Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera.
Med barns kultursmak är det precis som med mat: det lilla barnet som föds upp på bananmos kommer bara att uppskatta söta och lättsvalda portioner. Det barn som får kryddstark mat från tidig ålder kommer att gilla rätterna markerade med tre chilifrukter på menyn i thaikiosken. Vi som var barn på 70-talet utsattes – vilket jag är enormt tacksam för – för den thailändska kulturmetoden. Och jag vågar påstå att vi hade mer utvecklad smak än dagens barn. Därför att vi tittade på Doktor Krall, Från A till Ö, Dagar med Knubbe, Kalle Vrånglebäck och Den vita stenen: Vi mötte utmaningar klockan halv fem och halv sex varje dag då vi satte på TV:n. Medan de som i dag sätter på en barnkanal – kommersiell eller public service – vid samma klockslag med största sannolikhet möter kulturens bananmos: färdigtuggad, lättsvald och okryddad underhållning.
TV-utbudet för de yngsta brukar försvaras med att "det är vad barnen vill ha". Höga tittarsiffror har blivit ett tecken på kvalitet – rentav det enda kvalitetstecken man bryr sig om. Säger man att fredagsmysprogrammet Hos Vicki eller lördagsfestprogrammet Den flygande mattan är dåligt anklagas man för att kränka de tusentals barn som uppskattar dem. Men att säga vad man tycker och att stå upp för sin smak kan väl aldrig vara kränkande? Det är ju tvärtom att visa sin medmänniska, oavsett ålder, respekt eftersom man därmed förmedlar tilltro till att hon eller han klarar av att höra min sanning. Vi vuxna har faktiskt en skyldighet gentemot det uppväxande släktet att stå för våra åsikter i såväl det stora som det lilla.
Dessutom är det ett välkänt faktum att man kan gilla det man vet är dåligt och ogilla det man vet är bra. Vi njuter som bekant inte bara av de genomtänkta, skickligt iscensatta och välspelade filmerna utan även av de klichétyngda, hafsiga och pinsamma. De behövs båda – inte minst för att bidra med mångfald, variation och kontrastverkan i våra liv – men de fyller olika funktioner. Medan de förstnämnda utmanar, bekräftar de andra. Medan de ena ger "aha"-upplevelser, ger de andra "jaha"-upplevelser. Medan Dagar med Knubbe utvecklar smaken, ger Den flygande mattan omedelbar tillfredsställelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar