Här är, några dagar sent men inte mindre aktuellt, en artikel jag skrev för HD om betydelsen av BUFF filmfestival, om läget för den svenska barnfilmen och för den norska:

 

Den svenska barnfilmen har förhoppningsvis nått sin bottennivå nu, och är sakta på väg uppåt igen med högre kvalitet och större kvantitet än på senare år. Så optimistiskt kan man tolka premiären av Martin Högdals fina Isdraken, som just nu går på biograferna. Isdraken är den första svenska barnfilmen för skolåldern på ett år, då Hotell Gyllene Knorren hade premiär, och den första riktigt bra svenska barnfilmen för skolåldern sedan … jag vet inte när. Dessvärre kan Isdrakens dåliga publiksiffror tyda på att den svältfödda yngre publiken har förlorat förtroendet för den svenska filmen. De har sedan länge vant sig vid att barnfilm är liktydigt med animerad, amerikansk film med hög fart, smattrande dialog och tydligt moral.

Denna tillvänjning har också underlättats av det faktum att allt färre går och ser de allt färre filmtitlarna från andra länder än USA. Samt att målgruppsbarriärerna vid det här laget vuxit sig så höga att det är närmast otänkbart att ta med sig ungarna på en film som Kaurismäkis Mannen från Le Havre – i flera avseenden en utmärkt familjefilm.    

I detta filmkulturella ökenlandskap behövs BUFF mer än någonsin. En festival för barn och unga som under fem dagar visar 53 långa och 51 korta filmer från olika länder, med olika teman och i olika genrer. Animationer och dokumentärer. Tragedier och komedier. Sportfilmer och kärleksfilmer. En festival som drar tusentals barn och unga, som samlar regissörer och annat branschfolk och som arrangerar workshops, seminarier och föreläsningar på angelägna teman. 

Som så ofta vänder sig de flesta av årets höjdpunkter till den äldre delen av festivalbesökarna. Ungdomsfilmen har länge varit friare, mer vågad, än barnfilmen – förmodligen därför att man anser att en fjortonåring är mer öppensinnad och tålig än en nioåring. Jag tvivlar på att detta stämmer och menar att de yngre barnens förmåga att hantera komplexa skildringar och karaktärer ständigt underskattas. Att Isdraken till exempel försetts med 11-årsgräns (i praktiken från 7 år i vuxet sällskap, dock) tycker jag är rent larv. 

En festivalpärla för åttaåringar och uppåt är i alla fall franska Tomboy av Céline Sciamma om en 10-årig flicka som flyttar till ett nytt område och då passar på att "bli" pojke. Laure har visserligen alltid klätt sig som och umgåtts med killarna men nu tar hon steget fullt ut och presenterar sig som Michaël. Varpå hon bemöts annorlunda av de andra barnen och kärlek spirar mellan henne och Lisa. Utan att avslöja för mycket – filmen får reguljär svensk premiär om några veckor – skiljer sig Tomboy markant från Dårfinkar och Dönickar och andra genusförväxlingsskildringar för barn genom att Laure/Michaël inte tvingas genomgå den obligatoriska heterosexualiseringsprocessen före filmens slut. Hen blir därmed en pojkflicka i ordets rätta bemärkelse. Hen behöver inte korrigeras, utan duger som hen är. Det är fantastiskt uppfriskande.  

Fransk och uppfriskande är också Delphine Coulins 17 girls om en udda trend på en gymnasieskola. När pluggets populäraste tjej blir gravid vägrar hon att behandlas som ett offer, beslutar att behålla sitt barn och får snart en hord av följare. Snart är imponerande 17 av skolans tjejer gravida och gör upp planer på kollektivt boende och gemensam uppfostran av sina ungar. Föräldrar och skolpersonal visar dock sällan förståelse inför detta mycket konkreta försök att ta kontroll över sin egen kropp, sitt eget liv och bli vuxen på riktigt. 

En annan av årets höjdarfilmer är den udda historien Lena, en nederländsk film av Christophe Van Rompaey om en ung tjej som när hon försöker frigöra sig från mamma i stället hamnar i en annan intrikat och destruktiv beroendesituation. Styrkan ligger dels i porträtten av den starka Lena som får alla våra förväntningar om filmklyschan "den feta och fula" på skam. Dels i den oväntade korsningen av genrer: här finns en mycket stark kärlekshistoria som inte står Roy Anderssons klassiska debut långt efter, men också inslag av traditionell ungdomsproblemdrama såväl som av melodram. 

I BUFF-programmet finns, precis som i fjol, en stark norsk närvaro i form av inte mindre änåtta långfilmer. För de yngre rekommenderas kärleksdramakomedin Jörgen + Anne = sant och för de äldre till exempel den punkfräsande Revolt/Sønner av Norge. Den starka filmvågen från vårt grannland emotsäger starkt det rykte som ibland sprids om den nordiska barn- och ungdomsfilmen: att den är död. Att ungarna bara vill se sådant som Harry Potter och Sagan om Ringen numera och att vardagsrealismen är hopplöst utkonkurrerad. Det norska exemplet visar att om bara kvaliteten är tillräckligt hög och kvantiteten tillräckligt stor är genretillhörighet ovidkommande: I stort sett alla norska barn- och ungdomsfilmer får fantastiska publiksiffror.

På torsdag anordnar BUFF ett samtal mellan Sveriges, Norges och Danmarks barnfilmskonsulenter. Förhoppningsvis kan vi lära oss något då, så att resan från bottennivån blir lite snabbare och lite roligare.

Ett tillägg nu när BUFF avslutats för i år: Isdraken vann, roligt nog, Malmö stads pris för bästa barnfilm i festivalens tävling.