Konstpedagogik II – eller vi ser vad vi vill se

På Bonniers konsthall kan man, som jag nämnt i ett tidigare inlägg, just nu se det fascinerande videokonstverket I See A Woman Crying av holländska Rineke Dijkstra.

Verket består av två filmer som båda är inspelade på Tate Liverpool och ger oss exempel på brittisk konstpedagogik. I den ena ser och hör vi nio skolbarn i elvaårsåldern beskriva och tolka en målning som vi aldrig får se. De talar i stort sett oavbrutet, bryter emellanåt in i varandras prat, kameran rör sig konstant. Ibland ser vi den som talar, ibland inte. I den andra filmen ser vi en flicka sitta på golvet och teckna av en målning. Konstverket som är barnens studieobjekt är Picassos porträtt av Dora Maar, Gråtande kvinna.

Det mest fascinerande med Dijkstras verk är inte, som många hävdat, att barnen är så fantastiska; så öppensinnade, fantasifulla, engagerade. Jag är helt övertygad om att verket snarare handlar om vår vuxna blick på barnen: att vi ser vad vi vill se. Och vad vill vi se? Jo öppensinnade, fantasifulla och engagerade barn.

För vad ser vi om vi tittar noga och försöker använda samma blick som vi använder på vuxna i stället för den sentimentala, gullifierande som vi så ofta ser på barn med? Jo vi ser ett gäng extremt medvetna ungar, hårt regisserade, repeterade och poserande. Ett och annat ögonkast, en och annan ryckning med mungiporna må vara spontan men det är också allt. De lurar oss totalt.

Och flickan Ruth som sitter och tecknar är precis lika medveten. I Bonniers konsthalls katalogtext kan vi läsa att hon ”koncentrerat tecknar av” porträttet men det är en märklig tolkning, sannolikt också den styrd av vad vi så gärna vill se flickan göra. Ruth är helt uppenbart disträ. Hon tar många gånger blicken från såväl sin egen bild som den hon kopierar, hon tittar på klasskompisarna runtomkring, grejar med sitt suddigum och är märkbart frånvarande. De streck hon klottrar på sitt block tycks hamna lite slumpvis. Hon ser ut som en tjej som gör en medioker skådespelarinsats som en tjej som tecknar. Vilket jag tror var just vad Dijkstra avsåg.

I See A Woman Crying visar nio noga utvalda barn som är väldigt skickliga på att spela barn sådana vi helst vill ha dem: lite annorlunda än vi, lite gåtfulla, lite naiva. Tror jag.