Konstpedagogik I

I går arrangerade Bonniers konsthall ett välbesökt seminarium om konstpedagogiken på våra institutioner. Inbjudna gäster var Kristoffer Arvidsson, Eva Funck, Liza Haglund, Jakob Krajcik, Liza Haglund och Erik Uddenberg. Utgångspunkten för samtalet var Rineke Dijkstras intressanta videokonstverk I See a Woman Crying som rullade i ett mörklagt rum intill auditoriet och som jag tänkte återkomma till i ett senare blogginlägg.

De fem paneldeltagarna gjorde varsitt inledande tiominutersinlägg av mycket varierande längd och kvalitet. Intressantast var att lyssna till Liza Haglund som berättade om sitt arbete med barn och filosofi på bl a Södra teatern och Nationalmuseum. Ett par av de filosofiska frågeställningar som barnen hade formulerat och arbetat kring var "Hur mycket var klockan när den uppfanns?" och "Skulle man vilja leva i en värld där alla säger 'ja'?".  Tål att tänkas på.

Det var också spännande att höra Erik Uddenberg från Unga Klara berätta om sitt arbete med barn: Ingenting är för svårt eller komplext att berätta för en ung publik – inte ens Gertrude Stein – det gäller bara att hitta kontaktytor. Barnen vill ha virtuositet; man kan absolut inte göra avkall på kvaliteten. Och så bör man bjuda på lite humor. Och varför han arbetar med barn? Inte av altruism, utan egoism – därför att det ger honom så mycket. Han vill inte lära barnen, han vill lära sig av barnen.

Mest nedslående var att höra Eva Funck berätta om det enorma motstånd hon mötte när hon ville göra en "Evas superkoll"-serie om kultur. Hon hade i tidigare, prisbelönta, program behandlat traditioner, mikrovågsugnar,  demokrati, sjukdomar och begravningar – men när hon skulle göra kulturprogram för barn blev hon ifrågasatt. Det säger något om statusen för kultur på Barnkanalen.

Efter inledningarna följde en diskussion som var mer gnällig, lam och spretig än intressant. Man kunde egentligen inte enas om någonting och det är naturligtvis inget problem i sig (att tvinga fram konsensus än knappast eftersträvansvärt), men man kunde heller inte resonera kring sina meningsskiljaktigheter. När en sade att "Det är viktigt att lyssna på barnen" sade en annan att "Det är viktigt att barnen lyssnar på mig" och sedan var det inget mer med det.

Svaret på slutfrågan, som löd "Hur vet man om den pedagogiska verksamheten fungerar?", var nog det som flest kunde enas kring: "Det vet vi man inte". Vilket verkligen är upprörande. Görs inga utvärderingar? Och vad beror i så fall det på? Saknas det resurser? Ja, förmodligen. Ska GB-glassar, familjebilsmodeller eller blöjor utvärderas finns alltid enorma resurser att tillgå – men icke vinstdrivande verksamheter som barnkultur lägger man inte mer än absolut nödvändigt (om ens det) på.

Och samtidigt har varenda institutionschef, som forskaren Kristoffer Arvidsson påpekade, mage att påstå att man värnar om den pedagogiska verksamheten. Barnen är ju så viktiga – i teorin.