(Den observante skymtar Storpotätens huvud i bakgrunden)
Följande är hämtat ur en intervju jag gjorde med Staffan Westerberg i april i år. Ett längre utdrag finns längst ner till höger på den här sidan, under "Bonusmaterial".
Leken och fantasin är ju oerhört central i dina program. Är det som en överlevnadsstrategi, för att stå ut med verkligheten?
Jag har ett väldigt konkret exempel som svar på det. Jag kommer ju från Luleå där min far var disponent från LKAB som enligt mig är en förkortning för ”Lek Kan Alla Behöva” (i st för Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag). Det kommer från det lekande ensambarnet, ett sätt att förgylla tillvaron i sin ensamhet, för att gå vidare. (…) Och man måste också leka allvarliga saker, annars blir livet för allvarligt. Man måste leka död för att kunna hantera döden när den kommer. Ett barn leker för att stå ut med en sorg, utan att själv vara medveten om det.
Werner Aspenström har skrivit en dikt apropå det: ”Om tiotusen år smälter isen / Det infrusna barnet lossnar och återupptar sin lek / Skapar av pinnar och kottar tjur, ko och kalv samt en gärdsgård mot döden.” Så är leken för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar