Barnlek och grymhet på film

I senaste numret av den utmärkta filmtidskriften FLM, som du kan titta på här, har jag skrivit en längre text om Ruben Östlunds nya film Play. Filmen handlar om ett gäng ungar som rånar ett annat gäng ungar och min text undersöker hur filmen leker med vår bild av barnet och barndomen.

Ur filmhistoriskt perspektiv är ju barnet som figur nästan per definition alltigenom god och de få fall då elaka barn synts på bioduken har de antingen straffats inom fiktionen eller så har filmen mött hård kritik. Det ska bli intressant att se om Östlunds film möter liknande reaktioner – eller kanske kommer skildringen av barnen att hamna i skuggan för diskussionen om skildringen av hudfärger? (I Cannes, där den visades i våras, kallades filmen av flera för rasistisk.)

Några av barnen i Play är inte bara elaka – de är det med sällsynt finess. Och de spelar sina roller väl – både skådespelarna och karaktärerna inom fiktionen! – och visar därmed hur väl medvetna de är om omgivningens förväntningar och fördomar om dem.

Tänk att barn alltid måste ses som barn i första hand och människor i andra och hur det kringskär deras handlingsutrymme. Såvida de inte bryter mot alla regler och gör som ungarna i Play. Och därmed förvirrar oss fullständigt.