I dagens SvD kan vi läsa om den svenska barnfilmskrisen, apropå en ny rapport med titeln "Ge morgondagens Pippi en chans" författad av Gila Berqvist Ulfung och Lisa Taube. Rapporten bekräftar det som alla någorlunda insatta haft på känn: de inhemska filmerna för barn i Sverige blir allt färre och sämre. Publiken sviker de få svenska titlar som får premiär (någon enstaka per år) eftersom de inte är vana att se annat än storskalig amerikansk familjefilm i bjärta kulörter och hisnande fart.
Jag har skrivit om den här problematiken i åtskilliga texter, pratat om den i ett flertal föredrag och debatterat den i paneler och medier – så jag är inte det minsta förvånad över resultaten. Men jag hoppas innerligt att rapporten nu kan sätta lite fart på de ansvariga politiker och beslutsfattare som år efter år undlåter att ta den svenska barnfilmen på allvar.
Till dem har jag även några tips:
• Öronmärk hälften av Svenska filminstitutets filmstöd till produktion av film för barn och unga. I dag ges 10 procent (att jämföra med t ex 25 procent i Danmark).
• Skattebefria biljetterna till nordisk barnfilm som ett ekonomisk incitament för filmbolag att våga satsa på film för unga.
• Visa klassiska svenska barnfilmer på bio; det bör alltid finnas minst en på repertoaren. Just för att få in "vanan" att se film på svenska. I arkiven finns hur mycket som helst som bara väntar på att upptäckas av nya barn: Glasblåsarns barn, Tur och retur, Hugo och Josefin, Bröderna Lejonhjärta, Misa Mi, Tsatsiki, morsan och polisen, Barnförbjudet (bild ovan), Dunderklumpen …
Jag tror även att det finns mycket att göra på landets filmutbildningar som skulle kunna förändra den inställning till barnfilm som något tråkigt, formelartat och allmänt kreativitetshämmande som jag ibland möter hos unga regissörer. Nyligen startade Stockholms dramatiska högskola sin nya magisterutbildning i barnfilm – det är en bra början! Mer om det framöver …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar