tisdag 31 maj 2011

Musik för barn, vuxna och alla andra


I söndags var jag på Bröderna Lindgrens konsert på Södra teatern. Läs i SvD varför de är bäst just nu.

tisdag 24 maj 2011

Ord & bild & Barn


I dagens SvD recenserar jag senaste numret av tidskriften Ord & bild med tema Barn.

Det är en tidskrift jag genast ville läsa om så snart jag läst ut den – så intressant och uppiggande var den! Här finns artiklar om den nya barnfattigdomen, om barns bristande delaktighet i skola och samhälle, om moderskapslitteratur, om indoktrinering och om barn i litteraturen.

Dock saknar jag barnens egna ord. De unga finns visserligen representerade via teckningar från olika decennier, men risken är att de därmed som så ofta – och på tvärs mot tidskriftens goda intentioner – uppfattas som "utsmyckning", nåt fint och gulligt och lite fascinerande.

Jag lär återkomma här på bloggen med närmare läsning av några av Ord & bild-artiklarna. När jag läst om dem.

söndag 22 maj 2011

Serier om 11-åringar

DN skriver om en ny seriebok som jag helt missat: Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej. Verkar spännande. Jag har länge undrat varför inte några av dagens många expressionistiska, nyskapande, svenska serietecknare vänder sig till barn – som om de bara vill ha klara färger och gull. Men det här kanske är nåt i den vägen. Ska definitivt kolla upp!

lördag 21 maj 2011

Bamse + Migrationsverket = Sant II

I gårdagens HD följs Bamsedebatten upp av en kommentar där jag beskriver Bamses karriär som samhällsdebattör – från 70-talets miljövän via 80-talets anitirasist till 2011 års Migrationsverksvän.

Och min kollega Vildana Aganovic skriver en arg krönika utifrån sina egna erfarenheter av att komma som flykting till Sverige – erfarenheter som skiljer sig vida från Mim och Meles solskenshistorier. 

Det ska bli intressant att se om Migrationsverket och Bamseförlaget hårdnackat vidhåller att de inte gjort något fel och alls inte förstår den massiva kritik som riktas mot dem. Det beror kanske på hur många som säger upp sina Bamseprenumerationer …

Själv brukar jag leta efter gamla Bamsetidningar åt sonen på loppisar. Det är trist att behöva säga det, men de var faktiskt – inte bara ideologiskt utan även kvalitetsmässigt – mycket bättre förr.

Skryt

I dag uppmärksammas Barnkulturbloggen i Helsingborgs dagblad!

torsdag 19 maj 2011

Bamse + Migrationsverket = Sant



Debatten om Bamses oheliga allians med Migrationsverket har rasat sedan Helsingborgs dagblad (HD) i går publicerade en mycket kritisk kommentar av Mattias Elftorp. Han hävdar att Bamseförlaget (en del av Egmont) ger ”en retuscherad bild av verkligheten” i den gulliga serieberättelsen om Mim och Meles som förlaget producerat som en specialutgåva i samarbete med den myndighet som varje vecka skickar hem barn till en osäker framtid – trots att det svär mot Barnkonventionen.

Mim och Meles har flytt från sina hemländer och söker nu asyl i Bamseland. I väntan på besked lider de ingen nöd: de får omgående börja i skolan, de får nya bästisar och de har en bostad så stor och en plånbok så fet att de kan bygga upp en fantastisk modelljärnväg (tänk Märklinbanan på Leksaksmuseet i Stockholm). Småningom får de veta att Mims familj får asyl medan Meles måste återvända. Men det visar sig vara lika bra det: sedan Migrationsverket hjälpt dem att planera resan möts de i hemlandet av stora famnen i form av släktingar, vänner och nytt arbete. Man kan riktigt undra varför de någonsin gav sig av från denna mystillvaro.

Migrationsverkets Annelie Kungsman Persson är förstås upprörd över kritiken mot Bamseprojektet och menar i dagens HD att tidningen ”är ett ärligt försök att informera om asylprocessen på ett enkelt sätt för barn”. Och så åberopar hon som det slutgiltiga beviset på att serierna uppfyller sitt syfte: Barnen säger det. Man har använt sig av unga fokusgrupper och testat att ungarna förstår informationen. Och dessa, som Kungsman Persson åberopar som ”de riktiga experterna”, har välsignat det hela.

Och därmed spelar hon ut Barnkortet, det som Egmont nyligen använde i sitt försvar mot kritikien av de könsstereotypa tidningarna Emma och Goal junior: Barnen vill ha det så, barnen gillar det, barnen vet bäst.

Vilket de inte gör. Barn kan bidra med mycket viktiga synpunkter och att sträva efter ett barnperspektiv är oerhört viktigt i många fler sammanhang än vad som görs i dag. MEN de är för det mesta inte experter på sitt eget bästa. Experter är personer som genom år av studier och erfarenheter, såväl teoretiska som praktiska (bland barn), tagit reda på hur det faktiskt föreligger.

Det är vi vuxna som måste vara experterna – det ingår i vårt ansvar gentemot det uppväxande släktet. Vari det ansvaret består i just fallet med Bamse och Migrationsverket återkommer jag till i en artikel som publiceras i HD i dagarna. Jag kommer förstås även att länka till den här på bloggen.

onsdag 18 maj 2011

Barn, lek och kultur III


Den brittiske psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott har skrivit mycket intressant om barns lek i klassikern Lek och verklighet (som gavs ut första gången 1971). Till exempel om lekens koppling till kulturella upplevelser:


"Den kulturella upplevelsen börjar med ett kreativt sätt att leva som först uppenbarar sig i leken. (…) Enligt mitt sätt att se leder lekandet på ett naturligt sätt över till den kulturella upplevelsen och är i själva verket grunden till denna."

Innebär det att barn, som generellt har närmare till leken och kreativiteten än vuxna, lättare får kulturella upplevelser? Hur kommer det sig, i så fall, att man inte satsar mer på barnkultur? (På min sons dagis har man råd med en teaterföreställning vartannat år.) Med tanke på lekens helande kraft borde det rent cyniskt samhällsekonomiskt ge garanterad vinst – tänk all framtida värstingvård man kan spara in!

För övrigt skriver min bloggkollega Jonas Mosskin på sin blogg om Winnicotts tankar om lek och genuina möten utifrån ett aktuellt och självupplevt exempel.

tisdag 17 maj 2011

Barn, lek och kultur II









 (Den observante skymtar Storpotätens huvud i bakgrunden)

Följande är hämtat ur en intervju jag gjorde med Staffan Westerberg i april i år. Ett längre utdrag finns längst ner till höger på den här sidan, under "Bonusmaterial".

Leken och fantasin är ju oerhört central i dina program. Är det som en överlevnadsstrategi, för att stå ut med verkligheten?

Jag har ett väldigt konkret exempel som svar på det. Jag kommer ju från Luleå där min far var disponent från LKAB som enligt mig är en förkortning för ”Lek Kan Alla Behöva” (i st för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag). Det kommer från det lekande ensambarnet, ett sätt att förgylla tillvaron i sin ensamhet, för att gå vidare. (…) Och man måste också leka allvarliga saker, annars blir livet för allvarligt. Man måste leka död för att kunna hantera döden när den kommer. Ett barn leker för att stå ut med en sorg, utan att själv vara medveten om det.
Werner Aspenström har skrivit en dikt apropå det: ”Om tiotusen år smälter isen / Det infrusna barnet lossnar och återupptar sin lek / Skapar av pinnar och kottar tjur, ko och kalv samt en gärdsgård mot döden.” Så är leken för mig.

måndag 16 maj 2011

Barn, lek och kultur I



I SvD pågår just nu en Idagserie om lek. Hittills har det handlat ytterst lite om leken som språk och leken som grunden för all (?) estetisk kultur. Jag hoppas det kommer! Medan man väntar kan man tänka på det som Manne af Klintberg, aka Clownen Manne, sade till mig om leken som ett slags karnevalisk kraft:  
  
"Lekens grammatik är grunden för allt jag gör. Det finns en tyst överenskommelse mellan mig och publiken: 'Om jag var clown så var du publik och då var jag lite dum i huvudet och en dum en kan göra saker som inte andra kan.' Och då kan de skratta åt sina pappor och andra vuxna runtomkring dem, genom mig, och det är någonting de behöver. Att skratta åt överheten behöver ungar hela tiden."

Nonanimationstrauma v/s hjärntvätt


I förra veckan skrev jag en krönika i SvD om konsekvenserna av under- respektive överkonsumtion av tecknad film. Det brukar ju sägas att min generation som barn led svårt av animationsbrist – vilket ju knappast gäller det nu uppväxande släktet. Vad det kan leda till kan man läsa här. Observera att det inte är jag som satt rubriken …

söndag 15 maj 2011

Barn och dokumentärfilmer

Bland de få små pärlorna i Barnkanalens utbud kan den som letar hitta dokumentärserien En stund med …. I lördags träffade regissören Tove Jonstoij Jens som väntar och längtar och väntar och längtar  efter sin bästa vän Louise.  Redan i filmens första minut etableras en envis ensamkänsla alla kan känna igen sig i – liksom i glädjen den förbyts i när den åtrådda slutligen anländer.

Det enda riktigt trista med den här serien är att programmen är så korta och bara utgör ögonblicksbilder ur barns vardag i Sverige på 2010-talet. Varenda film ger mersmak, får mig att sukta efter fördjupning, fördröjning, utveckling.  Är fem minuters "verklighets-TV" vad man tror att en ung tittare klarar av i dag?

Margareta Strömstedt berättade nyligen för mig om den dokumentärserie hon gjorde i mitten av 70-talet om barnen i höghuset vid Hagsätra torg där hon bodde. Hon följde ungarna i flera månader, vann deras förtroende, fick dem att öppna sig, blotta sig. Det var ett stort ansvar, inte minst vid klippbordet där mycket av det starkaste materialet måste väljas bort för barnens egen skull. De förstod inte själva hur utlämnande det var.

Slutresultatet är ändå i sin vardaglighet bland det mest drabbande jag sett. Eva, 8 år, berättar till exempel (på ett sådant där tappert vis som skär i ens hjärta) att hon inte har några kompisar men att hon leker med sig själv i stället och hon själv är ju också som en kompis. Hennes föräldrar är från Tyskland så hon går i Tyska skolan i stan där hon inte har några vänner och ungarna i förorten tycker att hon är konstig.

Johan, 7 år, visar de läskiga källarkorridorerna under hyreshuset. Han tillbringar gärna tid utanför hemmet för hans mamma, storasyster och lillasyster är så jobbiga. När Margareta Strömstedt en kort tid efter inspelningen flyttade från Hagsätra till Söder hoppade Johan upp på flyttlasset och följde med till den nya lägenheten. I två veckor bodde han hos familjen Strömstedt innan de kunde förmå honom att flytta hem till sin mamma igen.

Så med fördjupning, fördröjning och utveckling följer ett stort risktagande – och då inte bara i tittarsiffror räknat, utan i inverkan på riktiga människors riktiga liv. När det gäller bred underhållning anses risken uppenbarligen värd att ta – men hur är det med den drabbande dokumentären? Hur långt är SVT berett att gå i barndokumentärerna? Max fem minuter, skulle jag tro.

Konstpedagogik II – eller vi ser vad vi vill se



Bonniers konsthall kan man, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, just nu se det fascinerande videokonstverket I See A Woman Crying av holländska Rineke Dijkstra.

Verket består av två filmer som båda är inspelade på Tate Liverpool och ger oss exempel på brittisk konstpedagogik. I den ena ser och hör vi nio skolbarn i elvaårsåldern beskriva och tolka en målning som vi aldrig får se. De talar i stort sett oavbrutet, bryter emellanåt in i varandras prat, kameran rör sig konstant. Ibland ser vi den som talar, ibland inte. I den andra filmen ser vi en flicka sitta på golvet och teckna av en målning. Konstverket som är barnens studieobjekt är Picassos porträtt av Dora Maar, Gråtande kvinna.

Det mest fascinerande med Dijkstras verk är inte, som många hävdat, att barnen är så fantastiska; så öppensinnade, fantasifulla, engagerade. Jag är helt övertygad om att verket snarare handlar om vår vuxna blick på barnen: att vi ser vad vi vill se. Och vad vill vi se? Jo öppensinnade, fantasifulla och engagerade barn.

För vad ser vi om vi tittar noga och försöker använda samma blick som vi använder på vuxna i stället för den sentimentala, gullifierande som vi så ofta ser på barn med? Jo vi ser ett gäng extremt medvetna ungar, hårt regisserade, repeterade och poserande. Ett och annat ögonkast, en och annan ryckning med mungiporna må vara spontan men det är också allt. De lurar oss totalt.

Och flickan Ruth som sitter och tecknar är precis lika medveten. I Bonniers konsthalls katalogtext kan vi läsa att hon ”koncentrerat tecknar av” porträttet men det är en märklig tolkning, sannolikt också den styrd av vad vi så gärna vill se flickan göra. Ruth är helt uppenbart disträ. Hon tar många gånger blicken från såväl sin egen bild som den hon kopierar, hon tittar på klasskompisarna runtomkring, grejar med sitt suddigum och är märkbart frånvarande. De streck hon klottrar på sitt block tycks hamna lite slumpvis. Hon ser ut som en tjej som gör en medioker skådespelarinsats som en tjej som tecknar. Vilket jag tror var just vad Dijkstra avsåg.

I See A Woman Crying visar nio noga utvalda barn som är väldigt skickliga på att spela barn sådana vi helst vill ha dem: lite annorlunda än vi, lite gåtfulla, lite naiva. Tror jag.

fredag 13 maj 2011

Från Bibbi till Pippi


Som vi alla vet heter vår allra främsta fiktiva nationalhjälte och feministiska ikon Pippi Långstrump. Hon heter så eftersom Astrid Lindgrens då sängliggande dotter Karin bad sin mamma berätta om någon som hette "Pippi Långstrump". Eller?

I Expressen härom dagen kunde vi i en kulturnotis läsa att Pippi i själva verket hade en dansk förlaga, en kaxig hästtjej vid namn Bibi som föddes redan på 20-talet. Det hävdar Eva Wahlström i sin avhandling Fria flickor före Pippi: Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis – Astrid Lindgrens föregångare som försvaras vid Borås Högskola den 27 maj.

Läsning att se fram emot!

torsdag 12 maj 2011

Konstpedagogik I

I går arrangerade Bonniers konsthall ett välbesökt seminarium om konstpedagogiken på våra institutioner. Inbjudna gäster var Kristoffer Arvidsson, Eva Funck, Liza Haglund, Jakob Krajcik, Liza Haglund och Erik Uddenberg. Utgångspunkten för samtalet var Rineke Dijkstras intressanta videokonstverk I See a Woman Crying som rullade i ett mörklagt rum intill auditoriet och som jag tänkte återkomma till i ett senare blogginlägg.

De fem paneldeltagarna gjorde varsitt inledande tiominutersinlägg av mycket varierande längd och kvalitet. Intressantast var att lyssna till Liza Haglund som berättade om sitt arbete med barn och filosofi på bl a Södra teatern och Nationalmuseum. Ett par av de filosofiska frågeställningar som barnen hade formulerat och arbetat kring var "Hur mycket var klockan när den uppfanns?" och "Skulle man vilja leva i en värld där alla säger 'ja'?".  Tål att tänkas på.

Det var också spännande att höra Erik Uddenberg från Unga Klara berätta om sitt arbete med barn: Ingenting är för svårt eller komplext att berätta för en ung publik – inte ens Gertrude Stein – det gäller bara att hitta kontaktytor. Barnen vill ha virtuositet; man kan absolut inte göra avkall på kvaliteten. Och så bör man bjuda på lite humor. Och varför han arbetar med barn? Inte av altruism, utan egoism – därför att det ger honom så mycket. Han vill inte lära barnen, han vill lära sig av barnen.

Mest nedslående var att höra Eva Funck berätta om det enorma motstånd hon mötte när hon ville göra en "Evas superkoll"-serie om kultur. Hon hade i tidigare, prisbelönta, program behandlat traditioner, mikrovågsugnar,  demokrati, sjukdomar och begravningar – men när hon skulle göra kulturprogram för barn blev hon ifrågasatt. Det säger något om statusen för kultur på Barnkanalen.

Efter inledningarna följde en diskussion som var mer gnällig, lam och spretig än intressant. Man kunde egentligen inte enas om någonting och det är naturligtvis inget problem i sig (att tvinga fram konsensus än knappast eftersträvansvärt), men man kunde heller inte resonera kring sina meningsskiljaktigheter. När en sade att "Det är viktigt att lyssna på barnen" sade en annan att "Det är viktigt att barnen lyssnar på mig" och sedan var det inget mer med det.

Svaret på slutfrågan, som löd "Hur vet man om den pedagogiska verksamheten fungerar?", var nog det som flest kunde enas kring: "Det vet vi man inte". Vilket verkligen är upprörande. Görs inga utvärderingar? Och vad beror i så fall det på? Saknas det resurser? Ja, förmodligen. Ska GB-glassar, familjebilsmodeller eller blöjor utvärderas finns alltid enorma resurser att tillgå – men icke vinstdrivande verksamheter som barnkultur lägger man inte mer än absolut nödvändigt (om ens det) på.

Och samtidigt har varenda institutionschef, som forskaren Kristoffer Arvidsson påpekade, mage att påstå att man värnar om den pedagogiska verksamheten. Barnen är ju viktiga – i teorin.

tisdag 10 maj 2011

Barnkalas och ångest

I förra veckan kunde vi i en artikelserie i SvD läsa om den nya barnkalashetsen. Antalet museer som anordnar kostsamma temafester ökar ständigt, en födelsedagspresent till en kompis under 7 år kostar i snitt 160 kronor och hjälporganisationer får in allt fler ansökningar om bidrag till födelsedagsfirande från familjer i ekonomisk nöd.

Det hade varit intressant att låta barnen komma till tals mer. Endast en replik ges åt dem: "Elias Holmberg är själv säker på vad han tycker är den viktigaste ingrediensen på ett roligt barnkalas: 'Att leka.'" Den repliken säger dock ganska mycket. Om föräldrar började anordna kalas för sina barn utifrån deras egna önskemål skulle nog många av lyxproblemen lösas.

Förresten är förstås barnkalasångest långtifrån ett nytt fenomen. Allra bäst har det skildrats i Judith Hollanders Det stora barnkalaset från 1981. Manus skrev Hollander tillsammans med Barbro Lindgren och här gestaltas både förälderns och födelsedagsbarnets (mycket olika) perspektiv. I ramberättelsen  lämnar en mor sin son på kalas. Han vill absolut inte gå, men hon tvingar honom. På väg därifrån får mamman en flashback (som nästan hela filmen utgörs av) från sin egen  sjuårsdag, då hennes mamma arrangerade ett hemskt kalas med gäster hon inte tyckte om, lekar hon inte ville leka och ett stegrande kaos. Enda riktigt harmoniska stunden är när alla ungarna sitter under bordet och lustfyllt leker med maten. Men det går naturligtvis inte för sig. I rollerna som sjuåringar ser vi bl a Mona Seilitz och Johannes Brost som framstår som små tack vare en enorm, skalenlig scenografi.

Som så ofta med känslostarka, udda barnfilmer hade många vuxna svårt för Det stora barnkalaset som ansågs … ja, just ångestframkallande. Barn brukar dock tycka att den är vansinnigt rolig. Tyvärr är filmen omöjlig att få tag i – men den finns att se i KB:s audiovisuella arkiv och man kan önska den till Unga Cinemateket!

Ola, KP och barnens frågor

 I dagens Helsingborgs dagblad har jag skrivit en kommentar till KP:s bemötande av sina läsares hundratals frågor om åtalet mot Ola. Bör man verkligen överlåta åt ungarna att spekulera kring polisens analysmetoder, kokainets effekter och KP:s framtid?

måndag 9 maj 2011

Salvador Dalí och barnen































Härom dagen fick jag en gammal älsklingstes prövad och bekräftad: barn förstår sig bättre på surrealism än vuxna.

Moderna Museet hade Familjesöndag och visade bl a Salvador Dalí för 2-6-åringar. En lång stund uppehöll sig gruppen vid den klassiska jättemålningen Wilhelm Tells gåta. Konstpedagog Nina Blom Bussoli berättade lite om konstnärens liv och inspirationskällor, klädstilen på 30-talet och oljefärgsteknik.

Men framför allt förde hon en dialog med barnen som hade synpunkter och svar på det mesta. Att det är ett köttstycke som ligger på spädbarnets huvud var självklart, liksom att den stora figuren (som föreställer Dalís egen far) försöker se snygg ut. Mest imponerande var dock att en unge lyckades hitta Gala, Dalís käresta, som är placerad i en pyttevagga av valnötsskal vid jättens fot. "Man ser ju ögonen!"

Lätt som en plätt för femåringen som fortfarande orienterar sig i drömmarnas land.

lördag 7 maj 2011

Egmont och könsstereotyperna



Protesterna mot Egmont Kärnans nya barntidningar har inte låtit vänta på sig.  Olika förlag startade  ett upprop i samma stund som Emma och Goal Junior hamnade i tidningshyllorna.

Rosalila Emma innehåller allt en 7-årig flicka som drömmer om ett liv som perfekt mor och älskarinna bör veta. Här finns recept, tips på pynt och pyssel och bilder av gulliga kissekatter som vädjar till de allra mjukaste, ömsinta och självuppoffrande egenskaperna hos läsaren. Samt, naturligtvis, intervjuer och oändligt många bilder på en kvinnlig idol och förebild att avundas och efterlikna.

Goal Junior innehåller, lika väntat, tips på coolaste prylarna för coolaste liraren, guide till tuffaste mästerskapen och bilder på de bästa spelarna i världen. Den enda kvinnan i hela tidningen är en gnällig morsa som figurerar i periferin i en serie.

En luttrad förälder och/eller barnkulturintresserad blir knappast förvånad. Precis som klädföretag, leksakstillverkare och filmproducenter vet Egmont att könsstereotyper säljer.Ändå är det lätt hårresande att läsa intervjun med Linda Nehlstedt, affärsområdeschef på tidningsförlaget, i Medievärlden. Hon lägger nämligen allt ansvar för innehållet i tidningarna på fokusgrupperna man använt sig av – det vill säga flickor och pojkar i 6–9-årsåldern: "Det är barnens önskemål om vad de vill ha."

Det finns mycket att säga om ett så idiotiskt svar. Jag säger två:
1. Jag har själv arbetat med mycket unga fokusgrupper. För att ett barn ska kunna säga vad det vill läsa om i en tidning måste det först känna till en tidnings alla möjligheter. Jag tvivlar på att Egmont har presenterat dessa.
2. Är barnens önskemål alltid till för att följas? Om ett barn bara vill äta godis, ger vi vuxna henne/honom det då?

Egmont är djupt cyniska i sin oförblommerade populism. Deras tidningar ges ut av vuxna som borde ta sitt ansvar som vuxna gentemot den uppväxande generationen – i stället för att ta till skamgrepp för att krama pengar ur dem.

Åtalet mot Ola Lindholm

Ola Lindholm, programledare för bl a Wild Kids, chefredaktör för KP och styrelseledamot i BRIS, har åtalats för narkotikabrott.

Att en person med inflytelserika uppdrag inom den lilla barnkultursfären påkommits med knark i kroppen är naturligtvis en skandal. Föga förvånande är hans arbetsgivares reaktioner pinsamt lama. I Aftonbladet i dag säger vd:n för Bonniers tidskrifter som äger KP att hon "har orubbligt förtroende för Ola" . (Vilket i sin tur innebär att hon inte har något förtroende för polisens analysmetoder.) Man ska inte döma den som ännu inte fällts i rätten, visst, men en time-out i väntan på rättegång hade sett bättre ut.

Allra intressantast är att se hur man hanterar situationen i förhållande till de unga engagerade KP-läsarna, som inte brukar vara rädda att ställa enligt oss vuxna "knepiga" frågor. På KP-webben (som stoltserar med loggan "KP + Polisen = Sant"!) diskuteras redan flitigt och de flesta läsare är bestörta och arga, antingen på Ola eller på polisen. Nyss gjorde Ola själv ett inlägg där han helt förnekar att han tagit narkotika, inte vet hur det hamnat i hans kropp och så det obligatoriska: "Om du känner dig orolig, prata med en vuxen som du litar på".

fredag 6 maj 2011

Barnfilm och schabloner


 
På 1950-talet skrev  Mary Field, som var en mycket inflytelserik brittisk barnfilmsexpert, vad som går hem och inte i en barn- och familjefilm. Det är schabloner som gäller. Fascinerande läsning – inte minst med tanke på hur väl mallen gäller för mainstreamfamiljefilmen än i dag!

”[Barn har] en alldeles bestämd uppfattning om hur en vuxen som spelar med i deras film ska se ut. Alla fäder ska vara långa och smala med skarpskurna, markerade ansiktsdrag, medan mödrarna bör vara unga, slanka, vackra och goda, dock inte alltför utmanande klädda. Alla föräldrar, lärare och poliser, ämbetsmän och alla personligheter som ska högaktas och respekteras av barnen bör stå på den rätta sidan om lagen och bör i filmen inte vara äldre än 30 år (…) Mellan föräldrar bör alltid härska absolut enighet (…) Det kan, om det är nödvändigt, uppträda kraftiga och tjocka skådespelare i filmen, förutsatt att de spelar komiska roller. De negativa typerna kan vara tjocka, skalliga och medelålders (…) De bör dock tydligt visa de konventionella tecknen på skurkaktighet – nötta och lappade kläder, frånstötande (men inte så att de väcker avsky) ansikten. En av skurkarna bör ha ett handikapp som gör honom löjlig så att barnen ska kunna känna sig överlägsna honom (…) Eftersom barnen identifierar sig med figurerna på duken bör man inte föra in tvivelaktiga och därigenom ogenomskådliga personer i handlingen.”

torsdag 5 maj 2011

Barnkulturbloggens verksamhetsplan

På barnkulturbloggen kommer jag att rapportera, kommentera och ibland analysera det som händer inom barnkulturområdet just nu. Det finns ett enormt glapp mellan det som sker (massor!) och det som behandlas i medierna (ytterst lite!), såväl gamla som nya.

Bäst täcks dock barnböckerna in, både av bloggar och tidningssidor – därför kommer jag att ägna mig mindre åt litteraturen och mer åt film, tv, teater, dans, konst, musik, museer … Och barnkulturen består förstås inte bara av den här typen av vuxenskapad, estetisk, kultur – det vore nästan konstigt att inte ägna sig även åt leksaker, spel, lekar, kläder och allt annat som i dag är mer eller mindre integrerat i det traditionella barnkulturbegreppet. Så det blir sånt också.

Min ambition är att på bloggen samla en mängd olika texter och perspektiv på en mängd olika företeelser som på gott och ont omger och påverkar våra ungar dagligen. Men jag kommer naturligtvis inte hinna med allt! Jag kommer att missa massor! Därför tar jag tacksamt emot idéer, tips och uppslag.

För en barnkultur i tiden!

Varför en barnkulturblogg?

• Därför att det behövs en!
• Därför att det skrivs allt mindre om barnkultur i den traditionella medierna!
• Därför att det just nu händer väldigt mycket spännande inom barnkulturen i Sverige!