Den 22 juli 2011 miste 69 politiskt aktiva barn och unga livet i Norge. I medierna diskuteras orsakerna till händelsen som en blandning av en enskild, störd människas bristande empati i kombination med ett hårdnande politiskt klimat som fungerar som grogrund för rasism och främlingsfientlighet. Men i TV och tidningar som riktar sig till barn ges en annan förklaring till Utøyamassakern: "Det var en ensam galning som inte kunde skilja verkligheten från livet online" kan vi läsa i KP. På Barnkanalens Lilla Aktuellt sade programledaren strax efter dåden att "det han gjort är ju helt sjukt så därför ska gärningsmannen sinnesundersökas". Att det kan hända igen och på ännu närmare håll framställdes i båda barnmedierna som en omöjlighet.
De här beskrivningarna av Norgeattackerna syftar till att lugna. Att förenkla och tona ned är ofta nödvändigt för att barn inte i onödan ska oroa sig för hemskheter. Men det finns faktiskt gränser för hur mycket man bör förenkla och tona ned och ofta underskattas barnens förmåga att förstå. När katastrofer inträffar får barn den mesta informationen genom att ta del av nyheter riktade till vuxna, genom att tolka känslor hos vuxna i omgivningen och genom att diskutera med jämnåriga.
Enligt den israeliske sociologen Aaron Antonovsky finns det tre faktorer som hjälper människor genom svårigheter: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. En sann förklaring till det som sker samt verktygen att medverka till förändring ger barnen enligt Antonovskys synsätt bättre tröst än överslätande halvsanningar. Därtill får barnen känna sig delaktiga, som en del av kollektivet, och häri menar jag att möjligheten att skapa en framtid utan "avgrunder mellan människor", som Karl Ove Knausgård uttryckte det i sitt sommarprogram, finns.
Det är således viktigt att prata politik med barn! Det är viktigt att berätta om det samhälle som de, vi och Anders Behring Breivk är en del av. Om skillnader och orättvisor mellan länder, kön, klasser, religioner, arbeten. Om pengar och människovärde. Om empati och solidaritet. När jag diskuterar detta med föräldrar, lärare och andra som arbetar med barn möts jag av såväl intresse som osäkerhet och ofta får jag två frågor: Ska man verkligen prata om sådana svåra saker med barn? Ja, definitivt. Hur ska man i så fall göra det? Med hjälp av Charlie Chaplin.
Chaplins filmer är nämligen idealiska att föra diskussioner om samhällsfrågor med barn utifrån genom att de är fruktansvärt roliga skildringar av en samhällsproblematik som ofta är skrämmande aktuell än i dag. Eftersom de nästan uteslutande bygger på ljud och bild och inte kräver läskunnighet uppskattas dessutom de tidigare filmerna av många redan i femårsåldern – ofta mer än de av smattrande dialog späckade familjefilmerna på dagens biografrepertoar. Numera finns dessutom de flesta av Chaplins filmer att köpa i svenska utgåvor för en spottstyver. Jag har suttit med ung testpublik som växelvis gapskrattat åt och känt empati med Den lille luffaren och hans kamp för överlevnad i en hård värld. Varför har han trasiga kläder? Varför tar hon ett bröd? Varför lämnar hon bort sitt barn? är några frågor som spontant dykt upp.
Ta till exempel Chaplins pojke från 1921. Som bekant blir här Den lille luffaren ofrivilligt fosterfar till en baby som han snart fäster sig vid. När pojken är fem år är de ett oskiljaktigt – och obeskrivligt rörande – par ända tills först barnavårdsnämnden och sedan den biologiska mamman, som nu är rik och kapabel att ta hand om sitt barn, vill separera dem. Trots fantastiskt roliga scener – som när pojken pangar rutor för att pappa ska få glasmästaruppdrag – utgår filmen från en problematik som leder in på samtal om kvinnors villkor då och nu, om fattigdom och slum och om alternativa familjebildningar, ensamstående föräldrar och "barnets bästa" som inte alltid är barnets bästa.
Eller ta Moderna tider från 1936 som ju tillhör Chaplins verkliga mästerverk och förutom ett pärlband av numera klassiska komediscener även bjuder på svidande samhällskritik. Regissören var öppet kritisk mot taylorismen som rationaliserade bort arbetskraft när människor mer än någonsin behövde just arbete för att försörja sig och sina familjer och på sedvanligt Chaplinmanér förmedlar han i Moderna tider sina åsikter medelst humor. Matningsmaskinen som ska effektivisera bort lunchpausen vid löpande bandet är oförglömlig, liksom den svindlande rullskridskouppvisningen på varuhuset och den så kallade manschettvisan på nonsensspråk. Och mellan skratten väcks tankar om pengavärde och människovärde, status och solidaritet – och kärlek.
Eller tänk bara på Diktatorn. 1940, när Hitlers framgångar var som störst, hade Chaplins skoningslösa politiska och mänskliga parodi premiär. Här gestaltas ju det absurda i Hitlers projekt så genialt genom att Chaplin både spelar Hynkel, diktator i Tomanien, och den judiske barberaren som blir offer för Hynkels vansinnespolitik. Det som förenar oss människor är alltid större än det som skiljer oss – och så blir ju också slutet oändligt mycket lyckligare i filmen än i verkligheten.
Jag tror inte att Chaplins filmer kan rädda världen, utplåna rasism och täppa igen alla mellanmänskliga avgrunder. Kanske inte heller hindra framtida Breivikar. Men hans förenande av socialt engagemang och konstnärlig genialitet kan utgöra ett steg i rätt riktning. Få oss att våga prata politik och samtidsfrågor med barnen. För om vi inte gör det – hur ska ungarna känna sig delaktiga, hur ska de veta att de kan göra skillnad, hur ska de plötsligt en dag kunna ta ställning till vilket parti de ska rösta på eller ens inse meningen med att lägga kuvert i en låda vart fjärde år? Chaplins pojke kan vara den lustfyllda början till ett intresse för den verklighet som barnet – vare sig den överbeskyddande 2000-talsföräldern vill det eller ej – redan ingår i.
(Texten är publicerad i Helsingborgs dagblad i dag, lördag den 10 september )
Tycker mycket om innehållet i den artikeln och håller fullständigt med om att små barn märker att man skyler över och halvljuger för dem och att det är ett sätt att förstöra möjligheten till en sann dialog med barnet. Barnet tappar tilltron till den person de genomskådar som mer eller mindre lögnaktig.
SvaraRaderaJag tror att de flesta barnterapeuteer skulle hålla med mig om detta.
Att utgå från Chaplinfilmer ter sig ganska originellt och kreativt. Man behöver väl ingångar för att komma i samtal om sådana allvarliga samhälls- och samlevnadsfrågor som du nämner.
jag tror att man måste inspirera barn att föra samtal, att ta sig tid att göra det och bli rikligen belönad. Det är vaä minst lika inspirerande för den vuxne? och det kan ju inte vara fel, eller vad säger barnterapeuterna?
Nog är det anmärkningsvärt att när media talar till barn sker det på ett sätt som systematiskt avviker från tilltalet till en vuxen publik. Malenas exempel visar att den bild av Utöya-morden som visas för barn handlar om en ensam galning, medan bilden i vuxenvärldens samtal är betydligt mer komplex. Och visst, dådet har som en förutsättning en enskild individs obegripliga avsikter. Men den andra förutsättningen är ett socialt klimat, en samhällssituation som gör en sådan handling möjlig. Ett klimat med pyrande misstänksamhet mot olikhet, smygrasistisk vardagsjargong, en kategoriserande och exkluderande utbildningspolitik, arbetsmarknad och bostadsmarknad. En välfärdspolitik som framhärdar i att ställa den ena gruppen mot den andra. Det är en verklighet som barn och vuxna delar. Det är den verklighet som skapar håra motsättningar i samtiden och vardagslivet och också den verklighet som skapar barns oro. Läs Kamratpostens insändarsidor! Skall då inte barnen bjudas in till reflektion över det som i vårt gemensamma liv skapar grogund för ohyggligheter som de på Utöya? Med språk och formuleringar som är anpassade till barn i olika åldrar, men inte som systematiskt förtiger halva verkligheten. Oro växer i ensamhet. Erfarenheter som delas är, också´för barn, erfarenheter som kan mötas. Kanske Malena har rätt att de klassiska Chaplinfilmerna kan vara en utgångspunkt för barn och vuxna att dela erfarenheter av en komplicerad gemensam verklighet. Det vet jag inte. Men halvsanningar är halvlögner och halvlögner är ett sätt att föra både våra barn och oss själva bakom ljuset.
SvaraRadera