Barnkalas och ångest

I förra veckan kunde vi i en artikelserie i SvD läsa om den nya barnkalashetsen. Antalet museer som anordnar kostsamma temafester ökar ständigt, en födelsedagspresent till en kompis under 7 år kostar i snitt 160 kronor och hjälporganisationer får in allt fler ansökningar om bidrag till födelsedagsfirande från familjer i ekonomisk nöd.

Det hade varit intressant att låta barnen komma till tals mer. Endast en replik ges åt dem: "Elias Holmberg är själv säker på vad han tycker är den viktigaste ingrediensen på ett roligt barnkalas: 'Att leka.'" Den repliken säger dock ganska mycket. Om föräldrar började anordna kalas för sina barn utifrån deras egna önskemål skulle nog många av lyxproblemen lösas.

Förresten är förstås barnkalasångest långtifrån ett nytt fenomen. Allra bäst har det skildrats i Judith Hollanders Det stora barnkalaset från 1981. Manus skrev Hollander tillsammans med Barbro Lindgren och här gestaltas både förälderns och födelsedagsbarnets (mycket olika) perspektiv. I ramberättelsen  lämnar en mor sin son på kalas. Han vill absolut inte gå, men hon tvingar honom. På väg därifrån får mamman en flashback (som nästan hela filmen utgörs av) från sin egen  sjuårsdag, då hennes mamma arrangerade ett hemskt kalas med gäster hon inte tyckte om, lekar hon inte ville leka och ett stegrande kaos. Enda riktigt harmoniska stunden är när alla ungarna sitter under bordet och lustfyllt leker med maten. Men det går naturligtvis inte för sig. I rollerna som sjuåringar ser vi bl a Mona Seilitz och Johannes Brost som framstår som små tack vare en enorm, skalenlig scenografi.

Som så ofta med känslostarka, udda barnfilmer hade många vuxna svårt för Det stora barnkalaset som ansågs … ja, just ångestframkallande. Barn brukar dock tycka att den är vansinnigt rolig. Tyvärr är filmen omöjlig att få tag i – men den finns att se i KB:s audiovisuella arkiv och man kan önska den till Unga Cinemateket!