Den svenska barnfilmen och Naturen

Bilden är från Linus Torells Misa Mi.

I nya numret av barnkulturtidskriften Opsis är temat barn och natur. Jag kommer att återkomma till detta så snart jag hinner. Under tiden ger jag smakprov genom att här publicera mitt bidrag, en text om naturens roll i den svenska barnfilmens historia. Och den har inte varit liten:

Klorofyllsprängda sommarängar, karga klippor och magiska urskogar – när naturen fått breda ut sig på bioduken har den ofta gjort så med besked, inte minst i den svenska barnfilmshistorien. Men nu tycks den inte längre locka manusförfattare och regissörer, som hellre håller sig till stan eller den välbärgade förorten. Och om filmen i dag trots allt utspelar sig på landsbygden, såsom senast i Hotell Gyllene knorren eller Klara, spelar naturen ingen framskjuten roll i berättelsen. Den råkar liksom bara vara där, i bakgrunden, men fyller inget egentligt syfte för vare sig gestalter eller gestaltning.

Annat har det alltså varit i ett historiskt perspektiv och ända fram till för något decennium sedan. Och naturen har i den svenska barnfilmen sällan varit neutral – en skog eller ett fjäll eller en dal rätt och slätt – utan har nästan alltid laddats med symbolik. Lite förenklande kan man säga att naturen fyllt tre olika funktioner: som barndomsparadis, som sanningssägare och som magiskt rum.

Barndomsparadiset är det som Emil och lilla Ida, Bullerbybarnen, Saltkråkeungarna och de flesta andra av Astrid Lindgren-barnen vistas i. Här är naturen alltigenom god och betagande skön och kameran stannar ofta upp och vilar i närbilder av nyutslagna blåklockor, droppande istappar och svanar som bygger rede i vassen. Eller i panoreringar över dimhöljda ängar i skymningsljus, solnedgångar över kobbar, skär och horisont eller tokprunkande vitsippsbackar. 

Naturen i dessa filmer är Jean-Jacques Rousseaus idealmiljö för det uppväxande släktet att utvecklas och frodas i, långt ifrån storstaden och den så kallade civilisation som Rousseau menade inverkade fördärvligt på de små liven. För i kapp med de påfallande vackra barnen frodas här förstås idén om den Romantiska barndomen, skyddad från allt vad ont är inklusive det i naturen som faktiskt kan skada. I Bullerbyparadiset finns ingen orm – här är det värsta som kan inträffa en lös tand. Naturen blir själva sinnebilden för en period i livet då det oskyldiga, goda och sköna ännu var intakt.   

Delvis annan är den natur som de unga gestalterna i filmer som Barnen från Frostmofjället, Hugo och Josefin, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta rör sig i. Även här finns skogar, ängar och gröna kullar att begeistras av men naturen är aldrig ensidigt god. Den rymmer hemskheter också: vargar som kan äta upp små barn, blodtörstiga jägare, dimma i vilken man kan gå vilse, vildvittror, grådvärgar och forsar som inte den bästa simmare klarar av. Det här är en miljö att växa i, där man tvingas konfrontera sina rädslor och lära sig att klara sig på egen hand: Skorpan utan sin storebror som alltid beskyddat honom. Ronja utan sin pappa som vakat över henne. Frostmobarnen utan föräldrar, på väg ut i en oviss verklighet där det gäller att akta sig för snöstorm och ulv men också att moget kunna avstå från mat och bekvämlighet när de mindre syskonen far ännu sämre. Och Josefin som "egentligen" heter Anna Grå och som trotsar sin mors förbud och kliver ner i den livsfarliga Änglabäcken för att döpa om sig själv och kanske därmed pånyttfödas i en starkare och gladare och mindre ensam gestalt: Josefin Johandersson.     

I de här filmerna är naturen inte bara mer realistiskt skildrad med en balans mellan skönhet och farlighet utan den finns också där för filmens barn att lära sig sanningen om livet i. För livet är heller vare sig entydigt gott eller ont – det är bådadera. Och för att växa till en hel människa måste också skuggsidorna lysas upp och det onda konfronteras. För att vara mer än "en liten lort" måste Skorpan ensam ge sig upp i de okända bergen där faror hotar. Och hade Ronja inte övat sig på att inte ramla i älven eller Helvetesgapet hade hon aldrig blivit den självständiga unga flicka – som tror på hederligt arbete i stället för rövarfasoner – hon är vid filmens slut. 

Mattisskogen är kanske den mest nyanserade naturskildringen i den svenska barnfilmshistorien. Den är tillflyktsort men också dödshot – den är paradis, livsfara och magi i ett. Här lever, som bekant, allsköns knytt och oknytt och här ges rum åt extas, hallucination och andliga upplevelser. Därför har Ronja Rövardotter tveklöst inslag även av den tredje sortens naturskildring: naturen som magiskt rum. I de här filmerna är skog och marker antingen besjälade av just folktrons varelser: Blomhåret, Vattenfallet och Jätten Jorm som i den ljusa jämtländska midsommarnatten hjälper lille Jens i Dunderklumpen, till exempel. Tomtarna, trollen och älvorna som protesterar mot den moderna skogsskövlingen i Trollsommar. Och Näcken, Skogsrået och Kentauren som förhindrar byggandet av Deutchniland på den skånska slätten i Äppelkriget.

Eller så utgör naturen en tillflyktsort där ett barn i nöd kan få andrum från en påfrestande verklighet. Och där verklighetens gränser överskrids. Runt millennieskiftet kom faktiskt två filmer som båda utspelade sig i norra Sverige, hade starka men känsliga flickor i huvudrollen och där döden på sätt och vis kom att övervinnas i naturen: Elina – som om jag inte fanns och Misa Mi. Trots mammas förmaningar smiter Elina ständigt ut på den livsfarliga myren, där man kan sugas ner om man trampar fel. Men där hon också kan tala med sin döde pappa, den ende som förstår henne. Och ute på fjället där farmor bor kan Misa – vars mamma dött och pappa nyligen blivit kär i en vedervärdig kvinna – inte bara hjälpa några moderlösa vargvalpar utan även själv finna försoning. Men inte utan hjälp av lite magi, förstås.

Sedan Misa Mi har dock naturen, som sagt, varit påfallande frånvarande inom svensk barnfilm. Kanske har det att göra med allt ängsligare hänsyn till publiksiffror som trendkänsligt räknar bort naturen som möjlig filmmiljö. Eller att det numera anses för dyrt att dra med sig filmteam ut i skogen i stället för att stanna i vädersäkra studios. Eller kanske beror det helt enkelt på att det knappt görs några svenska barnfilmer längre.