Sent omsider kommer här rapport från CBK-symposiets tredje och sista dag. Temat för dagen kan sägas var barns delaktighet i medier och populärkultur av vuxna för barn.
Först ut var Ylva Mårtens, som med sitt program Barnen i P1 gett barn och unga röster i ett medium där de sällan kommer till tals. Mårtens inledde sitt anförande med just en beklämmande siffra: av 37 timmar Studio Ett hördes barn och unga i tre minuter! Studien var visserligen inte helt vetenskapligt genomförd men säger enormt mycket om hur illa ställt det är i en av Public Service ledande kanaler.
Därefter berättade Ylva Mårtens om några olika fall där hon gjort program om särskilt svåra saker. Hennes ledstjärna är att barn kan och bör prata om också det svåraste (svek, missbruk, rädslor) men att de naturligtvis ska vara anonyma. Hon är noga med att hennes program inte får få negativa konsekvenser för barnen eller deras familjer i efterhand. Ett program handlade om de fyra döttrarna till en tablettmissbrukande mamma. Ett annat om barn som lever med skyddad identitet, i ständig skräck för att deras pappa ska hitta dem.
Hon berättade också om att trots att en del program väcker starka känslor hos lyssnarna (vilket hon tycker är bra: "Det ska vara jobbigt att lyssna på barn som har det svårt. Vi ska bli berörda." Annars är det något som är fel antingen på oss eller på programmen.) har hon hittills inte upplevt att någon av hennes deltagare har ångrat sin medverkan i efterhand. Tvärtom brukar de vara stolta. En pojke som bodde i HVB lyssnade varje kväll på det program han var med i. Och inte bara på sig själv utan på hela programmet. "Barn tycker om att lyssna på varandra. På varandras berättelser ur verkligheten."
Efter Ylva Mårtens beskrev jag i ett anförande hur barns delaktighet i barnprogram sett ut (och låtit) i olika epoker i TV-historien. I slutet av 60- och början av 50-talet var det skönsjungande, oändligt rara och uppklädda barn som trallade tillsammans med en mammagestalt. På 70-talet gjorde barnet som samhällsmedborgare entré i barnkulturen och nu sågs och hördes ungarna i en mängd program, både dokumentära, fiktiva och magasinsprogram. Som ett exempel visade jag en fjärdeklass i Gröndal som i Lördags berättade om hur de demonstrerat mot att deras "majje" tvingats sluta – och hur de till slut vann sin kamp. De var märkbart stolta och tydligt missnöjda med hur lite inflytande barn generellt har i samhället. Det klippet kan man se här.
Som exempel på barns kompetens och politiska medvetenhet och hur barnprogrammen tilltalade sin unga publik som människor med möjlighet att bidra till förändring och samhällsutveckling, beskrev jag hur man arbetade på det klassiska nyhetsprogrammet Barnjournalen. Jag visade också en intervju som 10-åriga Liv Larsson gjorde med statsminister Olof Palme 1983. Ämnet för intervjun var världsfreden och särskilt två saker är fascinerande med den här intervjun: 1. Med vilket allvar och vilken respekt Palme försöker besvara Lisbets frågor. Och med vilken uppriktighet! 2. Hur "naturlig" Liv är i bemärkelsen inte världens coolaste och frimodigaste unge, utan lite nervös, lite spänd inför situationen. Det är så fint! Palmeintervjun kan man se här.
I dag, avrundade jag, träder en ganska paradoxal bild av barns deltagande i Barnkanalen fram. Å ena sidan framställs de som kompetenta, å andra sidan ägnar de sig i hög grad åt samma skönsjungande verksamhet som på 60-talet om än i "coolare" tappning. Å ena sidan ifrågasätter de vuxenvärlden, å andra sidan har de ingen makt över själva produktionsprocessen. Som exempel berättade jag om konsumtionsmagasinet Rea som behandlar barns rättigheter som konsumenter och ger sken av reell barnmakt men i själva verket styrs helt av vuxna programmakare. Detta har Ylva Ågren visat i en intressant artikel i antologin Utsikter och insikter. Barns kulturella liv (CBK:s skrift nr 41, 2008, finns att beställa här).
Vidare är skillnaden mellan barns och ungdomars deltagande mycket stort. Ungdomars röster och medverkan tas tillvara med stor omsorg och respekt i exempelvis den lyckade webbsatsningen 15. Medan barns medverkan till stor del handlar om ytlig underhållning. Hela mitt anförande kommer att publiceras här på Barnkulturbloggen inom en snar framtid.
Symposiets sista dag avrundades med en presentation av ett pågående forskningsprojekt vid institutionen Tema Barn vid Linköpings universitet. Projektet har titeln "Kultur för och av barn. En visuell och etnografisk studie av barnmuseum, temaparker, nöjesparker och experimentverkstäder" och om detta berättade David Cardell, Tobias Samuelsson och Anne-Li Lindgren. Det handlade mycket om vad barn faktiskt gör på de särskilt för dem upprättade ställena som Liseberg, Fenomenmagasinet och Astrid Lindgrens värld. Ibland det som förväntas av dem, ibland helt andra saker.
Särskilt fascinerande var Anne-Li Lindgrens forskning kring Astrid Lindgrens värld där hon funnit ett "virrvarr av verklighet och fiktion, av mänskligt och icke-mänskligt". Denna temapark bygger i hög grad på vår föreställning av barn som oskuldsfulla varelser med nära koppling till naturen. Men, visade Anne-Li Lindgren, en del barn gör motstånd mot denna karakteristik, till exempel i form av våldsamma parodier på Lindgrenfilmer. Sök på "Djävulen i Lönneberga" eller "Lönnmördarberga" på YouTube så förstår ni – men varning för en del obehagliga saker! Lindgren ser dessa filmer som "reaktioner mot det oskuldsfulla, ordentliggörandet, den tyngande nostalgin, perfektionismen. Mot att inte ha någon plats och mot att behöva ha en familj för att ha en plats." Samtliga teman som kommit upp under symposiet och på ett elegant sätt sammanfattades i denna finala programpunkt.
Jättetack för rapporterna från seminariet!
SvaraRadera