Intervju med Staffan Westerberg


Den 6 april 2011 intervjuade jag den geniale, stundom omdebatterade, Staffan Westerberg. Han började medverka i TV redan 1960 och fortsatte till mitten av 80-talet. Under 70-talet gjorde han nästan en serie per år! Här kommer ett utdrag om drivkrafter, barnperspektiv och lek. Mer kommer i min bok så småningom!


Hur kom det sig att du vill arbeta med barn-TV?
TV var ett medium som lockade. TV var för mig en miniatyrteater i varje hem, som jag kunde befolka. Känslan var att jag flyttade in i varje litet hem i Sverige.

Så lockelsen låg lika mycket i att nå ut som att komma nära?
Ja, just det.

Det är ju just en känsla av intimitet man får när man ser dina program. Du pratar direkt till mig, det är du och jag, och du skapar ett nästan magiskt universum.
Ja, det var så jag tänkte: att jag skulle tala till ett enda barn, eller till barnet i mig själv – inte något stort, abstrakt som ”hela Sverige”.

TV måste ju också ha varit ett perfekt medium för dig eftersom man där kan arbeta mycket med närbilder. Dina figurer är ju ofta så väldigt små? Det måste funka bättre än på en scen?
Ja, det gör det ju. Jag har ju använt dockorna på scen också men då i en annan funktion. Men jag hade ju en fantastisk frihet, man var liksom öppen för allt. Jag undrar vem som i dag skulle kunna få göra en serie som Herr Ingentings funderingar?

Det skulle ingen. Det är otänkbart. Det är ju en helt annan tid nu. Men det var, tror du, mycket just den tidsanda som rådde som gjorde att du fick göra de här programmen?
Ja, det tror jag verkligen. Det fanns ett stort intresse för kultur för barn och unga, både inom TV och teater.

Barnteatern har levat vidare, i Sverige har ju barnteatern fortfarande en väldigt stark ställning, medan TV: har sjangserat.
Ja, jag är inte förtjust i de förvrängda rösterna i barnprogrammen nu, det blir för mycket. Vi skapade snarare lugn med våra program. Många av mina program var ju väldigt långsamma.

Ja, och det var ju många som var det: Beppes och Mannes, till exempel. Väldigt mycket i dem sker i realtid. Och så är det väl även i dina program?
Ja, just det, det hände framför kameran och det fick ta sin tid.

Du arbetade även med scenteater parallellt under 70-talet?
Ja, det gjorde jag. Det var ju en period när jag arbetade väldigt mycket för TV. Men jag skrev också för barn och många av pjäserna sändes sedan också i TV.

Ja, du verkar ha varit oerhört produktiv! Hur hann du med och varifrån kom allt?
Ja, det är många som frågar mig om mitt arbetsliv hur jag har hunnit med. Men jag tror att jag var en egensinnig artist med ett stort behov av att blir bekräftad, både inom TV och teatern. Men det var också för mig ett sätt att leva, arbetet har varit en självklar del av livet som inte riktigt skilts ut från det privata – även om jag ju också haft ett privatliv. Men jag har ju inte varit någon arbetsnarkoman.

Man får ju en känsla, när man ser programmen, av att du lägger ner en stor del av dig själv i dem. Att det inte är så stor skillnad mellan liv och arbete, utan att de går in i varandra?
Ja, så är det. Allt jag har gjort varit sätt att förhöja privatlivet eller längtan eller kärleken i livet – sådant som jag inbillar mig att många är intresserade av. Det har varit en enorm drift – nästan en galenskap, en lidelse.

Margareta Sörenson har, med en blinkning till Strindberg, skrivit att ”Staffan Westerberg har hängt sitt hjärta på en krok inför barnpubliken”. Kan du instämma i det?
Det var fint sagt! Enkelt och bra. Ja. Där dinglar det. Haha – med lite humor också. Och humor har jag, det är viktigt!


Det är ju också många sorgliga figurer i dina program, de är trasiga och de längtar, som Trashanken och Längtanväntan …
Ja, de är lite melankoliska. Det tillhör min värld.

Är det några figurer som du känner särkilt för, eller som är något slags alter egon?
Ja, i så fall Lillstrumpa. Och en och annan slev är i sin enkelhet ganska genial.

Har du kvar alla dockor?
Nej, inte alla, men de viktigaste. Jag har massor nere i källaren också men jag har inget lås där så när det varit inbrott har jag hoppats att de har tagit dem men det har de inte.


 Hur kommer det sig att du nästan uteslutande har vänt dig till en barnpublik med dina pjäser och program? Känner du dig närmare barn? Eller vill du berätta för barn därför att de behöver det?
Nej, inte för att de behöver det. När det gäller TV var det nog mest att jag själv behövde det; en vuxen med ett ganska barnsligt sinnelag behövde berätta de här historierna för mig själv som liten. På teatern var det ju väldigt roligt med den spontana publiken som bestod av fem- och sexåringar, och att arbeta på de lite mindre scenerna.

Du skriver ju i din självbiografiska bok Elvaåringen  att du avundades publiken framför Guignolteatern i Luxembourgträdgården, därför att dessa femåringar förstod mer än du?
Ja – och det var ju en dubbel betydelse i det: att de förstod franskan och att de mer direkt kunde ta till sig teaterföreställningen.

Dina program ligger ju väldigt nära ett slags barnslig logik, eller snarare brist på logik, särskilt i den fullständiga upplösningen mellan dröm, verklighet och fantasi.
Ja. En del föräldrar kom fram till mig på gatan och berättade att deras barn satt framför TV:n helt uppslukade och ”vi begriper inte varför”! Det var som jag hade snuvat föräldrarna på deras barn!

De var alltså för engagerade i dina program?
Ja, så kunde det vara. Och en del föräldrar var rädda för att deras barn inte skulle förstå, bara för att de själva inte förstod. En mamma var helt oförstående inför min pjäs Broder Frans på Dramaten och då sade hennes son ”Jag ska berätta allt för dig när vi kommer hem, mamma!”


Leken och fantasin är ju oerhört central i dina program. Är det som en överlevnadsstrategi, för att stå ut med verkligheten?
Jag har ett väldigt konkret exempel som svar på det. Jag kommer ju från Luleå där min far var disponent från LKAB som enligt mig är en förkortning för ”Lek Kan Alla Behöva” (i st för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag). Det kommer från det lekande ensambarnet, ett sätt att förgylla tillvaron i sin ensamhet, för att gå vidare. Men det är ju ingen protest. Och man måste också leka allvarliga saker, annars blir livet för allvarligt. Man måste leka död för att kunna hantera döden när den kommer. Ett barn leker för att stå ut med en sorg, utan att själv vara medveten om det.
Werner Aspenström har skrivit en dikt apropå det: ”Om tiotusen år smälter isen / Det infrusna barnet lossnar och återupptar sin lek / Skapar av pinnar och kottar tjur, ko och kalv samt en gärdsgård mot döden.” Så är leken för mig.