Symposiets andra dag inleddes av alltid lika lyssnansvärda Suzanne Osten som med sin enorma erfarenhet av arbete med banbrytande barnteater har hur mycket som helst att berätta och som denna gång valde några stickprov:
• Om erfarenheten att för första gången ha slängt ut delar av en publik som saboterade en föreställning och trots flera försök inte kunde sluta att avbryta, slänga saker på skådespelarna och gå rakt in i scenbilden.
• Om den fråga som förföljt henne sedan 1978 då den ställdes av ett barn: "Vad ska ni ha oss till?". Om barns behov av att behövas. Inte bara som föräldrarnas kärleksobjekt eller som konsumenter utan till någon "nytta". Suzanne Osten tror att det är längtan efter att behövas som väckt barns enorma intresse för en pjäs (som jag tappat titeln på!) om ett barn som arbetar, kämpar för sin tillvaro och klarar sig gång på gång genom sitt arbete. Ingen snyfthistoria utan en historia om barns enorma resurser. Barnpubliken älskade just att pojken i föreställningen jobbade.
• Om Unga Klaras treåriga projekt om uppfostran hävdade Osten att om något så behöver barnen sanning från föräldrar/vuxna (Jesper Juul talar om autenticitet och avser nog därmed samma sak). Och så sade hon något om barnens osvikliga solidaritet också med de sämsta av föräldrar apropå att en flicka hade ställt frågan "Är det jobbigt att ha barn?". Dessutom framlade hon en teori som tilltalar mig: Barn vars föräldrar är engagerade i något annat än familjeprojektet (och konsumtionen) blir mer optimistiska. Därmed visar man att det finns en värld där utanför och framför en som är värd engagemang och investering – den teorin ansluter jag mig helhjärtat till!
Efter Suzanne Osten hoppade Karin Helander in som ersättare för magsjuke Simon Lundström. Hon berättade om sina receptionsstudier med barnteaterpublik som hon och hennes studenter arbetat med i sammanlagt 20 år. De har därmed täckt in ca 500 föreställningar och 60 olika pjäser. Bland de inslag som barnen uppskattar mest på scenen finns t ex absurditeter, ordlekar, slapstick, igenkänning, existentiella frågor, kärlek, svartsjuka, vänskap och ensamhet.
Helanders studier bekräftar en av mina käpphästar: att förståelse i betydelsen begriplighet är något som är viktigt för vuxna men sällan för barn. Att ungar begriper och inte missförstår vad en pjäs (film) handlar om och vill förmedla tycks ofta vara ett kvalitetskriterium för vuxna. I och med inträdet i skolan har barn för det mesta insett att det finns ett "facit" och också de beskriver teaterupplevelsen i termer av begriplighet och pedagogisk nytta: "Den var rolig och så lärde man sig någonting. Men jag kommer inte ihåg vad det var." sade ett barn om den pjäs han nyss sett.
En annan av mina barnkulturella käpphästar som blev bekräftad var att det inte är farligt för barn att bli rädda. Själva upplever de efteråt snarare en stark lustkänsla av att ha blivit rädda under en föreställning och klarat av att hantera detta.
Det var också intressant att höra om de aspekter av en teaterföreställning som gör starkast intryck på ungarna: medan vuxna mest minns innehållet, texten, så är det visuella oftast viktigare för barnen. Scenografi, ljus-, ljud- och sceneffekter, skådespelarnas kroppsspråk och hantverksskicklighet.
Sedan var det Catharina Hällström som presenterade sitt avhandlingsarbete, en diger studie i insändare i KP (Kamratposten) med nedslag -77, -87, -97 och -07. Detta har jag skrivit om tidigare i en krönika i SvD, så det går jag inte in på närmare här. Men det var spännande att höra om det forskningsmaterial som inte fick plats i avhandlingen, bl a frågan vad som motiverar barnen att skicka in insändare: "Jag har alltid tyckt om att känna lite makt." "Jag vill ha till en förändring." "Jag hade ingenting annat att göra."
Varpå jag inte kan låta bli att dra slutsatsen att barnen behöver fler forum att kunna uttrycka sina åsikter, utöva lite makt, i. Och att det visst finns engagemang bland barnen i dag – trots att många vuxna hävdar motsatsen. Samt, slutligen, att det kan vara bra för ungarna att "inte ha nåt att göra" ibland. Långtråkighet, eller åtminstone sysslolöshet, kan leda till mycket. Jag säger som Alfons Åbergs avskyvärt beskäftiga farmor: "Det är braaa att ha tråkigt!"
På eftermiddagen vad det en paneldiskussion mellan Margareta Aspán (forskare), Malin Axelsson (konstnärlig ledare Ung scen Öst), Patrik Hernwall (forskare) och Johan Unenge (läsambassadör och författare) som stundtals var intressant men inte riktigt omvälvande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar