Jag har tidigare skrivit om allåldersidealet inom barnkulturen: i dag lite bortglömt men värt att begrunda. Varför ska kulturen åldersnischas så stenhårt? (Jo, jag vet, förmodligen av kommersiella skäl.)
Nå, till saken: Harry Potter-böckerna är ett ypperligt exempel på allålderskultur – tilltalande människor från 7 till 107. I den sex våningar höga (och ävensom hyfsat breda) bokhandeln Waterstone's Piccadilly i London ligger J K Rowlings hela serie framme på vuxenavdelningens prestigefulla klassikerbord (tillsammans med systrarna Brontë, Thomas Hardy, Henry James med flera). Samt, naturligtvis, på barn- och ungdomsavdelningens dito bord. Det skulle garanterat inte hända vare sig med Mio min mio, Agnes Cecilia eller Barnen från Frostmofjället – oavsett hur älskade de är av vuxna läsare och hur stark deras barnklassikerstatus är. De är ju trots allt (bara) barnböcker.
Att böckerna om den motvillige Utvalde trollkarlen finns i två olika utgåvor: en med färgglatt omslag för ungarna och en mer sober för vuxningarna är en helt annan, icke desto mindre intressant, sak (se bilderna). Som även den kan ha att göra med barnkulturens status i Storbritannien (som jag förut nämnde här).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar