Recension: Tjuvarnas jul

 I dagens SvD recenserar jag Tjuvarnas jul, årets julkalender i SVT:


Fattigdom. Det är temat för både Sveriges radios och SVT:s efterlängtade julkalendrar 2011, samma år som Rädda barnen rapporterar att drygt 10 procent av Sveriges barn lever i fattigdom. Det är djupt nedslående.

Djupt nedslående är dock inte Tjuvarnas jul som Stefan Roos och Per Simonssons tv-serie heter. Berättelsen utspelar sig i Stockholm för uppskattningsvis hundra år sedan, då de hisnande klassklyftorna var ett självklart och av de flesta accepterat inslag i stadsbilden. I denna miljö – skickligt levandegjord i form av folkmyller och trängsel, mörka gränder, virvlande snö och en bitande kyla som står som ständig rök runt karaktärernas rödlätta ansikten – rör sig, så omärkligt de förmår, Klappsnapparna.
 
Tjuvgänget leds av den västkustskorrande före detta piraten Madame Bofvén och rymmer såväl hönshjärnor som genier samt, förstås, Kurre. Kurre (Gustaf Hammarsten) som aldrig riktigt lyckas på stöldräderna, som har hål i sina fickor och som befinner sig längst ner i ligans hierarki. Tills den dag då lilla Ing-Britt (Tea Stjärne), snart omdöpt till det betydligt tuffare ”Charlie”, står utanför hans dörr med ett brev i handen. Hon är tydligen hans okända dotter. Och kan komma till användning.


Tjuvarnas jul vill nog hemskt gärna bli en Klassiker. Jag skulle tro att det målet formulerades redan i programförslaget; ”En klassisk julkalender som bjuder på både spänning och skratt …”. Och visst finns här tydliga inspirationskällor som skapar en trivsam känsla av igenkänning.
 
Dickens är en: Madame Bofvén delar med största sannolikhet blod med Fagin och styr sina korpande undersåtar med samma järnhand som höll Oliver Twist i sitt grepp. Chaplin är en annan: förutom sitt namn har Charlie också lånat hela sin gulltuffa uppenbarelse från en av Chaplins världsberömda skapelser – Jackie Coogan. Liksom pojken i filmen från 1921 hamnar hon som fosterbarn åt en inledningsvis skeptisk pappa i stans slumkvarter, liksom han hjälper hon honom med skumma affärer.
 
Liksom i originalet fattar barn och förälder snart tycke för varandra.
Precis som Dickens berättelser bjuder Tjuvarnas jul på en viss trubbighet i karaktärsteckningen: redan vid första anblick vet man vem som är god, vem som är ond och vem som kommer att omvändas före den 24:e. Och skådespeleriet drar mer åt det burleska än det naturalistiska.
 
Men det gör inte så mycket, det ingår så att säga i det trygga julkalenderkonceptet och hindrar oss inte från engagemang vare sig i historiens utveckling eller i dess huvudpersoner. Eller i min favoritgestalt, nervösa fröken Gerda som kommit till storstaden från Småland och hankar sig fram som pajbakerska och ljuvligt tillbakahållet hysteriskt spelas av Elisabet Carlsson.

Nu har ju konkurrensen inte varit vidare hård på senare år, så det kanske inte säger så värst mycket – men visst finns det klassikerpotential i Tjuvarnas jul.