På 1950-talet skrev Mary Field, som var en mycket inflytelserik brittisk barnfilmsexpert, vad som går hem och inte i en barn- och familjefilm. Det är schabloner som gäller. Fascinerande läsning – inte minst med tanke på hur väl mallen gäller för mainstreamfamiljefilmen än i dag!
”[Barn har] en alldeles bestämd uppfattning om hur en vuxen som spelar med i deras film ska se ut. Alla fäder ska vara långa och smala med skarpskurna, markerade ansiktsdrag, medan mödrarna bör vara unga, slanka, vackra och goda, dock inte alltför utmanande klädda. Alla föräldrar, lärare och poliser, ämbetsmän och alla personligheter som ska högaktas och respekteras av barnen bör stå på den rätta sidan om lagen och bör i filmen inte vara äldre än 30 år (…) Mellan föräldrar bör alltid härska absolut enighet (…) Det kan, om det är nödvändigt, uppträda kraftiga och tjocka skådespelare i filmen, förutsatt att de spelar komiska roller. De negativa typerna kan vara tjocka, skalliga och medelålders (…) De bör dock tydligt visa de konventionella tecknen på skurkaktighet – nötta och lappade kläder, frånstötande (men inte så att de väcker avsky) ansikten. En av skurkarna bör ha ett handikapp som gör honom löjlig så att barnen ska kunna känna sig överlägsna honom (…) Eftersom barnen identifierar sig med figurerna på duken bör man inte föra in tvivelaktiga och därigenom ogenomskådliga personer i handlingen.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar