Det händer att jag påtalar vikten av att prata politik med barn. Verklighet. Samtid. Sanning. Efter Anders Behring Breiviks attacker i somras har det känts än mer angeläget att berätta om den värld ungarna växer upp i, för att de en dag i en inte avlägsen framtid själva ska kunna ta ställning, fatta beslut, åtminstone lägga ett kuvert i en låda vart fjärde år. Barnkulturen är ett möjligt forum för viktiga frågor och samtal – men det måste göras rätt. För det kan bli så fel.
Riktigt hur fel det kan bli insåg jag när jag fick ”The kids’ book of freedom” i min hand. Detta är den amerikanska berättande målarboken som gavs ut i samband med tioårsminnet av 11 september i syfte att göra barn till nationalister. Varje sida består av text som återger vad som hände timme för timme den elfte september (”Innocent Americans have been attacked by radical Islamic Muslim extremists who simply want to murder innocent civilians and instill fear in our lives.”) och en enkel bild inunder för barnen att färglägga (Arabiska män skylande sina ansikten och viftande med automatvapen och Koranen). Som mantran upprepas några ord som beskriver amerikanerna – innocent, heroic, FREE (alltid skrivet med versaler) – och några som beskriver islamisterna – cowards, losers, hate.
I slutet av boken finns pysselsidor. Ett korsord som uteslutande handlar om stjärnbaneret (”lodrätt 1: vem sydde den allra första amerikanska flaggan?”). En färgläggningsbild om rätten att bära vapen. Och, kanske allra mest talande, en ”prick-till-prick” föreställande frihetsgudinnan där prickarna mellan vilka man ska dra streck sitter så löjligt tätt att alla ”misstag” omöjliggörs. Just en snygg bild av ”frihet”!
Paradoxen att tvinga barn att älska (rätt form av) frihet är naturligtvis skrattretande, men viktig att ha i minnet när man efterfrågar kultur som får barn att fundera kring samhällsfrågor. Vill vi verkligen att barnen ska fundera fritt eller i själva verket som oss själva? Är vi beredda att lyssna på de ungas idéer och utmana men inte döma dem? Törs vi släppa dem lösa? Och vilken blir i så fall vår roll som vuxna?
Jag tycker att tidningen Tivoli hanterar de här frågorna på ett bra sätt. Serierna genomsyras av ett demokratiskt budskap som på intet sätt förtar underhållningen. Och pysselsidorna, som är ganska många och lika genomtänkta som det fiktiva materialet, stimulerar barnens egen kreativitet och fantasi. Ofta får läsaren lära sig en teknik – manga, poesi, kalligrafi – och sedan prova på själv. Därmed förmedlas den vuxnes kunskap och barnet kan sedan välja om det vill ta efter eller hitta på nytt.
Ungefär så tänker jag mig att politisk barnkultur bör vara.
Texten är publicerad i SvD 27 september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar