I går publicerades en lång artikel om skoldemokrati av Maciej Zaremba i DN: "Demokrati ska göra ont". Den är väldigt intressant.
Den tar sin utgångspunkt i de skendemokratiska manövrar som brukar gå under beteckningen skolval i svenska skolor, ringlar sig ned i Polen och fram till en mycket speciell skola, skolrepubliken Bednarska, med egna lagar och egen valuta. Ett elevrike byggt på strikt demokratiska grunder. För att eleverna dels ska få inflytande över sin skola, dels lära sig hur demokrati fungerar på riktigt. Här finns en domstol som bl a dömer i frågor om elevers relegering och huruvida en lärare som hånar skoland värdegrunder kan arbeta kvar (nej).
I Bednarskas entré hänger ett porträtt på Janusz Korczak, mannen som inspirerat skolans grundare och vars principer genomsyrar det dagliga arbetet. Han var den polsk-judiske läkaren, pedagogen och författaren som öppnade barnhem för föräldralösa barn i Warszawa under andra världskriget och följde "sina" barn in i gaskammaren (trots att han erbjöds fri lejd). I Korczaks barnhem fanns också en barndomstol.
Zaremba avslutar sin läsvärda artikel med att uttrycka förhoppningar om att den nya biografin om Korczak av Joanna Olczak-Roniker ska ges ut på svenska samt att hans egna böcker kommer i nytryck. Dem kan jag inte annat än instämma i, även om flera titlar redan finns tillgängliga: Barnets rätt till respekt är en tankebok som bl a inspirerat Barnkonventionen. Hur man älskar ett barn är ett slags föräldrabok, samtidigt väldigt radikal och väldigt ömsint. Dessutom finns Leif Mathiasons läsvärda bok om Korczak och hans gärning, Janusz Korczak och barnens värld. Samtliga titlar finns att beställa, till exempel här.
Mycket intressant artikel, men en skola som Bednarska vore i längden helt otänkbar inte bara i Sverige utan i de flesta länder (det förtjänar att påpekas eftersom Zaremba gärna använder den typen av exempel för att, från en hög piedestal, säga ungefär: "så här skulle man göra istället, om man tror på demokratin" -men utan att säga det rakt ut).
SvaraRaderaEn skola av det här slaget kan nog bara uppstå i ett land som just lämnat diktaturen bakom sig, där alla minns hur förtrycket smakar och där många aktivt har varit med i kampen mot denna diktatur. Jag menar, egen rättskipning?? Risken för att elever eller lärare ska utdöma skamstraff bortom heder och sunt förnuft är ju uppenbar. Eller egenröstade klassnamn: vad händer om majoriten i en klass röstar fram plojnamnet "Britney Spears posse", vad händer för dem som inte vill ha det på sitt skolbetyg?
Zaremba är numera nära nog den ende kulturskribent i DN som får utrymme för artiklar av den här längden och komplexiteten. Och tidningen ger knappast något utrymme för vrklig debatt om det han skriver. Därför är det motiverat att läsa honom med kritiska ögon.
Men att en del av problemet är att den svenska demokratin har slutat bry sig om skolan - den ses numera bara som förvaring eller utbildningsfabrik åt tjänstesektorn, och dessutom blundar man för problemen - det har han helt rätt i. Men det har andra också sagt, t ex Sven-Eric Liedman, som annars inte är ense med honom om så mycket.