tisdag 13 november 2012

Oetiskt om Kusin Vaken


Nu ska jag trotsa alla pressetiska regler och tipsa om ett radioprogram som min goda vän Tove Jonstoij gjort. För att ytterligare moraliskt fördärva detta inlägg  medverkar mitt eget barn i ett av seriens avsnitt. Så, nu har jag öppet deklarerat det.

Kusin Vaken är ett av barnradions mest låglivade program. I den här omgången är temat Tid. Vad är tiden egentligen? Behövs tiden? Vad fanns före tiden? Dessa och andra frågor reflekterar sex stycken sexåringar kring på ett förunderligt uppfinningsrikt vis. Till varje program spelas  en specialskriven låt av t ex Nina Ramsby och Oscar Danielsson. Och avsnitten avslutas med en nyskriven saga av Frida Derwinger om Herr Brundin och hans säregna djuraffär.

Oavsett vem man är kompis med och förälder till är detta bland det bästa man kan höra på radio just nu!

Kusin Vaken sänds 17.45 i P4 och finns förstås även på webben. Missa inte!

 

Lego i Kongo

Till höstens långdragna debatt om schablonbilder av människor med olika hudfärg vill jag bidra med en Legofigur som just nu finns att köpa i en leksaksaffär nära dig. Den heter helt enkelt "Cannibal" och ser ut såhär:
 Kommentarer är kanske överflödiga men jag skulle ändå vilja understryka att den här typen av bilder (om än sällan i detta grova utförande) inte alls är ovanliga inom barnkulturen. Det vill säga den breda, populära sådana, den som de flesta ungar växer upp med. Jag tror inte att en figur som Stina Wirséns Lilla Hjärtat skulle väckt mycket särskilt uppmärksamhet om hon figurerat i en TV-serie på Nickelodeon eller Disney Channel.

Pappa Stig och hans hustru


Jag läser med häpnad Eva-Karin Gyllenbergs artikel om årets TV-julkalender i dagens DN.

Häpnad inte bara inför den slarvighet som präglar hela texten och som jag hoppas inte beror på att "det inte är så noga med barnkultur", utan framför allt inför följande beskrivning av det risiga slottet Greveholm: "Man ska nog vara mer än normalhändig för att lyckas lappa alla hål och fixa till alla skavanker. Det återstår att se hur praktisk och fingerfärdig pappa Stig är under de 24 avsnitten."

Jaha, tänker man, serien handlar om en ensamstående pappa!

Men nej, så väl är det inte. Artikeln fortsätter: "Det är Stig och hans familj, som består av hustrun Kicki och de båda barnen Saga och Benny plus ökenråttan Peggy, som köper slottet för en krona."

Det stinker 50-tal, den tack och lov långt förgångna tid då enbart människor med snopp kunde hålla i en hammare och människor med snippa tillhörde dem med snopp.

Förhoppningsvis är TV-serien moderna än förhandsrapporteringen. Mysteriet på Greveholm 2 börjar, förstås, den 1 december.

onsdag 10 oktober 2012

Bästa formen för Värsta bråket?


"Hjärnan vill bråka, så är det bara", säger Olle, 5 år. Och visst är det så ibland. Och visst är det en strålande idé att göra barnprogram om bråk, konflikter och ilska som ju är en självklar del av livet. I söndags startade serien Värsta bråket i Barnkanalen.

Jag är dock kluven till resultatet. Formen är dramadokumentärens. Ibland är det helt uppenbarligen autentiska bråk vi tar del av, såsom bröderna som blir osams om uppdelningen av elva kronor. Andra gånger är det lika uppenbart iscensatta bråk, såsom föräldrarna som grälar om en försvunnen bilnyckel.

De autentiska bråken är fantastisk TV så till vida att de drabbar, berör och skakar om tittaren. Men jag tycker att det är mycket tveksamt ur etisk synpunkt att filma och sända gråtande och skrikande barn i ett så emotionellt utsatt läge. (I P1:s Kino härom veckan fanns ett reportage om Värsta bråket. Här intervjuas bland annat producenten Marie Lundberg. Konstigt nog nämns inte den etiska problematiken. Programmet kan du höra här.)

De iscensatta bråken, å andra sidan, är oproblematiska ur etisk synvinkel men dålig TV: tillgjort och föga övertygande – särskilt när de grälande nästan ler lite generat åt sina egna repliker.

För en tid sedan gjordes en studie av hur barn påverkas av å ena sidan en dokumentär TV-skildring av en skilsmässa, å andra sidan en skildring av samma ämne i dramatiserad form. Studien visade att dramatiseringen engagerade den unga publiken mycket mer. De blev emotionellt involverade i högre grad och mindes i efterhand mycket mer av programmet.

Så frågan är om inte Värsta bråket borde ha gjorts som dramaserie i stället? Producenterna hade kunnat göra samma noggranna research; besök på förskolor, samtal med barn, hembesök hos familjer – och sedan, utifrån sitt material, skrivit en fiktiv serie. Alternativt gjort en semidokumentär serie med autentiska bråkande röster och animerade filmer till – lite som Hanna Heilborns och David Aronowitschs Gömd och Slavar?

Men det skulle väl ansetts för dyrt av Barnkanalen.


måndag 8 oktober 2012

Diktatorn, Lille Mattias och Korczak




"Jag vill ha ett HALVT glas mjölk!" vrålar barnet när det får ett glas fyllt med mjölk. "Javisst, självklart!" säger mamman leende, hukande och följer lille gullefjuns order. Det är premiär på teateruppsättningen av Ulf Starks "Diktatorn" på Boulevardteatern i Stockholm. Det är en rolig och tänkvärd föreställning som leker med barn- och vuxenperspektiven. Är vi alla potentiella diktatorer? Är alla diktatorer som barn? Skapar underdånighet diktatorer eller är det tvärtom?

Föreställningen leder också tankarna till Janusz Korczak, den polske läkaren, pedagogen och författaren som förestod ett barnhem i Warsawa mellan 1911 och 1942 då han följde "sina" 200 barn i döden i Treblinka. Den polska regeringen har utlyst 2012 till internationellt Korczakår och runtom i Sverige har hans gärning uppmärksammats på en rad sätt: Turteatern i Stockholm har spelat "Barnrepubliken", en pjäs om livet på barnhemmet, flera föredrag och panelsamtal har arrangerats och i somras sattes barnboken "Lille Kung Mattias" upp som opera i Höör.

Precis som "Diktatorn" handlar "Lille Kung Mattias" om barn och makt. En av Korczaks grundtankar är att barn känner sig maktlösa och känslan av maktlöshet leder till en alltför stor respekt för makten. En annan är att vi vuxna måste respektera barnens okunnighet och fungera som "välvilliga vägvisare".

"Lille Kung Mattias" blir rikets ledare vid elva års ålder då hans pappa plötsligt dör. Först används han som kasperdocka av regeringen och när han inser att han blir utnyttjad gör sig Mattias till envåldshärskare. Trots att han försöker vara snäll mot alla barn och ger dem godis går inte heller detta så bra. Han hade behövt ledning tidigt i livet, han hade behövt en välvillig vägvisare och han hade behövt få testa sig fram, ibland göra fel och ta konsekvenserna av det.

Korczaks mest spridda bok heter "Barnets rätt till respekt" och är ett slags pedagogisk tankeskrift som fungerade som inspiration när FN:s konvention om barnets rättigheter skrevs. Här framgår att barn har rätt till skydd, ja. Men i lika hög grad framgår barnens rätt att inte överbeskyddas.
"Respektera misslyckanden och tårar!" skriver Korczak och försätter: "Inte bara den trasiga strumpan, utan även skråman på knäet, inte bara det sönderslagna glaset, utan även skärsåret på fingret, varje sår, blåmärke och bula – alltså smärtan". Smärtan är oundviklig och måste få upplevas av varje barn för att hen ska kunna växa.

Jag tror att Janusz Korczak skulle bli nedslagen när han såg hur respektlöst barn än i dag behandlas – trots all den kunskap om barn som finns, trots Barnkonventionen och vårt prat om "det kompetenta barnet". Han skulle förstås reagera starkast på det sätt som ett rikt och upplyst land hanterar sina ensamma flyktingbarn. Men han skulle nog också ha ett och annat att säga om den hållningslöshet som många vuxna visar barn.

Att undvika att ge raka svar, att inte kunna stå för sin egen åsikt och att inte kunna formulera ett välmotiverat nej är inte att visa ett barn respekt.
Det är att fega ur, förvirra och skapa diktatorer.


Texten publicerades i Helsingborgs dagblad den 8 oktober 2012.

onsdag 26 september 2012

Föreläsningar på Svenska barnboksinstitutet

I dag fick jag programmet till Svenska Barnboksinstitutets höstevenemang och tyckte det såg så lovande ut att jag klipper in det rakt av här nedanför. Det enda jag kan sakna är lite mer av just nu högaktuella samtal, såsom vad som får och inte får finnas på våra barnbibliotek … 

 

Höstens program på Sbi

Höstens programutbud på Sbi är digert och startar i oktober. Det kommer bland annat att innehålla föreläsningar och samtal om enskilda författarskap samt en temakväll om Sven Wernström, med anledning av Barnbokens hösttema.

30 oktober - Samtal med Rose Lagercrantz

Rose Lagercrantz samtalar om sitt författarskap med Jan Hansson, Sbi.
Tid: Tisdag 30 oktober kl.18.00-19.30.

7 november - Strindberg och sagorna

Boel Westin, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, föreläser om August Strindberg och sagans betydelse för honom och hans verk.
Tid: Onsdag 7 november kl.18.00-19.30.

14 november - Astrid Lindgren som förlagsredaktör

Helene Ehriander, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, föreläser om Astrid Lindgren som under 25 år var redaktör på Rabén & Sjögren.
Tid: Onsdag 14 november kl.18.00-19.30.

28 november - Temaafton om Sven Wernström

Med anledning av höstens tema i Barnboken arrangeras en temaafton om Sven Wernströms författarskap. Introduktion av Björn Sundmark, vetenskaplig redaktör för Barnboken 2012, och presentationer av forskarna Maria Andersson och Jerry Määttä. Kvällen avslutas med att Sven Wernström själv samtalar med Jan Hansson, Sbi, och bland annat kommenterar forskarnas slutsatser.
Tid: Onsdag 28 november kl.18.00-20.15.

3 december - Augustpriset 2012

Cecilia Östlund, Sbi, samtalar med Augustprisvinnaren i kategorin barn- och ungdomslitteratur. De nominerade till Augustpriset offentliggörs den 22 oktober. Vinnarna tillkännages den 26 november.
Tid: Måndag 3 december kl.18.00-19.30. OBS! dag och klockslag prel.

Samtliga evenemang äger rum på Svenska barnboksinstitutet, Odengatan 61, Stockholm (T-bana Odenplan). Fri entré, ingen förhandsanmälan.

Läs mer om SBI här.

tisdag 25 september 2012

Tintin: Censur alltfört enkelt

 Ingen har väl undgått nyheten, stort uppslagen av DN, SvD-bloggen, Aftonbladet och Expressen.se i dag,  att Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri nu rensat ut Tintin ur biblioteket och uppmanat personalen att leta fram andra icke önskvärda böcker bland hyllorna. Det kan bli många. För om man börjar med Tintin, vart slutar det? Stina Wirsén och Pippi Långstrump lär ryka snabbt.

Och så har vi ju alla alltför könsstereotypa skildringar inom barnkulturen, från Elsa Beskow till Suneböckerna. Harry Potter har ju också kritiserats för genusschabloner. Inom kort kommer Kulturhusets barn- och ungdomsboksavdelning ha krympt till en tiondel, gissar jag.

Intressant nog är det bara barnlitteraturen som tvingas genomgå den här typen av rensningar. Jag har svårt att tänka mig att August Strindberg och Charles Dickens, trots sina hatiska skildringar av kvinnor respektive judar, befinner sig i farozonen. Men så är ju vuxenlitteratur Finkultur med ett Konstnärligt Värde, också, medan barnlitteraturen är något slags allmängods vars pedagogiska syfte oftast överskuggar andra värden.

I stället för att kasta ur och rensa bort icke längre önskvärda värderingar – för sådana finns absolut! – inom barnkulturen kan man ju se dessa inslag som utmärkta utgångspunkter för samtal med ungarna om historia, politik och andra svåra ämnen. Censur är ett enkelt sätt att undvika sådana obehagliga, men nödvändiga samtal.

söndag 23 september 2012

Pippi à la Ghibli


Apropå senaste tidens bråk kring bolaget Saltkråkans förbud mot att använda Herr Nilsson i en treårig pojkes dödsannons kom jag återigen att tänka på att världen skulle ha varit snäppet rikare om Studio Ghibli fått göra den Pippi Långstrumpfilm som man på 70-talet hade planer på. Hayao Miyazaki var i Sverige flera gånger för att göra research och träffa Astrid Lindgren men tyvärr sade hon nej till projektet.

Hur den färdiga filmen skulle ha kunnat se ut får man en aning om när man ser de underbara akvarellerna här. Att Lindgren senare gav tillstånd till de gräsliga svensk-tysk-kanadensiska 90-talsfilmerna är en gåta.

torsdag 20 september 2012

Recension: Liten Skär och alla små brokiga


För det första: Liten Skär och många små brokiga är inte en rasistisk film, som hävdats i den infekterade debatt som pågått i ett par veckor. Tvärtom finns här en tydlig strävan att bryta mot normer och ifrågasätta invanda tänkesätt. Men bilden av Lilla Hjärtat är ändå en symbol som inte borde ha överlevt in på 2010-talet, en rest av ett förhånande av de svarta slavarna i 1800-talets USA. Att Stina Wirsén skildrar ett mörkhyat barn som en blackface visar på en naivitet som jag tror är ganska typiskt svensk, en övertro på att bara man själv är fördomsfri så är allt som kommer ur ens mun och penna fördomsfritt. Som om det inte fanns en överbyggnad, en rasistisk struktur, att ta hänsyn till. Det är dock inte ett skäl att stoppa filmens premiär, som Folkets bio i Lund gjort.

För det andra: när såg man senast en snippa i en barnfilm? Just när jag trodde att det av pedofilfobiska skäl aldrig mer skulle ske drar Liten Skär ner underbrallorna för att reta kompisen Lilla Hjärtat som redan är arg så hon skakar. Jag jublar över denna scen; självklart inte för att en film per automatik blir bra för att man blottar könsdelar – utan för att det visar på den friska frihet som präglar Stina Wirséns nya film. Liten Skär och många små brokiga är renons på pedagogiska undertoner och de överbeskyddande, milt smekande silkevantar som utmärker hart när all kultur som görs för barn år 2012.  
 
För det tredje: när såg man senast en film som är skapad uteslutande för den yngsta publiken? Som inte flirtar med föräldrar, morbröder och farmödrar utan tvärtom kanske generar dem en aning – på samma sätt som deras små guldklimpar ibland gör när de fäller högljudda, olämpliga kommentarer på bussen? Här handlar det om kiss och slaskiga pussar, kladd och trots, bråk och svartsjuka – men också om livsglädje, leklust och kärlek. Hela livet, således och ungefär, ur en två-treårings perspektiv.
Förutom Lilla Hjärtat finns här en uppsjö stiliserat brokiga figurer: en är könlös, en tvåkönad, här finns en bråkstake och en gnällspik. Men de har alla starka känslor och temperament som skiftar beroende på om de målar, firar födelsedag eller har dockvagnsrace, så statiskt blir det aldrig. 

Handlingen hålls samman av Stellan Skarsgårds livliga stämma som interagerar med både figurer och publik och uppmanar dem/oss att gissa vad som håller på att ritas fram och att jympa i biosalongen. Ibland blir han trött på dem, bannar dem och tjatar och suckar. 

Det är lite Linus på linjen, lite Vem och väldigt mycket Stina Wirsén. Summan blir oemotståndlig.

Publicerad i Helsingborgs dagblad 21/12 2012

fredag 14 september 2012

En omistlig kortfilm


I dag har den fantastiska lilla filmen (29 min) The Quiet One premiär på Zita i Stockholm. Passa på att se den – den visas bara 14-27 september! För visningstider, se här.

Filmen är gjord av Ina Holmqvist och Emelie Wallgren som fick mycket uppmärksamhet för sin förra film, Så nära, om två tjejer i Rågsved som lever för sina idoler Bill och Tom i Tokio Hotel.

The Quiet One handlar om Maryam, en flicka i åttaårsåldern som nyss kommit till ett kallt och snöigt Sverige från Iran. Filmen utspelar sig ett par månader i skolan och följer Maryams mot- och framgångar på nära håll. Det är särskilt det sociala spelet mellan barnen i klassen som tydliggörs – ibland på ett smärtsamt sätt. Här är det i första hand tillgång till det svenska språket som ger status i gruppen men också hårfärgen tycks spela in: det är de enda två blonda flickorna som är ledare.

I filmens slutscen har Maryam just fått en ny vän i Wiktoria, som hon nyligen klöst, sparkat och slagit och därefter bett, gång på gång och hjärtskärande uppriktigt, om förlåtelse. Nu är de på skolgården och snurrar i gungorna. Wiktoria har just varvat upp Maryams gunga och innan hon släpper säger hon "Glada, färdiga, gå!" I den andan – positiv och framåtriktad – slutar The Quiet One. 

Precis som Så nära vann The Quiet One pris vid Tempo dokumentärfestival. Läs mer om filmen och se trailer här.


Ulf Stark och barnfilmen


Nya numret av tidskriften Opsis barnkultur ägnas till stor del åt en av den svenska barnkulturens giganter: Ulf Stark. Här finns intervjuer, reportage och analyser om hans insatser på litteratur-, musik- och filmområdet. Mitt bidrag är en text om Ulf Stark som filmmanusförfattare:

"För en insats präglad av djup respekt för varje barn – och vilsna vuxna." Så lydde motiveringen till Svenska filminstitutets barnfilmspris Gullspira år 2008 då Ulf Stark tilldelades den gyllene lilla geten. Med ett dussin manus och ungefär lika många litterära förlagor och därtill enstaka insatser som skådespelare och dramaturg tillhör Stark den handfull skara som måste betecknas som nestorer inom den svenska barnfilmsbranschen. De som inte gör någon enstaka film för den yngsta publiken som ett led i en karriär mot mer prestigefyllda projekt, utan som håller sig till barnfilmen år efter år. Kanske för att de insett att den bjuder på spännande utmaningar och möjligheter snarare än hämmande begränsningar som många inom filmbranschen tror.

En sådan möjlighet som Stark tagit tillvara är den att med filmen skapa ett magiskt rum där realismens lagar upphävs och i stället lekens gäller. För att det ska ske krävs naturligtvis även rätt regissör och rätt regissör för Starks berättelser har Rumle Hammerich visat sig vara. Det är i filmer som Kan du vissla Johanna och Dårfinkar och dönickar som magin uppstår och dröjer kvar långt efter eftertexterna.

Kan du vissla Johanna, entimmesfilmen som visas varje julafton, är berättelsen om de såta vännerna Uffe och Berra som skaffar en morfar åt Uffe. Han vill, precis som Berra, få en peng av en morfar ibland, fiska och fira födelsedag med en morfar som älskar grisfötter och cigarrer. På ett besök på ålderdomshemmet hittar Uffe sin morfar. Han är inte något vidare snäll till att börja med, snarare kärv och misstänksam, men precis som Uffe har han ett plåster på hakan och han visar sig snart vara både generös och påhittig på sitt sätt. Fast nyckfull: han kan bli arg, ledsen och väldigt trött ibland.


När Berra (Tobias Swärd) och morfar (Per Oscarsson) möts och bestämmer sig för att vara släkt uppstår lekens magiska rum. Plötsligt är det nya lagar som gäller enligt en tyst, gemensam överenskommelse som skapas utifrån de behov de lekande har. Uffe behöver någon som ser bara honom, som tycker att han är speciell och är intresserad av allt som händer honom och har tid att lyssna. Morfar behöver någon att tycka om, som får honom att för en stund släppa tankarna på det förflutna, sorgen över den döda hustrun och bitterheten över att vara ensam kvar. De båda går in för sin lek med liv och lust, de växer i sina roller som barnbarn och morfar, vågar nytt, tänker stort och njuter tillsammans. När morfar en dag inte längre är på sitt rum då Uffe kommer för att hälsa på förklarar sköterskan att han gått bort, att han "hade ett dåligt hjärta". "Nej," svarar Uffe, "han hade det bästa hjärtat i världen!". Och tack vare det hjärtat och den kontakt som uppstått mellan det och hans eget har Uffe vuxit. Trots att filmen slutar i död och begravning är det ett lyckligt slut – ett som förmedlar hopp och förväntan inför livets nästa äventyr. 

Liksom många av Ulf Starks filmberättelser har Kan du vissla Johanna starka drag av självbiografi. Protagonisten bär författarens namn, det är Stureby och det är 1950-tal. Ändå, och häri ligger en annan av Ulf Starks filmiska styrkor, blir det aldrig sådär nostalgiskimrande, smetsentimentalt som det så ofta blir när barndomsminnen omvandlas till biofilmer av nu vuxna män – jo, för detta är ett manligt regissörssyndrom. Uffe, Berra och även Percy, som förekommer i andra filmer, är inte minnen av barn som en gång fanns utan de är i högsta grad levande, just här och just nu när vi ser på filmerna om dem. Deras autenticitet skär genom decennierna och de tidsenliga kostymerna, scenografin och replikerna skymmer inte sikten. (Annat än undantagsvis. Mindre lyckade Stark-filmatiseringar, i händerna på mindre fingertoppskänsliga regissörer än Rumle Hammerich, lider också de av den svenska barnfilmssjukan "vuxenrepliker i barnmunnar". En skitförbannad, sadistisk storebror kan inte, såsom i Min vän Percys magiska gymnastikskor säga "Vad sjutton säger du!? Du är ju heltokig!" till sin gränslöst retfulla lillebror. Det låter helfånigt.)

Dårfinkar och dönickar skiljer sig på många sätt från Kan du vissla Johanna: den utspelar sig i samtida miljö, den har en flicka på tröskeln till puberteten i huvudrollen och föräldrarna som förekommer är inte de vanliga genomgoda. TV-serien sändes i sex avsnitt 1988, blev omedelbart en succé och har repriserats ett antal gånger. Den berättar historien om Simone som när hon flyttar till ett nytt område blir tagen för pojke i skolan och när klassföreståndarinnan ropar upp henne som "Simon" ger hon sig in i en långvarig lek med sin identitet.


Hon köper kläder på killavdelningen, studerar killars kroppsspråk och gör saker hon aldrig skulle ha gjort som Simone. Busar, bråkar, ta plats. Och hon märker snart att det som förändrats när hon blivit kille är inte så mycket hon själv som omvärldens förväntningar på henne. Alla förväntar sig att hon ska busa, bråka, ta plats – på gott och ont. Det är härligt att skippa duktighetsiver och släppa hämningar – men mindre härligt att gång efter annan misstänkas och misstros. Och lögnen tär på Simone i längden. Småningom vet hon knappt vem hon är, vad hon vill, vem hon kan lita på. Men hon har sin morfar; en morfar som precis som Uffes vet vad demoner, svartkänslor och dårfinkar går för. Som är nyckfull och hjärtsvag och döende. Och som kan trösta utan dalt.

För i Ulf Starks filmvärld är det morfäderna, och i viss mån farfäderna, som står för den "djupa respekt" gentemot barnen som författaren själv hyllades för i Gullspiramotiveringen. Den äldre generationen klappar inte välmenande men nedlåtande på barnens huvuden eller talar om sig själv i tredje person eller bjuder på ständiga överdåd av saft och bullar för att ställa sig in. De behandlar ungarna såsom de själva vill bli – men kanske alltför sällan blir – behandlade. Det vill säga som människor – med starka eller svaga men i vilket fall världens bästa hjärtan.

        

Ulf Stark filmografi i urval:
Dårfinkar och dönickar, TV-serie, regi Rumle Hammerich 1988 (manus och litterär förlaga)
Sixten, regi Catti Edfeldt 1994 (manus och litterär förlaga)
Min vän Percys magiska gymnastikskor, regi Martin Asphaug 1994 (manus och litterär förlaga)
Kan du vissla Johanna?, regi Rumle Hammerich 1994 (manus och litterär förlaga)
Min vän shejken i Stureby, regi Clas Lindberg 1997 (manus och litterär förlaga)
Tsatsiki, morsan och polisen, regi Ella Lemhagen 1999 (manus)
Percy, Buffalo Bill och jag, regi Anders Gustafsson 2005 (manus och litterär förlaga)
Loranga, Masarin och Dartanjang, regi Igor Vejstagin 2005 (manus och roll)
Jaguaren, regi Mattias Gordon (litterär förlaga och roll)
Iris, regi Ulrika Bengts 2011 (dramaturg)
 

tisdag 11 september 2012

Daterad radio om barn på burk

Fredagens avsnitt av Barnen, det för det mesta utmärkta radioprogrammet för vuxna där barn får komma till tals, hette "Barn på burk" och handlade om barnprogram i TV.

Det var underligt ofokuserat och tycktes vilja famna allt med det väntade resultatet att det inte blev mycket mer än ett visst duttande och skrapande på ytan. Det var lite reportage hemifrån barn som berättade om vad de brukade se för program och hur de påverkades av dem. Det var intervju med forskaren Marie Katerine Larsson som berättade att TV inte är så farligt som många tror. Och det var samtal med Barnkanalens Ylva Hällen som berättade att dagens barn hellre vill delta i utformningen av barnprogrammen än titta på drama.

Det var också, som kanske framgår av referatet ovan, ett underligt mossigt program. Reportern pratade om "dumburken", ett begrepp som jag inte hört de senaste 20 åren. Han pratade om barnprogrammen på 70-talet som "politiska" trots att den uppfattningen gång på gång har nyanserats de senaste åren. Och – denna en av mina käpphästar! – man pratade om TV-program som om de utgjorde en enhet med samma effekt på sina tittare oavsett innehåll och form. Det finns BRA och DÅLIGA TV-program. Det finns sådana som passiviserar sina tittare (oavsett ålder, nota bene!) och de som aktiverar/stimulerar dem!

Om man bortser från de inslag som handlade om hur webben påverkar barnprogrammen så skulle programmet "Barn på burk" ha kunnat producerats långt innan vi hade mer än två TV-kanaler i Sverige. 

måndag 10 september 2012

Liten vit och liten svart en omöjlighet

 Debatten om Stina Wirséns nya film Liten Skär och många små brokiga har i dag även nått fram till DN:s kultursida. (Redan i går skrev Jonas Thente ett smått bisarrt blogginlägg om det hela i går – där han lyckades få det hela till att bli "akademikerkärringars" fel.)

Problemet, som jag ser det, är att man inte kan framställa mörkhyade såsom Lilla Hjärtat framställs – det vill säga som en traditionell "blackface". Blackface skapades på 1800-talet för att vita människor skulle kunna driva gäck med svarta slavar och det borde ha dött ut för väldigt länge sedan.

Och inte ens Stina Wirsén, som vi alla förstår är en god och snäll människa som i sina böcker och filmer medvetet jobbar för att öka mångfalden inom svensk barnkultur och i bästa välmening "stereotypiserade" Lilla Hjärtat lika hårt som övriga karaktärer. Men kritvitt är inte samma sak som kolsvart – och särskilt inte i händerna på en vit, svensk konstnär.

Det är bara att beklaga att vi inte kommit längre än såhär år 2012 och jag håller med Sverker Lenas i DN om att det vore "synd om debatten ledde till en ökad rädsla för att inkludera olikheter i barnkulturen". Gud vet att det behövs olikheter, spret och gnissel inom den tassande svenska barnkulturen i dag!

söndag 9 september 2012

Kliv in i konsten på Nationalmuseum


Just nu pågår en liten utställning, "Kliv in i konsten", på Nationalmuseum. Bilder av välkända tavlor, såsom "Karl XII:s likfärd" med nutida unga människor inklippta på finurliga vis. Bakom utställningen döljer sig ett stort och fantastiskt projekt.

Lillholmsskolan i Skärholmen kontaktade Nationalmuseum för ett samarbete i ämnena Bild och Svenska. En skolklass kom på museibesök och eleverna fick småningom välja varsin målning att arbeta med. Utifrån bilderna, som de fick högkvalitativa, digitala kopior av, skrev eleverna sedan berättelser. Tanken var att de skulle göra en tidsresa, befinna sig i motivet och berätta om sina tankar och känslor inför det de såg. I ett senare stadium fick de ta bilder av sig själva och photoshoppa in dessa i tavlorna så att de bokstavligen "klev in i konsten". De arbetade hårt och länge med såväl texter som bilder, slet sina hår men blev slutligen mycket nöjda med resultaten. Mer om projektet kan man läsa här.

På Nationalmuseum finns nu de nya bilderna att beskåda och de imponerande berättelserna att läsa. Poetiska, drabbande, ibland dråpliga. De finns där till följd av några driftiga lärares envishet och tro på sina elever och ett tjugotal ungdomars envishet och kreativitet.

De finns också där till följd av att Bild än så länge är ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det är det ju inte längre i gymnasiet. Estetiska ämnen har effektiviserats bort av den sittande regeringen – trots att forskningen visar att de estetiska ämnena har den positiva sidoeffekten att de gynnar inlärningen av teoretiska ämnen. Och att varje barns och ungdoms rätt att uttrycka sig estetiskt står med som artikel 31 i FN:s barnkonvention tycks Björklund och kompani inte bry sig om.  

De borde besöka Nationalmuseum och "Kliv in i konsten" som pågår till och med den 28 oktober. Det borde förresten alla.

(Bilderna ovan: Joanna Xu i "Vanitasstilleben med astronomiska instrument" målad av Christian von Thum och Marcel Butros i "Den bedragne och pryglade men ändå förnöjde äkte mannen" av Jean-Baptiste Pater)

torsdag 6 september 2012

Biografcentralen lanserar "BUFF på turné"

 För ett par veckor sedan skrev Biografcentralens Jens Lanestrand ett blogginlägg om det katastrofala läget för svensk och nordisk barnfilm i Sverige. Ingen ser den, ingen distribuerar, ingen (nästan) bryr sig om den.

För att en medverka till en förändring har Biografcentralen tagit initiativ till att distribuera fyra av de riktigt bra barnfilmer för mellanåldern (ca 7-12 år) som visades under årets barnfilmfestival BUFF i Malmö. Filmerna Iris, On the Sly, Stay! och Anne + Jörgen = Sant kommer att turnera i landet under rubriken "Buff på turné – världens bästa barnfilm". Mer om filmerna och turnéprogrammet kan man läsa här.

Jag lär återkomma i ämnet men tills dess: Håll utkik efter visningar och gå och se för att få en hint om vad barnfilm kan vara. 

(Bild från On the Sly)

onsdag 5 september 2012

Kristallen åt Tjuvarnas jul – vem bryr sig på riktigt?


Vid gårdagens Kristallengala, TV-Sveriges motsvarighet till Guldbaggegalan, tilldelades fjolårets julkalender Tjuvarnas jul priset för bästa barn- och ungdomsprogram. Ingen överraskning, precis,  med tanke dels på övriga nominerade, dels på att det var en riktigt bra produktion (min recension i SvD kan läsas här).

Julkalendern är också den produktion som tillåts kosta mest av SVT:s barn- och ungdomsserier, tillika den enda produktion som samsänds i både SVT1/2 och i Barnkanalen. Eftersom julkalendern är den i särklass mest prestigefyllda barnproduktionen så regisseras den dessutom alltid av en man.

Vilka slutsatser kan den drastiske således dra? Jo, att:

• Kvalitet kostar: Man ska inte snåla med barnprogrammens budgetar.
• Barnprogram som sänds i SVT ses av fler, uppskattas av fler och har därför större chans att vinna priser – medan Barnkanalens program riskerar att marginaliseras.

En annan reflektion man kan göra är naturligtvis varför det alls finns en särskild Kristallkategori för barn- och ungdomsproduktioner. Dilemmat återfinns i alla liknande galasammanhang (Guldbagge, Augustpris etcetera). Problemet är att när det finns en särskild (lite mindre viktig) kategori för barnkulturen så är chansen att ett barn- eller ungdomsprogram skulle nomineras i en annan kategori (t ex bästa programledare bästa bästa dokumentärprogram) närmast lika med noll.

Barnkulturen föses in i den lilla hagen som alla politiker och beslutsfattare påstår sig "brinna för" men ingen egentligen bryr sig om. Förutom den lilla hop som VERKLIGEN brinner för barnkulturen men som ingen politiker eller beslutsfattare bryr sig om eller lyssnar på.




tisdag 4 september 2012

Stellan Skarsgård om barnfilm, filmfostran och barnslighet

 I dag samtalade jag med Stellan Skarsgård om vikten av bra barnfilm. Han gav intervjuer med anledning av premiären av Stina Wirséns nya film Liten Skär och alla små brokiga, till vilken han gör berättarrösten. Men eftersom han framställts som en "som brinner för barnkultur" frågade jag inte bara om hans senaste skådespelarinsats. Här är (delar av) vårt samtal:



MJ: Varför tycker du att det är viktigt med barnfilm?
SS: Jag bryr mig om barnfilm på samma sätt som allt annat viktigt, såsom utbildning, skola och politik. Barnen är en särskilt viktig publik eftersom de är så sårbara. Det behövs alternativ till det kommersiella utbud som görs för att binda dem vid TV:n så länge som möjligt. Det är ju som våldtäkt mot ett barn.

MJ: Och vad kan du göra?
SS: Jag kan, precis som med Stinas film (Liten skär och många små brokiga), stödja viktiga filmer för barn, filmer som genomsyras av kvalitet i både berättelsen och estetiken.

MJ: Har du några minnen av starka filmupplevelser från din egen barndom?
SS: Den allra första filmen jag såg var Disney's Alice i Underlandet, det var en väldigt stark upplevelse. Av filmen minns jag bara kaninen som sprang runt och skrek "I'm late! I'm late!" men det var allting runtomkring – biografen, publiken – som gjorde det så stort.

MJ: Några flera?
SS: Ja, sen sparade jag alla mina veckopengar så att jag kunde gå på matinéfilmerna på lördagar. Jag hade bara råd att gå varannan vecka men jag såg Bröderna Marx, Tarzan, Charlie Chaplin … På den tiden hade filmerna längre livstid. Många var ju riktigt gamla redan då men det gjorde inget.

MJ: Har du givit dina barn någon medveten "filmfostran", alltså visat dem filmer du tycker de borde se?
SS: Nej, inte egentligen. Men jag har haft ett system: När de velat ha pengar till bio har jag bara subventionerat filmer som är gjorda utanför det stora studiosystemet. Europeisk film, independentfilmer och så vidare. Storfilmerna har de fått betala för själva.

MJ: Du har ju medverkat i både film för barn och för vuxna. En av dina bästa roller tycker jag är den som pappan i Glasblåsarns barn. Är det någon skillnad att spela in barnfilm och vuxenfilm?
SS: Nej, det tycker jag inte. Rollen i Glasblåsarns barn är ju en människa som andra. Men så är ju inte den filmen "barnslig", heller. Många vuxenfilmer jag gjort har varit mycket barnsligare.

(På bilden: regissören Stina Wirsén, Stellan Skarsgård och producenten Linda Hambäck)

Vuxna måste ge svar


I gårdagens DN skriver Ann Heberlein intressant och viktigt om Pernilla Stalfelts nya bok Vem är du? En bok om tolerans. Bokens syfte är att på ett lustfyllt sätt initiera samtal om just tolerans och människors likheter/olikheter med barn i tioårsåldern. Ett lovvärt syfte och ett lovvärt projekt på initiativ av Teskedsordern.

Heberlein, själv idéhistoriker, menar att barn i "den sena barndomen", d v s 9-11-årsåldern är extremt intresserade av rättvisefrågor och att bokens målgrupp därför är perfekt. MEN att boken genom sin vaghet lämnar läsaren lätt frustrerad: den ger alltför få svar och levererar råd som att "känn efter i ditt hjärta".

Precis som Heberlein menar jag att vuxna ibland måste våga ge klara, tydliga svar. Man ska inte i alla lägen besvara en fråga med en motfråga: "Vad tycker du själv?". Barn frågar för att få guidning, inte för att fyllas av ytterligare frågor. Därmed inte sagt att man ska leverera svar som framstår som Den Enda Sanningen – särskilt inte när det gäller frågor om moral och rättvisa. Man kan säga att "Såhär tycker jag eftersom …" och därefter fråga barnet hur hon/han tycker det låter. På det sättet visar man dels att det är en viktig fråga, dels att man har en åsikt – och så öppnar man för ett vidare samtal.

Ibland undrar jag om vuxna undviker att ge raka svar till barnen av rädsla för att "påverka" dem. Men om inte vi vuxna "påverkar" dem genom att visa hur världen fungerar och att vi tar ställning – vem ska då göra det? Spelindustrin? Filmindustrin? Disney Channel?

tisdag 21 augusti 2012

Hösttid och Moderna tider


(Det är alltid lika skönt att komma i gång igen på riktigt efter sommaren. Älskade rutiner. Älskade vardag. Älskade arbete.)

Bland det första jag företog mig efter julisemestern var en resa till Karlstad där jag träffade representanter för Film i Värmland och ett gäng lärare. Alla närvarande ville den här terminen jobba med skolbioprojektet "Charlie Chaplin – samhällskritiker och medmänniska" som jag skrivit om tidigare. Jag föreläste, vi tittade på Moderna tider och vi diskuterade hur man utifrån Chaplins filmer kan arbeta med samhälls- och värdegrundsfrågor tillsammans med barnen.

Svenska filminstitutets hemsida finns ett väldigt fint reportage av Andreas Hoffsten som handlar om när jag diskuterade fattigdom, klassklyftor och arbetsvillkor med en tredjeklass. Kolla in barnens teckningar och kommentarer! (En teaser: ”Vi gick till filminstitutet. Vi tittade på en film med Charlie Chaplin. Den hette Moderna tider. Den handlade om att alla maskiner tar över.”)

måndag 18 juni 2012

Sommarlov

Barnkulturbloggen tar sommaruppehåll och återkommer i augusti. Jag önskar alla mina läsare en riktigt fin sommar med solstrålar, svalkande bad och härliga kulturupplevelser.

Tips! Unga radioteatern har just gett ut fem klassiska sommarlovsföljetonger på CD, bl a Tordyveln flyger i skymningen, Ebba och Didrik och Skämmerskans dotter. Perfekt för bilen eller soffsoftningen.

/Malena

torsdag 31 maj 2012

Dagens dikter

Det är dags att påminna om två fantastiska dikter om barnvarandet. Inte färska men desto mer aktuella. Nummer 1 i en tid då barns tid för fri lek kringskärs alltmer, då såväl skola som familj schemalägger med en skrämmande, hämmande iver. Nummer 2 i en tid då (privilegierade) barns liv präglas av omedelbar behovstillfredsställelse av en ängslig, välmenande omvärld.

1.
Om tiotusen år smälter isen
Det infrusna barnet lossnar och återupptar sin lek
Skapar av pinnar och kottar tjur, ko och kalv samt en gärdsgård mot döden. 

(Werner Aspenström)
(Tack Staffan Westerberg för att du lärde mig denna!)

2.
Jag samlade frimärken.
Pappa gav mig ett halvt kilo.
Jag samlade inte frimärken mer.

(Siv Widerberg)
(Tack Lena Kjersén Edman för att du påminde mig om denna pärla!)

Om Barnkanalen hos Barnteaterakademin


Jag har den stora äran att vara juni månads gästskribent på Barnteaterakademin. Här kan man läsa min kritik mot Barnkanalen som jag menar i flera avseenden sviker sin publik.

En extremt kortfattad sammanfattning: "För att nå upp till SVT:s egna målsättningar med barnprogrammen måste man börja satsa på kvalitet i stället för kvantitet: Hellre två timmar riktigt bra TV-program per dag än tolv timmar mediokra. Vidare måste man våga sticka ut och upp: Hellre få somliga tittare att resa ragg än att stryka alla medhårs. Och så måste man ta sitt vuxenansvar: inte bara ge ungarna det de vill ha utan också det de inte visste att de ville ha."

måndag 28 maj 2012

Barnkanalens superungar

I dagens HD skriver jag om vilka barn som syns i Barnkanalen och vad de gör där. Är det verkligen levande barn av kött och blod? Eller marionettdockelika, coola, förebildsbarn? Vad har de för inflytande över produktionerna de medverkar i? Har de egentligen den "barnmakt" som till exempel Rea förordar? Läs artikeln här!

Prinsessbarnet och dagisungarna igen

Håkan Jaensson, som var på plats när Stockholms dagisbarn firade prinsessans dopdag i Kungsan,  har skrivit en rolig och tänkvärd krönika i linje med mina tidigare inlägg i ämnet. Den finns här, på Svenska barnboksakademins hemsida.

fredag 25 maj 2012

All inclusive i Grekland 2012

Årets stora, svenska – och vid första anblick extremt osmakliga – familjefilmssatsning, med traditionsenlig premiär på juldagen, blir Sune i Grekland – all inclusive. För regin står Hannes Holm. I pressmeddelandet kan vi läsa följande:

"Sune är tillbaka. Tillsammans med lillebror Håkan Bråkan, storasyster Anna, mamma Karin och pappa Rudolf drar Sune till Grekland på sommarlovet. Som varje sommar förut planerar familjen Andersson sin semestervecka i Myggträsk. Då händer det mest oväntade, pappa Rudolf bokar en charterresa till Grekland. Familjen blir överlycklig men frågorna om resan är många."

Jag undrar om det över huvud taget är möjligt att år 2012 göra en film som spelas in och utspelar sig i Grekland utan att på något sätt låtsas om att det är ett land i extrem kris. Där självmorden stadigt ökar, där "helt vanliga" människor letar efter mat i soptunnorna och där 7 procent av befolkningen röstar på ett nynazistiskt parti. Och jodå, det verkar det vara. De "katastrofer" som inträffar i Grekland är av en helt annan art än vad vi vant oss vid genom nyhetsrapporteringarna. Pressmeddelandet fortsätter:


"På plats i Grekland inträffar katastroferna, Sune tappar sin tjejtjusarkraft, Håkan Bråkan gillar verkligen inte trollet Julle i barngruppen, mamma Karin blir mer och mer irriterad på Rudolf. Samtidigt upptäcker pappa Rudolf att det är all inclusive och vilka oanade möjligheter det för med sig."


Inte för att varje film måste vara realistisk, inte för att en barnfilm inte kan få vara "bara" underhållande. Men om man nu ska göra en orealistisk, underhållande barnfilm år 2012 kunde man ju låta den utspela sig någon annanstans än i just Grekland.

torsdag 24 maj 2012

Det blåser på månen i Enskede

 I kväll var jag och såg Enskedespelets dramatisering av Erik Linklaters klassiska barnbok Det blåser på månen (regi av Johanna Huss). Om flickorna Dina och Dorinda som försöker vara snälla men vars goda föresatser hela tiden misstolkas med följden att de ständigt får skäll, tjat och tjuvnyp. Därför går de i stället in för att vara elaka och förvandlar sig till kängurus som ju borde mötas av respekt kan tyckas.

Berättelsen är ett tidlöst, magiskt-realistiskt äventyr om rätten att vara fri, att få vara sig själv – och om modet att säga ifrån. Lite Bröderna Lejonhjärta möter Mary Poppins möter Chaplins Diktatorn. Oemotståndligt, med andra ord.

En 140 personer stark skådespelarensemble varav majoriteten barn, fantastiska kostymer, smarta scenlösningar och svängig musik: Gå och se!

Kristina Lindquist skrev i sin recension i DN härom dagen att pjäsen (som är rekommenderad från sju år) nog är för läskig för de yngre. Det håller jag verkligen inte med om. Min sexårige medrecensents första kommentar efteråt var "Jag önskar den var två timmar längre". Och då varade ändå föreställningen i två och en halv timme.

Bröderna Lejonhjärta och Mio

Det ska bli spännande att se vad filmregissör Tomas Alfredsson gör av Bröderna Lejonhjärta – jag hoppas att det inte blir alltför mycket tonvikt på specialeffekter.

Fast jag tycker att det är lite synd att det inte är en nyinspelning av Mio min Mio som är på gång i stället, för det skulle verkligen behövas! Medan Olle Hellboms Lejonhjärtefilm från 1977 mycket väl håller än i dag så höll ju inte Vladimir Grammatikovs Miofilm ens från början. Den är överlastad, trög och pinsam.

Den fungerar dock mycket bra som avskräckande exempel på misslyckad barnfilm när jag undervisar :).

Kulturrådet satsar på barnkultur

Vi barnkulturivrare ska vara glada åt att Karin Helander, professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning sitter i styrelsen för Kulturrådet. I ett färskt pressmeddelande betonar hon att: 

– Det är med glädje vi ser hur Skapande skola bidrar till att bygga upp hållbara strukturer för kultur i skolan. Ett av Kulturrådets viktigaste uppdrag är att förbättra barns och ungas möjlighet att möta och utöva kultur. 

– Det finns mycket kvar att göra för att främja barns och ungas rätt till kultur och konstnärliga upplevelser. Men vi gläds åt de goda resultat som hittills uppnåtts.

– Vi vill betona vikten av att även de yngsta barnen, före skolåldern, får möjlighet att utveckla en känsla för alla sina språk inklusive de estetiska språken. Det är en grupp som lätt glöms bort.

tisdag 22 maj 2012

En prinsessa har man alltid råd med

Just nu pågår dopet av Estelle för fullt. Stockholm stad blev inför denna begivenhet uppenbart yra och skickade ut en inbjudan till samtliga förskolor i Stockholm att komma och fira prinsessungen i Kungsträdgården. Alla barn bjuds på tårta och frukt.

Tänk att man anser sig ha råd med detta – medan ständigt nya nedskärningar inom förskolan genomförs med större barngrupper, färre teaterbesök och enligt vissa rapporter sämre mat som följd. Och medan barnfattigdomen ökar. Vore man konspiratoriskt lagd skulle man nästan kunna tro att Estelle-tårta i Kungsan är en undanmanöver, ett enkelt sätt att hålla undersåtarna vid gott mod alltmedan man nedmonterar tryggheten omkring dem.

Jag hoppas att de flesta förskolor hade vett nog att tacka nej till inbjudan och i stället ägna sig åt livsviktigheter såsom lek.

måndag 21 maj 2012

När barn var människor

Det var brorsan som läste dem. Jag fick inte. "Kram", "Puss", "Älskar, älskar inte" och "Love, love, love" var hans privata böcker som inte lånades ut till några syskon. Långt senare, när jag som vuxen började studera barnkultur och snart snöade in på det spännande svenska 70-talet, har jag förstått varför. Att låta lillsyrran läsa de här erotiskt laddade kärleksromanerna skulle ha varit som att ge henne dagboken.

Hans-Eric Hellberg, författaren till serien som fått så många barns och tonåringars ögon att glänsa och kön att bulta, är född 1927 och lever i dag i en liten ort i Dalarna. När han skrev "Kram"-serien var han redan en etablerad, prisbelönt barnboksförfattare med en diger produktion bakom sig. Det var i början av det radikala, realismsträvande och tabubefriade 70-talet som han fick en förfrågan av en dansk förläggare att skriva "porr för barn".

Ja, det var faktiskt så Ib Permin på Høst & Søn formulerade det. Och Hellberg, som redan skrivit om kärlek mellan barn, blev entusiastisk.

Tony Elgenstierna påminner oss med den lilla boken Hellbergs Kram. När den sexuella revolutionen nådde barnboken om en tid då barn ansågs vara Människor i första hand och Barn i andra. Det innebar att man ville öppna världen för dem snarare än beskydda dem ifrån den. De skulle bibringas kunskap, inte skygglappar. Och de erkändes som aktiva, sexuella varelser, inte som oskuldsfulla, ömtåliga dunefjun.

Det är en intressant påminnelse, inte bara som en historisk anekdot utan även som en relevant reality check i en tid då nakna barn på studentplakat polisanmäls. Då en mangaöversättare som har några serierutor med halvklädda barn i sin ägo döms för barnpornografiinnehav och ett legendariskt skivomslag föreställande en simmande naken baby med nöd och näppe undslipper censur.

Tyvärr ger bokens titel förhoppningar som inte riktigt infrias. Den sexuella revolutionen i Sverige och radikaliseringen av barnkulturen sammanfattas på några sidor och övrigt utrymme ägnas en hel uppsättning olika aspekter av Hellbergs biografi och författarskap. Det blir inte så lite spretigt och alldeles för fragmentariskt – en välvillig läsare skulle kunna kalla texten kongenial eftersom studien visar på Hellbergs många genrebyten, stilbyten och kvalitativt ojämna författarskap.

Förutom tidsbilden är det riktigt intressanta spåret den täta läsarkontakt som författaren alltid värnade. Med Kram-serien kulminerade antalet läsarbrev och sammanlagt finns cirka 5 000 brev, samtliga besvarade av Hans-Eric Hellberg personligen, bevarade. Under en period fyllde han faktiskt en funktion som biktfader, kurator och fritidsledare för barn i Sverige.

En bekymrad trettonårig pojke skriver till exempel såhär: "Jag har länge undratt över en sak. För att på morgonen går min pappa till jobbet och kommer inte hem från 6tiden. Och när min pappa lägger sig så sover redan min mamma. När kan dom då vara tillsammans och älska med varandra? För att i Kram och massa andra böcker står det att det är en naturlig sak i världen."

Tony Elgenstjerna, numera gymnasielärare, var själv ett av de tusentals barn som skrev till Hans-Eric Hellberg. Det brevet, författarens svar samt, förstås, kärleken till hans romaner, är drivkraften bakom den stundtals personliga bok han själv nu skrivit. Den hade kunnat fördjupas och göras ännu mer personligt essäistisk.

Men precis som Kram-böckerna ger den en behaglig och kittlande längtan efter mer.


Publicerad i Helsingborgs dagblad 7 maj 2012











tisdag 15 maj 2012

Den politiska barnkulturen


 Tack, Liv Strömqvist! För att du finns i största allmänhet och för denna seriestripp i synnerhet!

Barnkultur är aldrig opolitisk. På 70-talet var den öppet politisk, i dag är agendan dold.

lördag 31 mars 2012

Tomboy och den queera barndomen


I går hade Céline Sciammas fantastiska barndomsfilm Tomboy premiär och mottogs med en hyllande och intressant recension av Roger Wilson i P1:s Kulturnytt. Aningen svalare var Kerstin Gezelius i DN.

I dagens SvD publiceras min understreckare som dels placerar in Tomboy i en lång tradition av pojkflickefilmer, dels undrar varför filmen inte lanseras som en barnfilm/familjefilm i Sverige? Kanske har det att göra med att barnfilmen är starkt fostrande in i heteronormen – och då kvalar ju knappast en film som bejakar olika former av genusidentifikation hos barn. I svenska filmer (såsom Tur och retur och Dårfinkar och dönickar) kan flickor visst spela pojkar, klippa sig kort, svära och ställa till bråk – men bara för en kort tid, som ett steg i utvecklingen mot "riktig flicka". Vid filmernas slut är alltid den heterosexuella ordningen återställd och rentav fördjupad. Den artikeln kan man läsa här.

(För den som är intresserad av ämnet rekommenderas också "Tur och retur – en queer tripp" som ligger under "Extramaterial" längs ner till höger här på Barnkulturbloggen.)

fredag 30 mars 2012

                                                    Stadens ljus (1927) – en komedi om klasskillnader. Och kärlek.


 På Svenska filminstitutets hemsida finns nu en  presentation av ett skolbioprojekt som jag tagit initiativ till och driver tillsammans med SFI. Jag kallar det Att åka rullskridskor genom Depressionen och syftar till att utifrån sju av Charlie Chaplins filmer diskutera samhällsfrågor, politik och socialt ansvar med barn i åldrarna 7-16 år. Extremt intressant, om jag får säga det själv.


I höst drar projektet i gång ute i landets skolor med filmvisningar, samtal i klassrummen och en Chaplintävling för alla barn. I juryn sitter, förutom jag själv, clownen och Chaplinfantasten Manne af Klintberg och SFI:s Per Eriksson.

torsdag 29 mars 2012

Barnfilmen som uppfostringsverktyg

Nu finns min artikel "Barnfilmen föddes ur fostringsiver" i fulltext här på Barnkulturbloggen. Se "Extramaterial" längst ner till höger. Artikeln diskuterar hur barnfilmen använts som verktyg i fostrans tjänst och till vad barnfilmen har fostrat vid olika tidpunkter. Såsom:

1940-tal: Goda samhällsmedborgare
1970-tal: Självständiga människor

Och på 2000-talet kan man skönja en tendens att i lika hög grad fostra de vuxna som barnen via filmen. Ett tecken på att ungarna i dag lever i det som psykologen Dion Sommer betecknat som förhandlingsbarndom. 

Lördagstips II: Manne & Maria i Konserthuset

Ett andra barnkulturtips inför lördagen är föreställningen "Vi äro musikanter" med vilken Clownerna Manne och Maria intar Konserthusets stora sal. Det blir klassisk pantomim och en hel orkester. Spelas klockan 14 och klockan 16.

Mer info och biljettbokning här.

Lördagstips I: Barnens Kulturhus

På lördag förvandlas Kulturhuset i Stockholm till Barnens Kulturhus, vilket innebär att ungarna får tillgång till hela huset – inklusive de dörrar som det står "Endast personal" på!

Det späckade programmet bjuder på teater, musik, screentryck, naturpyssel, högläsning, filmvisningar, flamenco, rullstolsbasket, workshops och visning av Stadsteaterns kostymförråd. Bland annat. Själv ser jag till exempel fram emot konsert med Oscar Danielsson och Cirkusworkshop med Cirkus Normal.

Hel programmet hittar du här.

onsdag 28 mars 2012

Oheliga allianser

Det snackas mycket om Tensta konsthalls indirekta samarbete med Lundin Oil.

Man kan också ifrågasätta att barnfilmsfestivalen Stockholm filmfestival Junior, som arrangeras 7-12 maj, har hårt kritiserade Lego som huvudsponsor.

Juniorfestivalen satsar mycket på barns eget filmskapande, bland annat i ambulerande filmverkstäder, och i år uppmanas ungarna bland annat att göra animerade Legofilmer. Det ska bli intressant att se om de 50-talsosande könsrollerna från Ninjago och Lego Friends i dessa kortfilmer kommer att utmanas eller om ungarna lydigt leker enligt leksaksföretagets planer: Männen med svärd och sura miner, kvinnorna med papiljotter och vänliga leenden.

En liten föraning kan man möjligen få här.

tisdag 27 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport III

Sent omsider kommer här rapport från CBK-symposiets tredje och sista dag. Temat för dagen kan sägas var barns delaktighet i medier och populärkultur av vuxna för barn.

Först ut var Ylva Mårtens, som med sitt program Barnen i P1 gett barn och unga röster i ett medium där de sällan kommer till tals. Mårtens inledde sitt anförande med just en beklämmande siffra: av 37 timmar Studio Ett hördes barn och unga i tre minuter! Studien var visserligen inte helt vetenskapligt genomförd men säger enormt mycket om hur illa ställt det är i en av Public Service ledande kanaler.

Därefter berättade Ylva Mårtens om några olika fall där hon gjort program om särskilt svåra saker. Hennes ledstjärna är att barn kan och bör prata om också det svåraste (svek, missbruk, rädslor) men att de naturligtvis ska vara anonyma. Hon är noga med att hennes program inte får få negativa konsekvenser för barnen eller deras familjer i efterhand. Ett program handlade om de fyra döttrarna till en tablettmissbrukande mamma. Ett annat om barn som lever med skyddad identitet, i ständig skräck för att deras pappa ska hitta dem.

Hon berättade också om att trots att en del program väcker starka känslor hos lyssnarna (vilket hon tycker är bra: "Det ska vara jobbigt att lyssna på barn som har det svårt. Vi ska bli berörda." Annars är det något som är fel antingen på oss eller på programmen.) har hon hittills inte upplevt att någon av hennes deltagare har ångrat sin medverkan i efterhand. Tvärtom brukar de vara stolta. En pojke som bodde i HVB lyssnade varje kväll på det program han var med i. Och inte bara på sig själv utan på hela programmet. "Barn tycker om att lyssna på varandra. På varandras berättelser ur verkligheten."

Efter Ylva Mårtens beskrev jag i ett anförande hur barns delaktighet i barnprogram sett ut (och låtit) i olika epoker i TV-historien. I slutet av 60- och början av 50-talet var det skönsjungande, oändligt rara och uppklädda barn som trallade tillsammans med en mammagestalt. På 70-talet gjorde barnet som samhällsmedborgare entré i barnkulturen och nu sågs och hördes ungarna i en mängd program, både dokumentära, fiktiva och magasinsprogram. Som ett exempel visade jag en fjärdeklass i Gröndal som i Lördags berättade om hur de demonstrerat mot att deras "majje" tvingats sluta – och hur de till slut vann sin kamp. De var märkbart stolta och tydligt missnöjda med hur lite inflytande barn generellt har i samhället. Det klippet kan man se här.

Som exempel på barns kompetens och politiska medvetenhet och hur barnprogrammen tilltalade sin unga publik som människor med möjlighet att bidra till förändring och samhällsutveckling, beskrev jag hur man arbetade på det klassiska nyhetsprogrammet Barnjournalen. Jag visade också en intervju som 10-åriga Liv Larsson gjorde med statsminister Olof Palme 1983. Ämnet för intervjun var världsfreden och särskilt två saker är fascinerande med den här intervjun: 1. Med vilket allvar och vilken respekt Palme försöker besvara Lisbets frågor. Och med vilken uppriktighet! 2. Hur "naturlig" Liv är i bemärkelsen inte världens coolaste och frimodigaste unge, utan lite nervös, lite spänd inför situationen. Det är så fint! Palmeintervjun kan man se här.

I dag, avrundade jag, träder en ganska paradoxal bild av barns deltagande i Barnkanalen fram. Å ena sidan framställs de som kompetenta, å andra sidan ägnar de sig i hög grad åt samma skönsjungande verksamhet som på 60-talet om än i "coolare" tappning. Å ena sidan ifrågasätter de vuxenvärlden, å andra sidan har de ingen makt över själva produktionsprocessen. Som exempel berättade jag om konsumtionsmagasinet Rea som behandlar barns rättigheter som konsumenter och ger sken av reell barnmakt men i själva verket styrs helt av vuxna programmakare. Detta har Ylva Ågren visat i en intressant artikel i antologin Utsikter och insikter. Barns kulturella liv (CBK:s skrift nr 41, 2008, finns att beställa här).

Vidare är skillnaden mellan barns och ungdomars deltagande mycket stort. Ungdomars röster och medverkan tas tillvara med stor omsorg och respekt i exempelvis den lyckade webbsatsningen 15. Medan barns medverkan till stor del handlar om ytlig underhållning. Hela mitt anförande kommer att publiceras här på Barnkulturbloggen inom en snar framtid. 

Symposiets sista dag avrundades med en presentation av ett pågående forskningsprojekt vid institutionen Tema Barn vid Linköpings universitet. Projektet har titeln "Kultur för och av barn. En visuell och etnografisk studie av barnmuseum, temaparker, nöjesparker och experimentverkstäder" och om detta berättade David Cardell, Tobias Samuelsson och Anne-Li Lindgren. Det handlade mycket om vad barn faktiskt gör på de särskilt för dem upprättade ställena som Liseberg, Fenomenmagasinet och Astrid Lindgrens värld. Ibland det som förväntas av dem, ibland helt andra saker.

Särskilt fascinerande var Anne-Li Lindgrens forskning kring Astrid Lindgrens värld där hon funnit ett "virrvarr av verklighet och fiktion, av mänskligt och icke-mänskligt". Denna temapark bygger i hög grad på vår föreställning av barn som oskuldsfulla varelser med nära koppling till naturen. Men, visade Anne-Li Lindgren, en del barn gör motstånd mot denna karakteristik, till exempel i form av våldsamma parodier på Lindgrenfilmer. Sök på "Djävulen i Lönneberga" eller "Lönnmördarberga" på YouTube så förstår ni – men varning för en del obehagliga saker! Lindgren ser dessa filmer som "reaktioner mot det oskuldsfulla, ordentliggörandet, den tyngande nostalgin, perfektionismen. Mot att inte ha någon plats och mot att behöva ha en familj för att ha en plats." Samtliga teman som kommit upp under symposiet och på ett elegant sätt sammanfattades i denna finala programpunkt.

torsdag 22 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport II

Symposiets andra dag inleddes av alltid lika lyssnansvärda Suzanne Osten som med sin enorma erfarenhet av arbete med banbrytande barnteater har hur mycket som helst att berätta och som denna gång valde några stickprov:

• Om erfarenheten att för första gången ha slängt ut delar av en publik som saboterade en föreställning och trots flera försök inte kunde sluta att avbryta, slänga saker på skådespelarna och gå rakt in i scenbilden.

• Om den fråga som förföljt henne sedan 1978 då den ställdes av ett barn: "Vad ska ni ha oss till?". Om barns behov av att behövas. Inte bara som föräldrarnas kärleksobjekt eller som konsumenter utan till någon "nytta". Suzanne Osten tror att det är längtan efter att behövas som väckt barns enorma intresse för en pjäs (som jag tappat titeln på!) om ett barn som arbetar, kämpar för sin tillvaro och klarar sig gång på gång genom sitt arbete. Ingen snyfthistoria utan en historia om barns enorma resurser. Barnpubliken älskade just att pojken i föreställningen jobbade.

• Om Unga Klaras treåriga projekt om uppfostran hävdade Osten att om något så behöver barnen sanning från föräldrar/vuxna (Jesper Juul talar om autenticitet och avser nog därmed samma sak). Och så sade hon något om barnens osvikliga solidaritet också med de sämsta av föräldrar apropå att en flicka hade ställt frågan "Är det jobbigt att ha barn?". Dessutom framlade hon en teori som tilltalar mig: Barn vars föräldrar är engagerade i något annat än familjeprojektet (och konsumtionen) blir mer optimistiska. Därmed visar man att det finns en värld där utanför och framför en som är värd engagemang och investering – den teorin ansluter jag mig helhjärtat till!

Efter Suzanne Osten hoppade Karin Helander in som ersättare för magsjuke Simon Lundström. Hon berättade om sina receptionsstudier med barnteaterpublik som hon och hennes studenter arbetat med i sammanlagt 20 år. De har därmed täckt in ca 500 föreställningar och 60 olika pjäser. Bland de inslag som barnen uppskattar mest på scenen finns t ex absurditeter, ordlekar, slapstick, igenkänning, existentiella frågor, kärlek, svartsjuka, vänskap och ensamhet.

Helanders studier bekräftar en av mina käpphästar: att förståelse i betydelsen begriplighet är något som är viktigt för vuxna men sällan för barn. Att ungar begriper och inte missförstår  vad en pjäs (film) handlar om och vill förmedla tycks ofta vara ett kvalitetskriterium för vuxna. I och med inträdet i skolan har barn för det mesta insett att det finns ett "facit" och också de beskriver teaterupplevelsen i termer av begriplighet och pedagogisk nytta: "Den var rolig och så lärde man sig någonting. Men jag kommer inte ihåg vad det var." sade ett barn om den pjäs han nyss sett.

En annan av mina barnkulturella käpphästar som blev bekräftad var att det inte är farligt för barn att bli rädda. Själva upplever de efteråt snarare en stark lustkänsla av att ha blivit rädda under en föreställning och klarat av att hantera detta.

Det var också intressant att höra om de aspekter av en teaterföreställning som gör starkast intryck på ungarna: medan vuxna mest minns innehållet, texten, så är det visuella oftast viktigare för barnen. Scenografi, ljus-, ljud- och sceneffekter, skådespelarnas kroppsspråk och hantverksskicklighet.

Sedan var det Catharina Hällström som presenterade sitt avhandlingsarbete, en diger studie i insändare i KP (Kamratposten) med nedslag -77, -87, -97 och -07. Detta har jag skrivit om tidigare i en krönika i SvD, så det går jag inte in på närmare här. Men det var spännande att höra om det forskningsmaterial som inte fick plats i avhandlingen, bl a frågan vad som motiverar barnen att skicka in insändare: "Jag har alltid tyckt om att känna lite makt." "Jag vill ha till en förändring." "Jag hade ingenting annat att göra."

Varpå jag inte kan låta bli att dra slutsatsen att barnen behöver fler forum att kunna uttrycka sina åsikter, utöva lite makt, i. Och att det visst finns engagemang bland barnen i dag – trots att många vuxna hävdar motsatsen. Samt, slutligen, att det kan vara bra för ungarna att "inte ha nåt att göra" ibland. Långtråkighet, eller åtminstone sysslolöshet, kan leda till mycket. Jag säger som Alfons Åbergs avskyvärt beskäftiga farmor: "Det är braaa att ha tråkigt!"

På eftermiddagen vad det en paneldiskussion mellan Margareta Aspán (forskare), Malin Axelsson (konstnärlig ledare Ung scen Öst), Patrik Hernwall (forskare) och Johan Unenge (läsambassadör och författare) som stundtals var intressant men inte riktigt omvälvande.

onsdag 21 mars 2012

"Nu vill jag prata!" Rapport I


 I dag drog Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium med titeln "'Nu ska jag prata!' Barns röster i barnkulturen" i gång. Tyvärr kunde jag bara delta på förmiddagen så här kommer en rapport från denna första, högintressanta och extremt välbesökta halvdag:

Inledde hela symposiet gjorde, logiskt nog, Barnombudsmannen Fredrik Malmberg som berättade om sitt och sina 19 medarbetares viktiga arbete för att få barns röster hörda på alla nivåer i samhället. Han har, som han själv uttryckte det, "förmånen att kunna prata direkt både med de unga och med makthavarna".

Som ett exempel på vad det kunde resultera i berättade Fredrik Malmberg om ett projekt som handlade om att låta barn och unga som vårdas i HVB (Hem för vård eller boende för barn och unga) påverka utformningen av den nya lagstiftningen kring omhändertagande av unga. I valfri uttrycksform, t ex kollage, foton, teckningar och rollspel, berättade de om sin vardag, vad som var bra respektive dåligt i möten med socialtjänsten och vad politikerna bör tänka på när de lagstiftar. Några återkommande saker var de negativa förväntningar ungdomarna hela tiden bemöttes med: de förväntades inte klara av saker, förändras, förbättras.

Så småningom arrangerades ett möte i socialutskottet där 13 av de unga presenterade sina projekt. De var väl förberedda, hade bl a arbetat hårt med sina presentationer på internat, och var nervösa. Politikerna, berättade Fredrik Malmberg, var dock minst lika nervösa inför mötet. Efteråt var de unga extremt nöjda och några sade rentav att "det var den bästa dan i mitt liv!". Det tyckte Malmberg var ledsamt eftersom ungdomar borde ha upplevt roligare dagar än så. Men man kan också tolka ett sådant uttryck som att vad som är "roligt" inte alltid är vad vi vuxna förväntar oss. Upplever man maktlöshet – och det gör nog de flesta barn och unga i varierande grad – blir ett möte med politiker där man på allvar får ta plats, säga sin åsikt och bli lyssnad på, en så stor upplevelse att det överträffar det mesta.

Det var fantastiskt hoppingivande att höra Fredrik Malmbergs enorma engagemang och drivkraft i barnfrågor. Verkar helt klart vara rätt person på rätt plats!

Därefter berättade Liza Haglund (som jag skrivit om tidigare på Barnkulturbloggen) om sitt arbete med filosofiska samtal med barn. Hon har i många år arrangerat sådana på Södra teatern och ingår just nu i ett stort projekt som involverar skolklasser från olika delar av landet. En av Liza Haglunds utgångspunkter är att de flesta frågor som barn ställer faktiskt är existentiella. En annan är att barn inte behöver hjälp att undvika existentiella problem (såsom det faktum att man måste dö eller att man kanske måste flytta), utan med att hantera dem.

Några av de frågor som barnen ställt och diskuterat tillsammans med Liza Haglund:
·      Får man härmas?
·      Hur mycket var klockan när den uppfanns?
·      Varför finns det snö?
·      Får man avliva människor?
·      Vad händer efter döden? (*)
·      Hur kommer det att gå med knarket om 10 år?
·      Varför lägger vi pengar på vapen i stället för att hjälpa människor som har det svårt? (*)
·      Behövs lagar?
·      Om allt plötsligt blev gratis vad skulle hända då?
·      Finns spöken?
·      Kan en gorilla och en orangutang få barn?
·      Kan en man bli gravid?

(De frågor som följts av en asterisk* är två av de absolut oftast återkommande.)

Ulf Janson berättade om sin forskning om kamratkultur, om hur funktionsnedsatta barn ofta utesluts i kamratgrupper inom förskolan och om hur pedagoger möjligen kan komma tillrätta med dessa problem. Den viktigaste lärdomen var här att det inte är barnens attityder det är fel på och det är således ingen idé att arbeta med värdegrunder etcetera för att få ungarna att inkludera alla i sin lek. I stället är det lekstrategierna som funktionsnedsatta ofta inte greppar och som därför leder till marginalisering.

Men barns empati är det verkligen inget fel på (som också Liza Haglund var inne på: barn har en stark känsla för rättvisa och att man ska vara snälla mot varandra) – vilket Ulf Janson illustrerade med ett fint exempel ur sin forskning: Några fyraåringar leker fängelse. Fängelsebyggnaden består av några stolar ställda intill varandra med pinnryggstöden utåt, som ett galler. Ett blint barn ropar "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör!" varpå ett seende barn ropar "Ja! Du är tjuv! Gå genast in i fängelset! Där!" varpå hen pekar med hela handen mot "fängelset". Det blinda barnet reagerar först inte men ropar sedan igen: "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör! Och ett pärlhalsband!". Då tar det seende barnet den blinda i handen och leder henne till fängelset och visar: "Här är fängelset. Här är gallret." Han för hennes hand över "gallret" (pinnarna i stolsryggarna) och leken fortsätter. Detta var helt spontant, icke-styrt av någon pedagog.