23 stycken! Så många barnfilmer fanns på repertoaren i Stockholm söndagen den 6 december 1981. I KB:s mikrofilmsarkiv på jakt efter något helt annat i gamla dagstidningar faller blicken på bioannonserna och jag börjar en tvångsmässig men lustfylld inventering och häpnar över resultatet. 13 är amerikanska, nio är svenska, en är från ett annat europeiskt land. Några är nyproducerade, såsom Det stora barnkalaset, Varning för Jönssonligan och Micke och Molle, men många är gamla klassiker som satts upp som familjevänlig matinéfilm: Herbie, Bröderna Marx och Karlsson på taket.
Fem stycken räknar jag till söndagen den 11 september 30 år senare. Fyra amerikanska, en svensk. Samtliga är nyproducerade, även om den svenska (Var inte rädd, Långa farbrorn) till 90 procent består av gammalt filmmaterial samlat inom en ny ramberättelse.
Denna ovetenskapliga men talande lilla undersökning ekar i bakhuvudet medan jag läser den nysläppta rapporten ”Ge morgondagens Pippi en chans” som SvD Kultur berättade om i förra veckan.
En av de viktigaste slutsatserna som här dras är att barn numera är så ovana att se svensk film att den när den väl erbjuds ofta ratas. Den verkar trist och konstig, inte alls som ”vanlig film”, det vill säga högljudd, bjärt kolorerad, amerikansk familjefilm.
Utredarna hävdar att en viss kvantitet – allra helst ett tiotal nya filmer per år – krävs, dels för att vänja publiken vid svenska filmer, dels för att få fram kvalitet. På varje riktigt bra film ska det nämligen få gå ett par halvbra: så är det för vuxenfilm och så måste det även få vara för barnfilm.
Också jag vill gärna se tio nya svenska barnfilmer per år men det lär dröja länge innan den målsättningen blir en realitet. Tills dess, och även för att påskynda processen, har jag ett par förslag till olika aktörer inom filmbranschen:
För det första: Lär av historien. Läs till exempel bioannonserna anno 1981 och låt er inspireras till att sätta upp gamla klassiker på repertoaren med jämna mellanrum. Jag tror inte alls att dvd:n har slagit ut söndagsmatinén – om så vore fallet skulle ju inte varenda ny familjefilm gå upp som etta på biotoppen. Låt oss föräldrar bjuda med ungarna på Bröderna Lejonhjärta, Flåklypa Grandprix och Trollsommar!
För det andra: Bygg inte så täta skott mellan film för vuxna och film för barn. En film måste inte ha ett konsekvent barnperspektiv eller ens handla om ungar eller djur för att uppskattas av en ung publik.
Våga lansera filmer som Zozo, Flickan och Play som familjefilmer – trots att de vare sig är tramsiga eller uppbyggliga.
Artikeln är publicerad i SvD den 16 september 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar