Det blåser på månen i Enskede

 I kväll var jag och såg Enskedespelets dramatisering av Erik Linklaters klassiska barnbok Det blåser på månen (regi av Johanna Huss). Om flickorna Dina och Dorinda som försöker vara snälla men vars goda föresatser hela tiden misstolkas med följden att de ständigt får skäll, tjat och tjuvnyp. Därför går de i stället in för att vara elaka och förvandlar sig till kängurus som ju borde mötas av respekt kan tyckas.

Berättelsen är ett tidlöst, magiskt-realistiskt äventyr om rätten att vara fri, att få vara sig själv – och om modet att säga ifrån. Lite Bröderna Lejonhjärta möter Mary Poppins möter Chaplins Diktatorn. Oemotståndligt, med andra ord.

En 140 personer stark skådespelarensemble varav majoriteten barn, fantastiska kostymer, smarta scenlösningar och svängig musik: Gå och se!

Kristina Lindquist skrev i sin recension i DN härom dagen att pjäsen (som är rekommenderad från sju år) nog är för läskig för de yngre. Det håller jag verkligen inte med om. Min sexårige medrecensents första kommentar efteråt var "Jag önskar den var två timmar längre". Och då varade ändå föreställningen i två och en halv timme.