"Bäst i världen på barndramatik …

… hur blir vi det?" Är den stora frågan för ett nytt nätverkssamarbete som SFI:s barn- och ungdomsfilmkonsulent Linus Torell och Barnkanalens chef Safa Safiyari dragit i gång.

Ett bra och viktigt initiativ! Äntligen!

Första mötet drog ett hundratal personer som trängde in sig i ett hörn av Filmhusets foajé och engagemanget i församlingen var det inget fel på. Många frågor och kritiska röster hördes (jag höll mig alldeles tyst för en gångs skull och konstaterade bara att många tycker som jag), till exempel:

• Själva volymen barndramatik, på bio och i TV måste upp. Det måste till fler filmer och tv-serier!  Inte minst för att "Vänja" ungarna vid att se svenskt igen.

• Barnkanalens själva existens ansågs av flera vara ett problem eftersom barndramatiken genom att visas i en nischad kanal inte ses av vuxna i tillräcklig utsträckning. Och därmed negligeras eller förlänas lägre status än det som visas i Public Serivce andra kanaler.

• Det diskuteras alldeles för lite barnfilm och -TV i de stora medierna. Det finns i stort sett bara en kritiker som är specialintresserad (jag) och det räcker inte för att få igång ett intellektuellt samtal och ett brett och djupt intresse för frågorna.

Jag håller med om alla dessa punkter. Och skulle vilja tillägga att:

• Visst måste det visas fler filmer och högkvalitativa tv-serier för barn. Det måste produceras nytt. Men redan nu, innan dessa produktioner blivit klara, skulle man kunna visa filmer och TV-serier i repris. Det finns massor! Och inte bara Astrid Lindgren. Jag vill se en nypremiär av Glasblåsarns barn, till exempel. Och en repris av Vera med flera. 

• Att barnprogrammen sänds i en egen kanal med den talande förkortningen "svtB" är ett misstag tycker även jag. Det primära problemet är inte SVT:s barnproduktioner, som görs av hårt arbetande barntvproducenter med god vilja. Utan att dessa utgör en försvinnande liten del av utbudet i Barnkanalen. Uppskattningsvis 80 procent är annat och sådant som jag tidigare lite provocerande refererat till som bananmos. Läs dagens Barnkanaltablå högt för dig själv så förstår du vad jag menar.

• Att det skrivs alldeles för lite om barnfilm och -TV i medierna är ett problem. Och det gäller inte bara rörliga bildmedier. När Svenska barnboksinstitutet för något år sedan inbjöd kulturredaktörerna för landets fem största tidningar till ett samtal om barnlitteraturkritiken tackade EN ENDA (SvD:s Stefan Eklund) ja. Två tackade nej och två svarade aldrig. Och då anses ändå barnlitteratur ha hög status i Sverige? Kanske bara om man jämför men annan barnkultur. Problemet går också igen inom andra fält, såsom det akademiska. Det forskas i stort sett inte över huvud taget om film och TV för barn, vare sig i Sverige eller utomlands. Barnfilmsforskning har – detta har jag själv erfarit många gånger – en pinsamt låg status. Det är synd eftersom akademiska avhandlingar höjer statusen för ett kulturområde. Det hände till exempel på 70-talet när det kom en rad avhandlingar om barnlitteratur.

Det är min starka förhoppning att detta lite ostyriga frukostmöte blir början på samlade satsningar på barnfilm och -TV. Vi som var där behöver inte vara eniga om allt, så länge vi gemensamt slåss hårt och skriker högt för att få till förändringar och förbättringar. Nästa gång hoppas jag att vi får möta några av de personer från t ex SVT och SFI som sitter på pengarna. Som bestämmer att en barndramserie ska kosta en spottstyver av vad den pinsamma Anno 1790 kostar. Och att 25 miljoner per år ska räcka till produktionsstöd till filmer för alla i åldrarna 2 till 16 år.