter eller gestaltning.

Annat har det alltså varit i ett historiskt perspektiv och ända fram till för något decennium sedan. Och naturen har i den svenska barnfilmen sällan varit neutral – en skog eller ett fjäll eller en dal rätt och slätt – utan har nästan alltid laddats med symbolik. Lite förenklande kan man säga att naturen fyllt tre olika funktioner: som barndomsparadis, som sanningssägare och som magiskt rum.

Barndomsparadiset är det som Emil och lilla Ida, Bullerbybarnen, Saltkråkeungarna och de flesta andra av Astrid Lindgren-barnen vistas i. Här är naturen alltigenom god och betagande skön och kameran stannar ofta upp och vilar i närbilder av nyutslagna blåklockor, droppande istappar och svanar som bygger rede i vassen. Eller i panoreringar över dimhöljda ängar i skymningsljus, solnedgångar över kobbar, skär och horisont eller tokprunkande vitsippsbackar. 

Naturen i dessa filmer är Jean-Jacques Rousseaus idealmiljö för det uppväxande släktet att utvecklas och frodas i, långt ifrån storstaden och den så kallade civilisation som Rousseau menade inverkade fördärvligt på de små liven. För i kapp med de påfallande vackra barnen frodas här förstås idén om den Romantiska barndomen, skyddad från allt vad ont är inklusive det i naturen som faktiskt kan skada. I Bullerbyparadiset finns ingen orm – här är det värsta som kan inträffa en lös tand. Naturen blir själva sinnebilden för en period i livet då det oskyldiga, goda och sköna ännu var intakt.   

Delvis annan är den natur som de unga gestalterna i filmer som Barnen från Frostmofjället, Hugo och Josefin, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta rör sig i. Även här finns skogar, ängar och gröna kullar att begeistras av men naturen är aldrig ensidigt god. Den rymmer hemskheter också: vargar som kan äta upp små barn, blodtörstiga jägare, dimma i vilken man kan gå vilse, vildvittror, grådvärgar och forsar som inte den bästa simmare klarar av. Det här är en miljö att växa i, där man tvingas konfrontera sina rädslor och lära sig att klara sig på egen hand: Skorpan utan sin storebror som alltid beskyddat honom. Ronja utan sin pappa som vakat över henne. Frostmobarnen utan föräldrar, på väg ut i en oviss verklighet där det gäller att akta sig för snöstorm och ulv men också att moget kunna avstå från mat och bekvämlighet när de mindre syskonen far ännu sämre. Och Josefin som "egentligen" heter Anna Grå och som trotsar sin mors förbud och kliver ner i den livsfarliga Änglabäcken för att döpa om sig själv och kanske därmed pånyttfödas i en starkare och gladare och mindre ensam gestalt: Josefin Johandersson.     

I de här filmerna är naturen inte bara mer realistiskt skildrad med en balans mellan skönhet och farlighet utan den finns också där för filmens barn att lära sig sanningen om livet i. För livet är heller vare sig entydigt gott eller ont – det är bådadera. Och för att växa till en hel människa måste också skuggsidorna lysas upp och det onda konfronteras. För att vara mer än "en liten lort" måste Skorpan ensam ge sig upp i de okända bergen där faror hotar. Och hade Ronja inte övat sig på att inte ramla i älven eller Helvetesgapet hade hon aldrig blivit den självständiga unga flicka – som tror på hederligt arbete i stället för rövarfasoner – hon är vid filmens slut. 

Mattisskogen är kanske den mest nyanserade naturskildringen i den svenska barnfilmshistorien. Den är tillflyktsort men också dödshot – den är paradis, livsfara och magi i ett. Här lever, som bekant, allsköns knytt och oknytt och här ges rum åt extas, hallucination och andliga upplevelser. Därför har Ronja Rövardotter tveklöst inslag även av den tredje sortens naturskildring: naturen som magiskt rum. I de här filmerna är skog och marker antingen besjälade av just folktrons varelser: Blomhåret, Vattenfallet och Jätten Jorm som i den ljusa jämtländska midsommarnatten hjälper lille Jens i Dunderklumpen, till exempel. Tomtarna, trollen och älvorna som protesterar mot den moderna skogsskövlingen i Trollsommar. Och Näcken, Skogsrået och Kentauren som förhindrar byggandet av Deutchniland på den skånska slätten i Äppelkriget.

Eller så utgör naturen en tillflyktsort där ett barn i nöd kan få andrum från en påfrestande verklighet. Och där verklighetens gränser överskrids. Runt millennieskiftet kom faktiskt två filmer som båda utspelade sig i norra Sverige, hade starka men känsliga flickor i huvudrollen och där döden på sätt och vis kom att övervinnas i naturen: Elina – som om jag inte fanns och Misa Mi. Trots mammas förmaningar smiter Elina ständigt ut på den livsfarliga myren, där man kan sugas ner om man trampar fel. Men där hon också kan tala med sin döde pappa, den ende som förstår henne. Och ute på fjället där farmor bor kan Misa – vars mamma dött och pappa nyligen blivit kär i en vedervärdig kvinna – inte bara hjälpa några moderlösa vargvalpar utan även själv finna försoning. Men inte utan hjälp av lite magi, förstås.

Sedan Misa Mi har dock naturen, som sagt, varit påfallande frånvarande inom svensk barnfilm. Kanske har det att göra med allt ängsligare hänsyn till publiksiffror som trendkänsligt räknar bort naturen som möjlig filmmiljö. Eller att det numera anses för dyrt att dra med sig filmteam ut i skogen i stället för att stanna i vädersäkra studios. Eller kanske beror det helt enkelt på att det knappt görs några svenska barnfilmer längre.

fredag 2 december 2011

I dagens SvD recenserar jag årets två julfilmer för barn: Molly och julmonstret och Arthur och julklappsruschen (om den nu kan definieras som en barnfilm):

Molly och julmonstret
Regi: Michael Ekblad, Matthias Bruhn
35 min
Barntillåten
och
Arthur och julklappsruschen
Regi: Sarah Smith
1 tim 40 min
Tillåten från 7 år
Obligatorisk handling i den klassiska julfilmen: det traditionella, kärleksfulla firandet äventyras av tvivlare men räddas i sista sekund av troende – ofta i gestalt av glitterögda barn. Årets två tillskott till genren, Arthur och julklappsruschen och Molly och julmonstret håller sig båda väl inom denna tematiska ram men har i övrigt föga gemensamt. 
Den senaste filmen om Molly, en välkänd monsterflicka för många i tre-till-sexårsåldern, berättar om julfirande i Monsterlandet med inslag av lyktfest och ett jättelikt, nordligt bosatt monster som de flesta inte tror existerar. Mellan vardagsidentifikation och absurdism finns här inga motsättningar och monsterlivet har precis som människoditot sina små glädjeämnen såväl som irritationsmoment. I sina bästa stunder påminner Mollyfilmerna om Muminberättelserna även om det verkliga vemodet saknas helt. Nästan allt är nästan alltid perfekt i monsterlandet till skillnad från i Mumindalen.
Arthur och julklappsruschen är en film från legendariska produktionsbolaget Aardman men av tidigare storverk såsom Wallace och Gromit och Varulvskaninens förbannelse finns här blott ett sorgligt spår: en pipleksak i form av Fåret Shaun som bokstavligen trampas under en stövelklack. En bild som i ett avseende sammanfattar filmens totala kapitulation: den är nämligen så lik en uppspeedad, actionspäckad Pixarfilm à la Toy Story 3 som en film från Storbritannien sannolikt kan bli. Så är den också medproducerad av Sony.
Temat är det klassiska men här varierat till att fokusera självaste tomtefamiljen, dess militäroperationsartade perspektiv på julen som ett nästintill omöjligt uppdrag och dess arvstvister: vem ska ta över tomteskapet när Santa Claus the 20th går i pension: blir det den kallt effektive Steve eller den alltigenom gode men lite klantige Arthur? Ja, gissa det.
Precis som i Pixarförebilderna finns här smarta och för vuxna roliga skämt om allt ifrån Kubakris till sängkammartristess, smarta och för vuxna roliga referenser till fiktiva eller historiska personer, såsom Lisbeth Salander och Adolf Hitler, samt ett tempo och en dialog så halsbrytande att en känsla av matthet infinner sig redan halvvägs.
Molly och julmonstret kan då fungera utmärkt som en lisa för den rolängtande julsjälen.

onsdag 30 november 2011

Recension: Tjuvarnas jul


 I dagens SvD recenserar jag Tjuvarnas jul, årets julkalender i SVT:


Fattigdom. Det är temat för både Sveriges radios och SVT:s efterlängtade julkalendrar 2011, samma år som Rädda barnen rapporterar att drygt 10 procent av Sveriges barn lever i fattigdom. Det är djupt nedslående.

Djupt nedslående är dock inte Tjuvarnas jul som Stefan Roos och Per Simonssons tv-serie heter. Berättelsen utspelar sig i Stockholm för uppskattningsvis hundra år sedan, då de hisnande klassklyftorna var ett självklart och av de flesta accepterat inslag i stadsbilden. I denna miljö – skickligt levandegjord i form av folkmyller och trängsel, mörka gränder, virvlande snö och en bitande kyla som står som ständig rök runt karaktärernas rödlätta ansikten – rör sig, så omärkligt de förmår, Klappsnapparna.
 
Tjuvgänget leds av den västkustskorrande före detta piraten Madame Bofvén och rymmer såväl hönshjärnor som genier samt, förstås, Kurre. Kurre (Gustaf Hammarsten) som aldrig riktigt lyckas på stöldräderna, som har hål i sina fickor och som befinner sig längst ner i ligans hierarki. Tills den dag då lilla Ing-Britt (Tea Stjärne), snart omdöpt till det betydligt tuffare ”Charlie”, står utanför hans dörr med ett brev i handen. Hon är tydligen hans okända dotter. Och kan komma till användning.


Tjuvarnas jul vill nog hemskt gärna bli en Klassiker. Jag skulle tro att det målet formulerades redan i programförslaget; ”En klassisk julkalender som bjuder på både spänning och skratt …”. Och visst finns här tydliga inspirationskällor som skapar en trivsam känsla av igenkänning.
 
Dickens är en: Madame Bofvén delar med största sannolikhet blod med Fagin och styr sina korpande undersåtar med samma järnhand som höll Oliver Twist i sitt grepp. Chaplin är en annan: förutom sitt namn har Charlie också lånat hela sin gulltuffa uppenbarelse från en av Chaplins världsberömda skapelser – Jackie Coogan. Liksom pojken i filmen från 1921 hamnar hon som fosterbarn åt en inledningsvis skeptisk pappa i stans slumkvarter, liksom han hjälper hon honom med skumma affärer.
 
Liksom i originalet fattar barn och förälder snart tycke för varandra.
Precis som Dickens berättelser bjuder Tjuvarnas jul på en viss trubbighet i karaktärsteckningen: redan vid första anblick vet man vem som är god, vem som är ond och vem som kommer att omvändas före den 24:e. Och skådespeleriet drar mer åt det burleska än det naturalistiska.
 
Men det gör inte så mycket, det ingår så att säga i det trygga julkalenderkonceptet och hindrar oss inte från engagemang vare sig i historiens utveckling eller i dess huvudpersoner. Eller i min favoritgestalt, nervösa fröken Gerda som kommit till storstaden från Småland och hankar sig fram som pajbakerska och ljuvligt tillbakahållet hysteriskt spelas av Elisabet Carlsson.

Nu har ju konkurrensen inte varit vidare hård på senare år, så det kanske inte säger så värst mycket – men visst finns det klassikerpotential i Tjuvarnas jul.

torsdag 24 november 2011

Krockande lördagstips

På lördag är det som vanligt evenemang på Stockholms innerstads mest personliga och ambitiösa barnbokhandlar: Bokspindeln på Odengatan och Bokslukaren på Mariatorget.

Till Bokspindeln kommer Vattenmannen och Speed och spelar och till Bokslukaren kommer Johanna Westman och bakar julgodis. Lite synd att de (nästan) krockar så dagsformen får väl avgöra om man vill ha miljöbudskap i sköna reggaetoner eller bästa knäckreceptet.

onsdag 23 november 2011

Legokvinnans klyfta

Genus à la Lego 2011: Aggressiv och bepansrad man – leende och urringad kvinna.

tisdag 22 november 2011

Fattigdom i årets julkalendrar

Utan att avslöja för mycket konstaterar jag att såväl julkalendern i TV som i radio i år har fattigdom som grundtema.

Tjuvarnas jul (Stefan Roos och Per Simonsson) utspelar sig i Stockholm för något sekel sedan, då svält, köld och annan nöd drev många till kriminalitet. Bland annat de så kallade Klappsnapparna som gäckar polisen varje decembermånad. Dickens möter Chaplin möter svensk julkalendertradition, ungefär.

Allt du önskar (Sara Kadefors) handlar om Elvira som bor med sin ensamstående, arbetslösa mamma och ingenting hellre önskar sig än en dyr mobiltelefon. Så att hon också kan bluetootha senaste låtarna från kompisarnas telefoner.

Även om ingen av kalendrarna gestaltas via diskbänksrealism, utan är spännande, lagom mystiska och emellanåt roliga, är det ändå nedslående att fattigdom är ett barnkulturtema i tiden. I dag lever enligt Rädda barnens senaste rapport drygt tio procent av Sveriges barn i fattigdom.

August, Pojkarna och Korparna

Så upplyftande att Jessica Schiefauers Pojkarna vann Augustpris i barn- och ungklassen i går! Så vitt jag förstått ett modigt val. (Jag ska erkänna att jag inte hunnit läsa boken än – den ligger i att-läsa-snarast-högen.)

Mindre upplyftade att vinnaren inte ens nämndes vare sig i måndagens Rapport eller tisdagens Godmorgon Sverige. Där ägnade man sig uteslutande åt de Riktiga Böckerna, vuxenlitteraturen. 

Att Tomas Bannerhed vann romanklassen med sin Korparna är också bejublansvärt; en sällsynt stark, språkgnistrande och schablonbefriad barndomsskildring som jag unnar och uppmanar alla att ta del av. (Tomas hade börjat skriva på den här romanen redan för 11 år sedan, då vi arbetade tillsammans på studenttidningen Gaudeamus. Slutsats att dra: kvalitet kräver tid.)

Barns påstått dåliga smak

I dagens SvD har jag skrivit en krönika apropå det eviga påståendet att "barn har så dålig smak":


Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera. 

Med barns kultursmak är det precis som med mat: det lilla barnet som föds upp på bananmos kommer bara att uppskatta söta och lättsvalda portioner. Det barn som får kryddstark mat från tidig ålder kommer att gilla rätterna markerade med tre chilifrukter på menyn i thaikiosken. Vi som var barn på 70-talet utsattes – vilket jag är enormt tacksam för – för den thailändska kulturmetoden. Och jag vågar påstå att vi hade mer utvecklad smak än dagens barn. Därför att vi tittade på Doktor Krall, Från A till Ö, Dagar med Knubbe, Kalle Vrånglebäck och Den vita stenen: Vi mötte utmaningar klockan halv fem och halv sex varje dag då vi satte på TV:n. Medan de som i dag sätter på en barnkanal – kommersiell eller public service – vid samma klockslag med största sannolikhet möter kulturens bananmos: färdigtuggad, lättsvald och okryddad underhållning.  

