"Nu vill jag prata!" Rapport I

 I dag drog Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium med titeln "'Nu ska jag prata!' Barns röster i barnkulturen" i gång. Tyvärr kunde jag bara delta på förmiddagen så här kommer en rapport från denna första, högintressanta och extremt välbesökta halvdag:

Inledde hela symposiet gjorde, logiskt nog, Barnombudsmannen Fredrik Malmberg som berättade om sitt och sina 19 medarbetares viktiga arbete för att få barns röster hörda på alla nivåer i samhället. Han har, som han själv uttryckte det, "förmånen att kunna prata direkt både med de unga och med makthavarna".

Som ett exempel på vad det kunde resultera i berättade Fredrik Malmberg om ett projekt som handlade om att låta barn och unga som vårdas i HVB (Hem för vård eller boende för barn och unga) påverka utformningen av den nya lagstiftningen kring omhändertagande av unga. I valfri uttrycksform, t ex kollage, foton, teckningar och rollspel, berättade de om sin vardag, vad som var bra respektive dåligt i möten med socialtjänsten och vad politikerna bör tänka på när de lagstiftar. Några återkommande saker var de negativa förväntningar ungdomarna hela tiden bemöttes med: de förväntades inte klara av saker, förändras, förbättras.

Så småningom arrangerades ett möte i socialutskottet där 13 av de unga presenterade sina projekt. De var väl förberedda, hade bl a arbetat hårt med sina presentationer på internat, och var nervösa. Politikerna, berättade Fredrik Malmberg, var dock minst lika nervösa inför mötet. Efteråt var de unga extremt nöjda och några sade rentav att "det var den bästa dan i mitt liv!". Det tyckte Malmberg var ledsamt eftersom ungdomar borde ha upplevt roligare dagar än så. Men man kan också tolka ett sådant uttryck som att vad som är "roligt" inte alltid är vad vi vuxna förväntar oss. Upplever man maktlöshet – och det gör nog de flesta barn och unga i varierande grad – blir ett möte med politiker där man på allvar får ta plats, säga sin åsikt och bli lyssnad på, en så stor upplevelse att det överträffar det mesta.

Det var fantastiskt hoppingivande att höra Fredrik Malmbergs enorma engagemang och drivkraft i barnfrågor. Verkar helt klart vara rätt person på rätt plats!

Därefter berättade Liza Haglund (som jag skrivit om tidigare på Barnkulturbloggen) om sitt arbete med filosofiska samtal med barn. Hon har i många år arrangerat sådana på Södra teatern och ingår just nu i ett stort projekt som involverar skolklasser från olika delar av landet. En av Liza Haglunds utgångspunkter är att de flesta frågor som barn ställer faktiskt är existentiella. En annan är att barn inte behöver hjälp att undvika existentiella problem (såsom det faktum att man måste dö eller att man kanske måste flytta), utan med att hantera dem.

Några av de frågor som barnen ställt och diskuterat tillsammans med Liza Haglund:

·      Får man härmas?

·      Hur mycket var klockan när den uppfanns?

·      Varför finns det snö?

·      Får man avliva människor?

·      Vad händer efter döden? (*)

·      Hur kommer det att gå med knarket om 10 år?

·      Varför lägger vi pengar på vapen i stället för att hjälpa människor som har det svårt? (*)

·      Behövs lagar?

·      Om allt plötsligt blev gratis vad skulle hända då?

·      Finns spöken?

·      Kan en gorilla och en orangutang få barn?

·      Kan en man bli gravid?

(De frågor som följts av en asterisk* är två av de absolut oftast återkommande.)

Ulf Janson berättade om sin forskning om kamratkultur, om hur funktionsnedsatta barn ofta utesluts i kamratgrupper inom förskolan och om hur pedagoger möjligen kan komma tillrätta med dessa problem. Den viktigaste lärdomen var här att det inte är barnens attityder det är fel på och det är således ingen idé att arbeta med värdegrunder etcetera för att få ungarna att inkludera alla i sin lek. I stället är det lekstrategierna som funktionsnedsatta ofta inte greppar och som därför leder till marginalisering.

Men barns empati är det verkligen inget fel på (som också Liza Haglund var inne på: barn har en stark känsla för rättvisa och att man ska vara snälla mot varandra) – vilket Ulf Janson illustrerade med ett fint exempel ur sin forskning: Några fyraåringar leker fängelse. Fängelsebyggnaden består av några stolar ställda intill varandra med pinnryggstöden utåt, som ett galler. Ett blint barn ropar "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör!" varpå ett seende barn ropar "Ja! Du är tjuv! Gå genast in i fängelset! Där!" varpå hen pekar med hela handen mot "fängelset". Det blinda barnet reagerar först inte men ropar sedan igen: "Jag är tjuv! Jag har stulit tusen gram smör! Och ett pärlhalsband!". Då tar det seende barnet den blinda i handen och leder henne till fängelset och visar: "Här är fängelset. Här är gallret." Han för hennes hand över "gallret" (pinnarna i stolsryggarna) och leken fortsätter. Detta var helt spontant, icke-styrt av någon pedagog.