Det är glädjande att dagens DN bjuder på en längre artikel om barnskivor av Andreas Palmaer som kan läsas här. Och nedslående att varje sådan artikel måste be om ursäkt för att musik för små öron så sällan recenseras.
Jag håller med om det mesta som Palmaer skriver:
Att Oscar Danielsons Det kostar på att vara barn är så mycket bättre än omslaget (och titeln) låter ana, till exempel. Det är en skiva som med sin humor, värme och autenticitet i uttrycket slungar en tillbaka till åren då det var så fascinerande att tutta på pappkartonger och så läskigt när pappa blev arg för att man slagit sönder en tallrik. Och som sätter kvalitet i första rummet, målgruppstänket och den dit tillhörande moralismen, i andra (om ens där).
Och att Vattenmannen och Speeds skiva är just så skönt Trazan och Banarnig och medryckande. Fast jag tycker nog att deras texter ibland slår över i pekpinneri – att det mycket angelägna budskapet att vi måste ta hand om haven lite bättre ibland tar överhand.
Och även att Pelle Carlbergs pappaömkan på Packa pappas kappsäck känns mycket märklig och otidsenlig på en i övrigt fin skiva om barn med föräldrar som bor på olika håll.
Och så hoppas jag att Andreas Palmaers artikel kan föra det goda med sig att folk får upp öronen för den riktigt bra barnmusik som (om än i liten skala) faktiskt görs. Samt att musikkritiker och/eller deras redaktörer ser till att barnskivor recenseras i fortsättningen. Helst tidigare än ett halvår efter skivsläpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar