Negerkungen Efraim Långstrump: revidera eller förklara?

Förra veckan anklagade den tyske teologen Eske Wollrad Pippiböckerna för att vara rasistiska. Det händer ju med jämna mellanrum att man vill städa i barnböckerna för att antingen modernisera dem eller möjligen revidera historieskrivningen en aning. Putsa upp den, så att säga.  (Något som naturligtvis inte skulle komma på fråga i "riktig litteratur", det vill säga vuxenböcker.)

I dag skriver Karin Nyman, Astrid Lindgrens dotter, en läsvärd kommentar till anklagelserna på Kjell-Åke Hanssons blogg. Hon hävdar med fog att Pippi visserligen skämtar friskt om såväl kineser som egyptier men att hon när hon anländer till sin pappas ö i Söderhavet lika friskt driver med folket hon bor med: svenskarna.

Pippi är, som jag skrivit tidigare, bara Pippi. Hon tillhör vare sig någon ålder, något kön eller någon nationalitet. Hon är icke kategoriseringsbar och denna hennes gränslöshet är hennes främsta styrka och det som gör att hon älskas av barn (och emellanåt har avskytts av vuxna) och andra fritänkare.

Naturligtvis finns det inslag i Pippi-böckerna som är kolonialistiska – till exempel att pappan flöt i land på en ö och genast blev "negerkung" över lokalbefolkningen – men detta speglar ju vår världshistorias faktiska händelser, inte Astrid Lindgrens åsikter. Och naturligtvis kan det som förälder, lärare eller bibliotekarie upplevas som problematiskt att läsa dessa stycken högt för små barn som inte har koll på historieskrivningen än.

Det får dock inte leda till censuringripanden eller att vi slutar läsa dessa (omistliga!) böcker. I stället får vi ta det ypperliga tillfället i akt och berätta om hur det kom sig att Efraim Långstrump kunde bli kung "bara sådär". Precis som vi i samband med andra kulturupplevelser kan berätta om varför indianer alltid är i luven med cowboys i gamla filmer och böcker och varför det är så få flickor och kvinnor i huvudrollerna i de utländska barnprogrammen … Tro inte att femåringen inte är intresserad av sånt. Politik, alltså.