TV-utbudet för de yngsta brukar försvaras med att "det är vad barnen vill ha". Höga tittarsiffror har blivit ett tecken på kvalitet – rentav det enda kvalitetstecken man bryr sig om. Säger man att fredagsmysprogrammet Hos Vicki eller lördagsfestprogrammet Den flygande mattan är dåligt anklagas man för att kränka de tusentals barn som uppskattar dem. Men att säga vad man tycker och att stå upp för sin smak kan väl aldrig vara kränkande? Det är ju tvärtom att visa sin medmänniska, oavsett ålder, respekt eftersom man därmed förmedlar tilltro till att hon eller han klarar av att höra min sanning. Vi vuxna har faktiskt en skyldighet gentemot det uppväxande släktet att stå för våra åsikter i såväl det stora som det lilla.

Dessutom är det ett välkänt faktum att man kan gilla det man vet är dåligt och ogilla det man vet är bra. Vi njuter som bekant inte bara av de genomtänkta, skickligt iscensatta och välspelade filmerna utan även av de klichétyngda, hafsiga och pinsamma. De behövs båda – inte minst för att bidra med mångfald, variation och kontrastverkan i våra liv – men de fyller olika funktioner. Medan de förstnämnda utmanar, bekräftar de andra. Medan de ena ger "aha"-upplevelser, ger de andra "jaha"-upplevelser. Medan Dagar med Knubbe utvecklar smaken, ger Den flygande mattan omedelbar tillfredsställelse.  


onsdag 16 november 2011

Filmkritikerna om Breaking Dawn


Breaking Dawn del 1, som har premiär i dag, blir sågad av merparten av morgontidningarnas filmkritiker. I SvD skriver jag om dess frossande i plågad kvinnokropp. I DN skriver Jane Magnusson om det usla skådespeleriet och de konservativa värderingarna. I GP skriver Mats Johnson om hur obegripligt det är att filmen fått 11-årsgräns och hur plågsamt utdragen historien är. Annika Gustafsson i Sydsvenskan är betydligt mildare inställd och hävdar överraskande att Bella Swan är en "förebild" för sin publik.

Om Bella, som ger upp allt för en monsterman och en monsterbäbis, utgör en förebild för ungar år 2011 står det långt värre till än jag befarat.

tisdag 15 november 2011

Apropå åldersgränser på bio: Breaking Dawn v/s Bröderna Lejonhjärta

Jag är inte den som brukar ivra för åldersgränser eller för att skydda barn från känslostarka, ens läskiga, kulturupplevelser. Livet svider och genom film, teater, musik, böcker, TV, radio och dans får ungarna en möjlighet att uppleva och lära sig att hantera hemskheter på ett säkert sätt.

Men att Kammarrätten beslutat att en sjuåring (i sällskap med en myndig person) kan gå och se Breaking dawn del 1, den senaste Twilightfilmen, är ganska förfärande. Tro mig, jag har sett filmen. Den är en studie i sadistiskt våld mot kvinnokropp, förklädd till romantiskt fantasydrama. Det som redan i boken är bisarrt, har här skickligt förvandlats till ett visuellt frossande i Bellas plågor. Blod, bett och benrangel är bara förnamnen.

Jag kan glädjas med jublande tretton- och fjortonåringar som nu får se en hett efterlängtad uppföljare på bio. Men kanske skulle man se över åldersgränserna, som såvitt jag vet inte förändrats sedan 1977, då "Lex Lejonhjärta" infördes och med den 11-årsgränsen. Som alltså innebär att en elvaåring kan gå ensam och se filmen och en sjuåring i vuxet sällskap. Som bekant har filmerna förändrats en aning sedan 1977 och Breaking Dawn spelar liksom i en annan kategori av skräck än Bröderna Lejonhjärta.

Och nu hör jag protesterna ljuda: "Men ungarna har också förändrats, i takt med filmerna!" Ja, det stämmer i viss mån. Dagens barn är knappast genförändrade. Men de (flesta) är mer avtrubbade än 70-talets. Underhållningsvåld hör till vardagen. Men vill vi ha det så? Och var går gränsen? Vid The Shining?

En kommentator på SvD:s webb tycker att man ska ta bort alla åldersgränser. DN:s dito skriver en läsare att det är upp till föräldrarna att bestämma vilka filmer deras barn ska se. Vad tycker ni?

Negerkungen Efraim Långstrump: revidera eller förklara?

Förra veckan anklagade den tyske teologen Eske Wollrad Pippiböckerna för att vara rasistiska. Det händer ju med jämna mellanrum att man vill städa i barnböckerna för att antingen modernisera dem eller möjligen revidera historieskrivningen en aning. Putsa upp den, så att säga.  (Något som naturligtvis inte skulle komma på fråga i "riktig litteratur", det vill säga vuxenböcker.)

I dag skriver Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, en läsvärd kommentar till anklagelserna på Kjell-Åke Hanssons blogg. Hon hävdar med fog att Pippi visserligen skämtar friskt om såväl kineser som egyptier men att hon när hon anländer till sin pappas ö i Söderhavet lika friskt driver med folket hon bor med: svenskarna.

Pippi är, som jag skrivit tidigare, bara Pippi. Hon tillhör vare sig någon ålder, något kön eller någon nationalitet. Hon är icke kategoriseringsbar och denna hennes gränslöshet är hennes främsta styrka och det som gör att hon älskas av barn (och emellanåt har avskytts av vuxna) och andra fritänkare.

Naturligtvis finns det inslag i Pippi-böckerna som är kolonialistiska – till exempel att pappan flöt i land på en ö och genast blev "negerkung" över lokalbefolkningen – men detta speglar ju vår världshistorias faktiska händelser, inte Astrid Lindgrens åsikter. Och naturligtvis kan det som förälder, lärare eller bibliotekarie upplevas som problematiskt att läsa dessa stycken högt för små barn som inte har koll på historieskrivningen än.

Det får dock inte leda till censuringripanden eller att vi slutar läsa dessa (omistliga!) böcker. I stället får vi ta det ypperliga tillfället i akt och berätta om hur det kom sig att Efraim Långstrump kunde bli kung "bara sådär". Precis som vi i samband med andra kulturupplevelser kan berätta om varför indianer alltid är i luven med cowboys i gamla filmer och böcker och varför det är så få flickor och kvinnor i huvudrollerna i de utländska barnprogrammen … Tro inte att femåringen inte är intresserad av sånt. Politik, alltså.

lördag 12 november 2011

Lejonkungen ger bitter eftersmak

Disneys Lejonkungen – allmänt hyllat som mästerverk –  har under hösten storlanserats på nytt: I London går den på bio i 3D-version och här i Sverige har den nyligen släppts på DVD och Blue-ray.


Jag såg själv om den nyligen och slogs (återigen) av hur problematisk den är. För vilket budskap förmedlar den? Förutom vikten av plikttrogenhet (att till varje pris följa den bana föräldrarna utstakat åt en):
• Att man föds till kung/ledare/härskare. Att en enskild varelse äger hela savannen och alla dess invånare. Man behöver inte vara republikan för att häpna och förfäras över dels Mufasas och Simbas odrägligt översittaraktiga inställning till världen och dess invånare, dels alla andra djurens självklara i-stoftet-krälande inställning till sin härskare och dess avkomma (självklart av manskön). Hur går det ihop med tanken på alla människors lika värde som man ju vill förmedla till sina barn?
• Att alla onda är svartmuskiga: lejonet med svart man, Scar, är den überonde och de svartgråa, marscherande hyenorna hans elaka undersåtar. Att Scars ondska härrör ur lillebrorskomplex kan man nog ana utan att vara psykoanalytiker – men hyenorna? De är onda av naturen. Mindre värda än alla andra djur, helt enkelt. Är det så man vill skildra världen för ungarna?

Visst är musiken och miljöerna anslående men den bittra eftersmaken förtar njutningen avsevärt.

onsdag 9 november 2011

Är det någon som minns Barnjournalen?

Den här hösten har jag haft en hel del föreläsningar om barnprogrammen i TV på 70-talet. Som ett inslag brukar jag prata delaktighet och nyhetsförmedling för barn – då och nu.

En jämförelse mellan Barnjournalen anno 70-, 80-tal och Lilla Aktuellt av i dag säger egentligen allt.

Barntv-forskaren Margareta Rönnberg hävdar att Barnjournalen är en form av tidig "public journalism", eller "aktionsjournalistik" för barn. Vad innebär det? Jo, att nyhetsförmedlingen inte bara beskriver och analyserar vad som hänt utan även visar på möjligheter för publiken att agera så att en förändring kan ske. Om man t ex rapporterar om att alltfler skolgårdar bebyggs så att lekytan krymper, brukade man i Barnjournalen även berätta vad man kan göra om det händer ens egen skolgård. Vem ska man kontakta? Hur skriver man ihop en protest? Vart ska man skicka protestlistorna?

Lilla Aktuellt betecknar Rönnberg "infotainment" – en typ av nyhetsförmedling som i lika hög grad syftar till att underhålla som informera, ofta underkastat en flashig form och snabba klipp.

Det här säger ganska mycket om vår syn på dels barn, dels barn-tv. Barnen ses i dag inte som självklara delar av ett större sammanhang, ett samhälle som de småningom ska ta över. De behöver inte lära sig om demokratiska processer, ges verktyg att förändra sådant som är dåligt eller ens fundera över sånt. Dagligen bekräftar vi att det är tråkiga vuxengrejer som de inte behöver bry sina söta huvuden med. Om vi pratar "vuxengrejer" (skilsmässor, pengar, oro) går vi gärna över till engelska.

Och barn-tv blir i allt högre grad en strid ström av ytlig underhållning: snabbt producerat, snabbt glömt. (Hur många av de program som sänds i dag kommer dagens sexåringar minnas som starka upplevelser som vuxna?) Minimello hyllas som "barnens egen melodifestival", där deras egentillverkade toapappersdockor sjunger och dansar. Visst är det gulligt. Men är det det vi kallar "delaktighet" i dag?

Titta gärna på två inslag på svtplay:

I det första intervjuar en flicka Olof Palme om krig och fred. Det är inga enkla frågor hon ställer: Hur kan vi skapa fred? Vad händer vid ett atomkrig? Och det är inga enkla svar han ger, heller. Han bemöter hennes frågor med respekt och allvar, skyggar inte för sanningen men inger ändå hopp.
Detta klipp (4 min från Barnjournalen, 1983) hittar du här.

Det andra är en sändning från Lilla Aktuellt härom veckan, där man nästan i förbigående berättar om Khadaffis död ("Hurra!") och sedan framför allt ägnar sig åt fredagspartaj. Nyheterna blir något pliktskyldigt som man måste genomlida för att komma fram till myset. Det (5 min) ser du här.

(En delvis annan syn på nyheter för barn, gränsande till aktionsjournalistik, ägnar sig KP i bland åt. Jag har också fått tips om Junior  i P4 som jag ska lyssna in mig på. Återkommer!)

Empati och pedagogik i Barcelona

 Sex av de korta dokumentärerna En stund med har valts ut för att visas på barnfilmsfestivalen BIAF i Barcelona som pågår 15-18 november!

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om en av mina favoriter, filmen om Jens som väntar på att hans kusin och bästis Louise ska komma och leka. Det blir en mycket lång väntan. En annan som ska visas är den om Leonardo som inte tycker att det är särskilt roligt att köpa vinterskor. Även om fotmätarna i butiken är finfina gevär … Filmen om Leonardo (regi: Tove Jonstoij) kan du se här.

Ett av filmfestivalen BIAF:s uttalade mål är att uppmuntra tv-program för barn som inte bara underhåller, utan även rymmer någon form av pedagogik. Pedagogik, skulle jag vilja säga, är väl i och för sig knappast någon bristvara vare sig i Barnkanalen, BBC eller Disney Channel. Jag skulle snarare vilja uppmuntra tv-program som ger barnen en känslomässig upplevelse. Pedagogiken, vare sig uttalad eller inte, brukar komma på köpet om produktionen verkligen berör. Det är så lätt hänt att pedagogiken kommer i första hand och kvaliteten (i de fall man ens kan tala om en sådan) i andra eller tredje eller fjärde eller femte.

Därför hoppas jag att publiken i Barcelona kommer att uppskatta En stund med. Här är barnets känsloupplevelse i förgrunden – i första hand Jens, Leonardo och de andra som porträtteras, dels den unga publiken som tar del av deras vardag. Så förmedlas en subtil, human form av pedagogik som också brukar kallas empati. Vad kan vara viktigare?

måndag 7 november 2011

Barnmusik igen

Det är glädjande att dagens DN bjuder på en längre artikel om barnskivor av Andreas Palmaer som kan läsas här. Och nedslående att varje sådan artikel måste be om ursäkt för att musik för små öron så sällan recenseras.

Jag håller med om det mesta som Palmaer skriver:

Att Oscar Danielsons Det kostar på att vara barn är så mycket bättre än omslaget (och titeln) låter ana, till exempel. Det är en skiva som med sin humor, värme och autenticitet i uttrycket slungar en tillbaka till åren då det var så fascinerande att tutta på pappkartonger och så läskigt när pappa blev arg för att man slagit sönder en tallrik. Och som sätter kvalitet i första rummet, målgruppstänket och den dit tillhörande moralismen, i andra (om ens där).

Och att Vattenmannen och Speeds skiva är just så skönt Trazan och Banarnig och medryckande. Fast jag tycker nog att deras texter ibland slår över i pekpinneri – att det mycket angelägna budskapet att vi måste ta hand om haven lite bättre ibland tar överhand.

Och även att Pelle Carlbergs pappaömkan på Packa pappas kappsäck känns mycket märklig och otidsenlig på en i övrigt fin skiva om barn med föräldrar som bor på olika håll.   

Och så hoppas jag att Andreas Palmaers artikel kan föra det goda med sig att folk får upp öronen för den riktigt bra barnmusik som (om än i liten skala) faktiskt görs. Samt att musikkritiker och/eller deras redaktörer ser till att barnskivor recenseras i fortsättningen. Helst tidigare än ett halvår efter skivsläpp.

torsdag 3 november 2011

Londonrapport II: Harry Potter och allålderskulturen


 Jag har tidigare skrivit om allåldersidealet inom barnkulturen: i dag lite bortglömt men värt att begrunda. Varför ska kulturen åldersnischas så stenhårt? (Jo, jag vet, förmodligen av kommersiella skäl.)

Nå, till saken: Harry Potter-böckerna är ett ypperligt exempel på allålderskultur – tilltalande människor från 7 till 107. I den sex våningar höga (och ävensom hyfsat breda) bokhandeln Waterstone's Piccadilly i London ligger J K Rowlings hela serie framme på vuxenavdelningens prestigefulla klassikerbord (tillsammans med systrarna Brontë, Thomas Hardy, Henry James med flera). Samt, naturligtvis, på barn- och ungdomsavdelningens dito bord. Det skulle garanterat inte hända vare sig med Mio min mio, Agnes Cecilia eller Barnen från Frostmofjället – oavsett hur älskade de är av vuxna läsare och hur stark deras barnklassikerstatus är.  De är ju trots allt (bara) barnböcker.

Att böckerna om den motvillige Utvalde trollkarlen finns i två olika utgåvor: en med färgglatt omslag för ungarna och en mer sober för vuxningarna är en helt annan, icke desto mindre intressant, sak (se bilderna). Som även den kan ha att göra med barnkulturens status i Storbritannien (som jag förut nämnde här).

Prick och Fläck på bio



Ibland är faktiskt filmen bättre än boken!

En sann förkämpe för högkvalitativ film för de minsta är förstås Folkets bio som i höstserien "Knattefilm c/o Folkets bio" nu är inne på sitt andra program: Prick och Fläck på pricken. Ni som redan är bekanta med Lotta och Uzi Geffenblads fnuliga små kaninkompisarna/syskonen kommer att känna igen er och ni som inte tidigare haft den äran har en trevlig ny bekantskap framför er.

I dessa bioäventyr, som varar sisådär 45 minuter, leker de till exempel pirater, har picknick och möter kanske (för det kan ju ha varit en dröm) en rymdvarelse. Varje liten film inleds med Stina Ekblads trygga konstaterande "Prick är prickig och Fläck är fläckig. Precis som det ska vara." Därefter sker mer eller mindre omvälvande saker som ställer allt på ända. Och så avslutas det hela hemma i soffan och allt är "precis som det ska vara" igen.

Ett klassiskt mönster. Och mycket annat är också klassiskt: leranimationen, könlösheten och det lugna tempot, till exempel – perfekt för små att följa med i. Det som gör att Prick och Fläck sticker ut och skiljer sig från föregångare som finska – och underbara! – Urpo och Turpo är att de två är rätt fula ur rent traditionellt estetiskt perspektiv. Och även det är faktiskt befriande.

Jag tror att paret Geffenblads kaniner kommer att få ett mycket långt filmliv, precis som mycket av de skenbart enkla men mycket genomtänkta animerade produktioner som kom till på 70- och 80-talen: Kalles klätterträd, Alfons, Bulten och Pelle Svanslös – för att inte tala om Johan Hagelbäcks geniala filmer!

 Mer info om Prick och Fläck på pricken finns här.

onsdag 2 november 2011

Londonrapport 1: BBC Children


Nyss hemkommen från några höstlovsdagar i London är det nästan så att jag längtar efter Bolibompa, som jag ju annars inte brukar vara helt okritisk mot. Anledningen: jag har (i rent studiesyfte) tillbringat fyra morgnar med BBC:s barnutbud. Det är förfärligt.

Dåligt utfört rent tekniskt (hemska kostymer, specialeffekter och musik, till exempel). Överpedagogiskt på ett sätt som fullständigt idiotförklarar tittaren (allt upprepas minst fem gånger och skriks dessutom ut). Och så fjärran från något som tillnärmelsevis skulle kunna påminna om en känslomässig eller estetisk upplevelse man kan komma.

The Z Factor (se bilden ovan), till exempel, handlar om ett gäng apor i hysteriska dräkter och inga ansiktsuttryck som oavbrutet diggar nya svängiga djungelbitar. Apledaren Zak kör med de andra som uppenbarligen gärna underordnar sig hans bossighet. Jag har en känsla av att programmet syftar till att förmedla en lust inför att spela och lyssna på musik och jag har en ännu starkare känsla av att man inte lyckas eftersom allt fjantas bort. Och jag tycker så synd om de desperata skådespelare som förnedrar sig till att iklä sig de vedervärdiga apkostymerna och pipa/skrika (beroende på kön, förstås) sina repliker.

Inte är det konstigt att barnkulturen, bortsett från de litterära klassikerna, har så låg status i Storbritannien. 

onsdag 26 oktober 2011

Barnlek och grymhet på film


I senaste numret av den utmärkta filmtidskriften FLM, som du kan titta på här, har jag skrivit en längre text om Ruben Östlunds nya film Play. Filmen handlar om ett gäng ungar som rånar ett annat gäng ungar och min text undersöker hur filmen leker med vår bild av barnet och barndomen.

Ur filmhistoriskt perspektiv är ju barnet som figur nästan per definition alltigenom god och de få fall då elaka barn synts på bioduken har de antingen straffats inom fiktionen eller så har filmen mött hård kritik. Det ska bli intressant att se om Östlunds film möter liknande reaktioner – eller kanske kommer skildringen av barnen att hamna i skuggan för diskussionen om skildringen av hudfärger? (I Cannes, där den visades i våras, kallades filmen av flera för rasistisk.)

Några av barnen i Play är inte bara elaka – de är det med sällsynt finess. Och de spelar sina roller väl – både skådespelarna och karaktärerna inom fiktionen! – och visar därmed hur väl medvetna de är om omgivningens förväntningar och fördomar om dem.

Tänk att barn alltid måste ses som barn i första hand och människor i andra och hur det kringskär deras handlingsutrymme. Såvida de inte bryter mot alla regler och gör som ungarna i Play. Och därmed förvirrar oss fullständigt.

tisdag 25 oktober 2011

Barnperspektiv och allåldersideal


I dagens SvD har jag en krönika som handlar om hur problematiskt begreppet barnperspektiv kan vara. Den hittar du här.

Dels eftersom det råder så olika meningar om vad "barnperspektiv" är och bör vara, dels eftersom fixeringen vid begreppet utesluter en hel del fantastisk film och konst som per definition "icke barnkultur".

Såsom Chaplin, till exempel, urexemplet på generationsöverskridande kulturupplevelse tillika ren njutning. Tips: Se Cirkus med en femåring, Moderna tider med en sjuåring och Diktatorn med en elvaåring! De flesta av Chaplins filmer finns numera i billiga svenska dvd-utgåvor.

måndag 24 oktober 2011

Ghibli: Filmkonst för alla åldrar



I fredagens SvD publicerades en lång artikel jag skrivit om Studio Ghibli, den legendariska japanska animationsstudion där mästerverk som Spirited Away, Det levande slottet och Ponyo vid klippan från havet skapats. Den kan man läsa här.

Studio Ghibli visar att kommersiell framgång och konstnärlig integritet inte nödvändigtvis behöver stå i motsats till varandra. Den tanken kan göra en lycklig länge.

På fredag har Hayao Miyazakis spännande Prinsessan Mononoke (från 1997) upp på biografer i Sverige och den 2 november blir det premiär för den nyproducerade Lånaren Arrietty som bygger på Mary Nortons klassiska bokserie om småfolket som lever på att låna människornas grejer.

Så äntligen kan man gå på bio med ungarna igen!


söndag 23 oktober 2011

Mordjubel i Lilla Aktuellt

Är det bara jag som reagerar på att Lilla Aktuellts inslag om dödandet av Khaddafi var inhöljt i rent jubel? Visst var han en mördare och diktator och allt möjligt vidrigt men är det vettigt att:

a) inte närmare förklara varför alla jublar åt att en människa mördats (inslaget var på ca 30 sekunder)?

b) i ett nyhetsprogram för barn framställa mord som helt ok om man avskyr den man mördar?

Programmet sändes i fredags, är fem minuter i sin helhet och finns på svtplay. Kommentarer mottages tacksamt.

Musikskolor och pengar

I dagens SvD skriver Andres Lokko i en krönika från London att år 1990, när brittisk pop var som hetast, hade 2 procent av musikerna gått i privatskola. År 2011 är motsvarande siffra 60 procent. Och den brittiska popen är inte särskilt het längre. Lokkos slutsats blir inte att musiker från de övre samhällsklasserna gör sämre musik men att nedskärningar i den kommunala mosuikskolan fått oerhört stora konsekvenser för familjer som inte har råd med dyra, privata alternativ.

Lokko drar inte heller några paralleller till svenska förhållanden, men det gör man som läsare. Vilka konsekvenser kommer neddragningarna och avgiftshöjningarna i kommunala musikskolan ha för vår framtida musikscen? Och vilka ungar kommer att kunna lära sig att spela?

tisdag 11 oktober 2011


I dagens SvD är min understreckare om barnprogrammen på 70-talet, med utgångspunkt i den fina DVD-box med Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant som nu finns att köpa, publicerad. Med tanke på de många kommentarer jag fått är det tydligen ett ämne som fortfarande engagerar många …

tisdag 4 oktober 2011

Palatsets möjligheter

Ingen lär ha undgått att Palatset invigdes på Riddarholmen i helgen. Det är, som många redan sagt före mig, ett magnifikt ställe. Förutsättningarna är fantastiska, tillgångarna smått otroliga – nu gäller det bara att de ska användas på allra bästa sätt också! Och att alla hittar dit och hittar sin grej – eller sina grejer. Jag kommer att skriva mer om Palatset så småningom, nu nöjer jag mig med en krönika om mina förhoppningar på detta magiska ställe:

Ett palats som helt enkelt heter Palatset – vad kan det rymma?

Redan innan portarna slår upp den 1 oktober vet vi att den ståtliga 1800-talsbyggnaden på Riddarholmen kommer att bli ett allaktivitetshus med plats för litteratur, musik, dans, film, medier, konst, konsthantverk och cirkus.

Jag tänker på den betydelse kultur hade för mig som barn. Böckerna, filmerna och musiken som slukade mig, som utgjorde en alternativ värld där allt var mer skimrande och mer lätthanterligt än i den vanliga, betongiga och krångliga. Där jag – tysta, trista, blyga Malena – kunde bli den jag egentligen var: glada, snälla, vackra Malena.

Jag tänker också på Hogwarts betydelse för Harry Potter. Ett palats som blir en tillflyktsort undan en minst sagt påver tillvaro som hunsat fosterbarn, en alternativ värld fylld av magi, vänskap och förtroende där Harry för första gången tillåts vara den han egentligen är; vanlig men också unik. Där hela hans kapacitet som människa och trollkarl tas tillvara och kommer till sin rätt.

Jag hoppas att Palatset kommer att bli den platsen för alla unga som kommer dit. Platsen som bjuder på upplevelser, äventyr och kreativa kickar – men också kan fungera som en alternativ värld att vara sig själv i. Alla vill kanske inte spela teater – det är helt okej. Alla vill kanske inte göra en film – det är helt okej. Alla vill kanske inte skriva en dikt – det är helt okej. Man får vara tyst, man får titta på, man får sitta stilla. Vad som samtidigt pågår inombords vet ingen mer än man själv.

Jag hoppas också att Palatset kommer att kunna rymma hemligheter. Vara ett ställe att gömma sig på om man vill. Att prata förtroligt eller bara roligt med spöket Gideon på om man vill (enligt ryktena håller han till på de övre våningsplanen).

Och så hoppas jag att något av Palatsets 33 rum kommer att fungera som ett Vid-behov-rum som finns där just när man som bäst behöver det, där man kan dölja sådant man inte vill visa och kanske upptäcka nya saker man inte visste fanns men som berikar en, får en att växa, se nytt. Kanske rentav se sig själv i nytt ljus. Se att glatt, snällt och vackert faktiskt ryms sida vid sida med tyst, trist och blygt.

Det vore innehåll värdig ett Palats, det.


Publicerad i Palatsets tidning Rookie, 2011:1.