Är det någon som minns Barnjournalen?

Den här hösten har jag haft en hel del föreläsningar om barnprogrammen i TV på 70-talet. Som ett inslag brukar jag prata delaktighet och nyhetsförmedling för barn – då och nu.

En jämförelse mellan Barnjournalen anno 70-, 80-tal och Lilla Aktuellt av i dag säger egentligen allt.

Barntv-forskaren Margareta Rönnberg hävdar att Barnjournalen är en form av tidig "public journalism", eller "aktionsjournalistik" för barn. Vad innebär det? Jo, att nyhetsförmedlingen inte bara beskriver och analyserar vad som hänt utan även visar på möjligheter för publiken att agera så att en förändring kan ske. Om man t ex rapporterar om att alltfler skolgårdar bebyggs så att lekytan krymper, brukade man i Barnjournalen även berätta vad man kan göra om det händer ens egen skolgård. Vem ska man kontakta? Hur skriver man ihop en protest? Vart ska man skicka protestlistorna?

Lilla Aktuellt betecknar Rönnberg "infotainment" – en typ av nyhetsförmedling som i lika hög grad syftar till att underhålla som informera, ofta underkastat en flashig form och snabba klipp.

Det här säger ganska mycket om vår syn på dels barn, dels barn-tv. Barnen ses i dag inte som självklara delar av ett större sammanhang, ett samhälle som de småningom ska ta över. De behöver inte lära sig om demokratiska processer, ges verktyg att förändra sådant som är dåligt eller ens fundera över sånt. Dagligen bekräftar vi att det är tråkiga vuxengrejer som de inte behöver bry sina söta huvuden med. Om vi pratar "vuxengrejer" (skilsmässor, pengar, oro) går vi gärna över till engelska.

Och barn-tv blir i allt högre grad en strid ström av ytlig underhållning: snabbt producerat, snabbt glömt. (Hur många av de program som sänds i dag kommer dagens sexåringar minnas som starka upplevelser som vuxna?) Minimello hyllas som "barnens egen melodifestival", där deras egentillverkade toapappersdockor sjunger och dansar. Visst är det gulligt. Men är det det vi kallar "delaktighet" i dag?

Titta gärna på två inslag på svtplay:

I det första intervjuar en flicka Olof Palme om krig och fred. Det är inga enkla frågor hon ställer: Hur kan vi skapa fred? Vad händer vid ett atomkrig? Och det är inga enkla svar han ger, heller. Han bemöter hennes frågor med respekt och allvar, skyggar inte för sanningen men inger ändå hopp.
Detta klipp (4 min från Barnjournalen, 1983) hittar du här.

Det andra är en sändning från Lilla Aktuellt härom veckan, där man nästan i förbigående berättar om Khadaffis död ("Hurra!") och sedan framför allt ägnar sig åt fredagspartaj. Nyheterna blir något pliktskyldigt som man måste genomlida för att komma fram till myset. Det (5 min) ser du här.

(En delvis annan syn på nyheter för barn, gränsande till aktionsjournalistik, ägnar sig KP i bland åt. Jag har också fått tips om Junior  i P4 som jag ska lyssna in mig på. Återkommer!)