tisdag 15 november 2011

Apropå åldersgränser på bio: Breaking Dawn v/s Bröderna Lejonhjärta

Jag är inte den som brukar ivra för åldersgränser eller för att skydda barn från känslostarka, ens läskiga, kulturupplevelser. Livet svider och genom film, teater, musik, böcker, TV, radio och dans får ungarna en möjlighet att uppleva och lära sig att hantera hemskheter på ett säkert sätt.

Men att Kammarrätten beslutat att en sjuåring (i sällskap med en myndig person) kan gå och se Breaking dawn del 1, den senaste Twilightfilmen, är ganska förfärande. Tro mig, jag har sett filmen. Den är en studie i sadistiskt våld mot kvinnokropp, förklädd till romantiskt fantasydrama. Det som redan i boken är bisarrt, har här skickligt förvandlats till ett visuellt frossande i Bellas plågor. Blod, bett och benrangel är bara förnamnen.

Jag kan glädjas med jublande tretton- och fjortonåringar som nu får se en hett efterlängtad uppföljare på bio. Men kanske skulle man se över åldersgränserna, som såvitt jag vet inte förändrats sedan 1977, då "Lex Lejonhjärta" infördes och med den 11-årsgränsen. Som alltså innebär att en elvaåring kan gå ensam och se filmen och en sjuåring i vuxet sällskap. Som bekant har filmerna förändrats en aning sedan 1977 och Breaking Dawn spelar liksom i en annan kategori av skräck än Bröderna Lejonhjärta.

Och nu hör jag protesterna ljuda: "Men ungarna har också förändrats, i takt med filmerna!" Ja, det stämmer i viss mån. Dagens barn är knappast genförändrade. Men de (flesta) är mer avtrubbade än 70-talets. Underhållningsvåld hör till vardagen. Men vill vi ha det så? Och var går gränsen? Vid The Shining?

En kommentator på SvD:s webb tycker att man ska ta bort alla åldersgränser. DN:s dito skriver en läsare att det är upp till föräldrarna att bestämma vilka filmer deras barn ska se. Vad tycker ni?

3 kommentarer:

  1. Jag tycker absolut att det åligger varje förälder att känna till och godkänna all kultur ens barn konsumerar istället för att blint följa en stundom godtycklig åldersgräns (se: Sagan om Ringen/En fisk som heter Wanda). Andra sidan av detta mynt innebär förstås att man som förälder kan känna att ens unge inte är mogen innehåll som staten sätter en lägre gräns på. Att sätta gränserna i sten håller jag alltså inte med om.
    Inom TV-spelbranschen har åldersgränserna på spelen ett mer vägledande syfte (även om jag tror att det numer är förbjudet att sälja 15/17/18-spel till minderåriga) och på det sättet kan åldergräns på film fortfarande fylla ett syfte, dock bör man som förälder alltid göra en bedömning av varje enskilt fall.

    För 16 år sedan lät min mor mig som 8-åring se Jurassic Park och det var när det begav sig det bästa som någonsin hänt mig. Det finns dock inte en chans i världen att min knappt 10-åriga syster (som jag för övrigt inte har en aning om hur hon redan har lyckats bli galen i Twilight) kommer i närheten av den här filmen än på ett år eller två.

    SvaraRadera
  2. Jag som förälder BEHÖVER åldersgränserna som vägledning inför bio- och hemmavisningen. Jag vill veta att någon klok människa bedömt om en film är för svår/läskig för de flesta 4-åringar och alltså ska ha 7-årsgräns. Att barnet ändå kan se filmen (med en vuxen), gör att man kan vara flexibel där det behövs.

    SvaraRadera
  3. Tack för kommentarer!

    Förhoppningsvis är ju inte åldersgränserna "godtyckliga" utan sätts av personer med god kunskap om såväl filmmediet som barn och unga.

    Som förälder ska man kunna lita på att bedömningen är rimlig. Men som vi alla vet är barn inte en homogen skara som alla vare sig njuter av eller skräms av samma saker. Så bara för att det finns en statlig myndighet med uppdrag att sätta åldersgränser på bio innebär inte det att föräldrarnas ansvar försvinner. Det tror jag att de allra flesta är medvetna om.

    Jag tror att det i grunden handlar om den grundläggande frågan om vem som har ansvar för barnen. Är det föräldrarna? Eller är ungarna vårt gemensamma ansvar?

    /Malena

    SvaraRadera