Strindberg x 2

I veckan har det blivit 2 x Strindberg i barnteatertappning för min del.

På Stadsteatern spelas Margareta Sörensons Lillan och August om Strindbergs helgpapparelation till sin yngsta dotter Anne-Marie som han fick med Harriet Bosse. Det är kärlek, det är längtan och det är skojiga upptåg hos den förälder som slipper vardagstjat, vardagsgnat och vardagsmat men som också missar det stora i den självklara, dagliga närheten med ungen. Hos pappa finns den magiska lilla pappteatern med utbytbara fonder och kulisser och vatten som kan vevas fram ur en fontän. Men här tillåts inte den arga teaterdockan, för här ska vara glatt och skoj och kram jämt.
(Pjäsen recenserades av  Karin Helander i SvD)

På Strindbergs intima teater spelas Jubal utan jag av Lotta Grut efter Strindbergs saga med samma namn. Den här föreställningen är mer storslagen och episk, med flera berättarnivåer och mycket musik, och serveras med ett varningens ord à la klassisk moralitet: Man ska lyssna på sin inre röst. Nu låter det kanske som en Hollywoodkliché men här tolkas det ur ett barnperspektiv: Barns vilja är en tillgång! Se barns envishet som en styrka i stället för ett besvär! Den stackars Gustav Klang får tidigt höra att hans vilja bor i skogen och så småningom, när han blivit rik och berömd, har han tappat bort sig själv och kan  inte längre se sin spegelbild. Jubal utan jag är en sprudlande korsning mellan Vilse i pannkakan och Dorian Grays porträtt, mixat med överinseende av Strindberg. En upplevelse för alla åldrar!
(Pjäsen recenserades av Jenny Aschenbrenner i Expressen, Pia Huss i DN och av Karin Helander i SvD)

Lillan och August vänder sig till barn mellan 5 och 9 år och Jubal utan jag till 6-9-åringar. Jag skulle möjligen justera ner åldersgruppen för den förstnämnda och justera upp den för den sistnämnda. Och varmt rekommendera dem båda.

Nu hoppas jag bara att någon teater detta jubileumsår sätter upp Staffan Westerbergs Ett litet drömspel och Spökspenaten också.