Läsvärt i nya Opsis

 Nya numret av barnkulturtidskriften Opsis har tema Uppfostran – men handlar om mycket annat också. Och det mesta är riktigt läsvärt för den som är intresserad av barnkultur.

Lena Kåreland skriver om barnlitteraturens fostrande roll, jag skriver om barnfilmens fostrande roll (denna artikel kommer att publiceras i sin helhet här på Barnkulturbloggen inom kort) och i en intervju berättar Erik Uddenberg om det treåriga uppfostringsprojektet på Unga Klara i Stockholm. Vidare berättar allas vår uppfostringsguru, dansken Jesper Juul, att det enskilt viktigaste i föräldrarollen är att man är autentisk gentemot sina barn. Och att man kan säga förlåt när man gjort fel. 

Sven-Eric Liedman säger apropå sin debattbok om den svenska skolan, Hets (Bonniers, 2011), flera saker som kan tyckas självklara men som ofta glöms bort i den förvirrade svenska skoldebatten: Kadaverdisciplin är oerhört ineffektivt i längden. Statusen för läraryrket måste höjas och det genom en större tilltro till lärarnas förmåga och kunskap samt högre lön. Att de estetiska ämnena nedvärderas till förmån för enkelt mätbara ämnen som matematik är en katastrof – och ett bevis på att skolpolitikerna inte läst, eller brytt sig om, den pedagogiska forskningen. Jag undrar vad Sven-Eric Liedman tycker om förslaget om nationella prov för sexåringar?

Nya Opsis innehåller också ett intressant samtal om den nordiska bilderboken. Ole Dalgaard, dansken som skrivit de kontroversiella barnböckerna Lägret och Idiot under pseudonymen Oskar K., menar att man kan skriva om vad som helst för barn. Det viktigaste är att inte pedagogisera. Detta är något jag själv ofta tänker på i samband med film och TV för barn: man får ofta en känsla av att syftet med berättelsen kommer först och innehållet och gestaltningen senare. Som om upphovsmakarna tänkt att "barnen behöver ett program/en film om genusproblematik/funktionsnedsatta/mobbade – vad ska vi hitta på på det temat?". Det är min fulla övertygelse att de bra berättelserna, oavsett medium, springer ur idén om en riktigt bra historia som bara måste berättas.  

Norska Gro Dahle, som bland annat skrivit Snäll och Den arge, menar att två av hennes viktigaste konstnärliga val är att välja det flerdimensionella framför det entydiga och att gestalta snarare än att skriva på näsan: "Show, don't tell!". Också häri finns mycket för barnfilmen/TV:n att lära sig av. Alldeles för ofta blir det alldeles för övertydligt, helt utan tilltro till den unga publikens förmåga att uppleva, tolka, greppa en komplex historia. På sitt eget sätt. Varför är vi så ängsliga för att barnen inte ska "förstå"? Handlar det om vårt eget kontrollbehov? En form av maktutövning over barns konstnärliga upplevelser?

Ja, får man tro Ole Dalgaard är det nog så. Han går så långt att han är skeptisk gentemot vuxnas högläsning för barn. Han menar att den alltför ofta styr barnens upplevelse och dessutom avkräver ungarna "rätt uppfattning" av boken. Jag kan förstå vad han menar: ibland tenderar vuxna att ställa "kontrollfrågor" till barnen medan de läser för att kolla att de inte missförstått och det tycker jag är olyckligt. Barnet kanske har fokuserat något helt annat än den vuxne, kanske helt fastnat för en sidokaraktär och gjort sin egen tolkning av denna och dess betydelse för historien. Och så kommer den vuxne och levererar "facit"! 

Att förkasta all högläsning för barn är dock minst sagt väl drastiskt, snudd på idiotiskt. Det beror ju faktiskt helt på hur man läser för barnet. Själv läser jag just nu Oscar Wildes Spöket på Canterville för en sexåring och vi njuter i fulla drag – ibland åt samma saker, ibland åt olika. Det är en fin form av delvis gemensam, delvis individuell upplevelse. Spöket på Canterville finns för övrigt i en jättefin, illustrerad och visuellt tilltalande nyutgåva (se bild) på Rabén och Sjögren.

I Opsis finns också en rolig intervju med Martina Montelius, regissören och numera konstnärliga ledaren för teatern Brunnsgatan fyra. Hon blev tilldelad Svenska teaterkritikers förenings Barn- och ungdomspris 2011 och säger många kloka saker. Till exempel apropå uppfostran: "Jag vill att barn ska ha ett grundformulär för hur man ska vara mot andra människor som inte ingår i en familj. Jag vill vara tydlig. Men däremot skulle jag aldrig ägna mig åt sådana där jävla nannyfasoner! Aldrig ha stjärnor på kylskåpet för 'gott' uppförande. Jag vet att detta pågår i en del andra familjer, att barnen samlar poäng. Men nej, aldrig!"

Opsis barnkultur kan köpas i välsorterade tidningsbutiker samt beställas här.