Den brittiske psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott har skrivit mycket intressant om barns lek i klassikern Lek och verklighet (som gavs ut första gången 1971). Till exempel om lekens koppling till kulturella upplevelser:
"Den kulturella upplevelsen börjar med ett kreativt sätt att leva som först uppenbarar sig i leken. (…) Enligt mitt sätt att se leder lekandet på ett naturligt sätt över till den kulturella upplevelsen och är i själva verket grunden till denna."
Innebär det att barn, som generellt har närmare till leken och kreativiteten än vuxna, lättare får kulturella upplevelser? Hur kommer det sig, i så fall, att man inte satsar mer på barnkultur? (På min sons dagis har man råd med en teaterföreställning vartannat år.) Med tanke på lekens helande kraft borde det rent cyniskt samhällsekonomiskt ge garanterad vinst – tänk all framtida värstingvård man kan spara in!
För övrigt skriver min bloggkollega Jonas Mosskin på sin blogg om Winnicotts tankar om lek och genuina möten utifrån ett aktuellt och självupplevt exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar