onsdag 29 februari 2012

Snöbollen till Apan och jag

 I dag meddelas att det nya nationella barnbokspriset Snöbollen går till Eva Lindströms fina Apan och jag. Roligt och välförtjänt! Eva Lindström är ju en av ganska få bilderboksförfattare som vågar göra ogulliga böcker.

Snöbollen har instiftats för att uppmärksamma den unika konstform som bilderboken är och är faktiskt det enda hittills i sitt slag. Bakom priset står Krumelur – föreningen för unga ord i norr, i samarbete med Umeå 2014, Stiftelsen Solkatten, Kulturföreningen Pilgatan, Bildmuseet Umeå universitet, Länsbiblioteken i Västerbotten och Västernorrland samt Littfest – Umeås internationella litteraturfestival. 

Prissumman är 50 000 kronor och delas ut den 16 mars.

Pappas pengar

Jag efterfrågar ofta barn- och ungdomsfilmer och -program med anknytning till aktuella samhällsfrågor och uppskattade till exempel att fjolårets båda julkalendrar – Tjuvarnas jul i TV och Allt du önskar i radio – handlade om fattigdom och klasskillnader. Det uppväxande släktet är för det mesta uppriktigt intresserade av rättvisefrågor och har ännu inte blivit så vana vid världens sanslösa orättvisor att de slutat ställa frågor om dem. De är ännu inte avtrubbade.

Därförgladdes jag åt Barnkanalens nya humorsatsning Pappas pengar, en serie av Sara Haag och Erik Haag som sänds på lördagar 19.30. Humor är ofta bästa vapnet att attackera brännande frågor med – det visste Aristofanes, det visste Voltaire och det visste Chaplin – för att ta några strödda exempel. Pappas pengar handlar om Sveriges rikaste man (Johan Ulveson) och dennes son Bröli (Olof Wretling). De bor på ett slott och sonen gör tafatta försök till frigörelse men det slutar alltid med att pappa kommer och räddar honom med helikoptern. Alltmedan städerskan Saburi städar bort spåren.

Det är lite roligt. Men bara lite. Det bränner liksom aldrig till. Och en sak som jag inte kan förstå är varför den unge internatskolesonen spelas av en 36-årig man i stället för en ung kille? Inte lär man locka en ung publik på detta vis?

Pappas pengar kan man se här på svtplay.

måndag 27 februari 2012

Miniteve – inte bara kramigt

I dagens DN skriver Andreas Palmaer om småbarnssajten Miniteve där man kan se filmer som "Skotta snö", "Lejon" och "Brandmannen åker högt upp med stegen". Han uppskattar att här är kliniskt fritt från obehagliga överraskningar och sammanfattar Miniteve som en "lång, varm kram".

Jo, ja, kanske det. Särskilt djurfilmerna är roliga att se med en ung publik. Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på några aspekter av Miniteve:

• Det är snällt och det är ofarligt. Som en svensk barnversion av You Tube. Men att Miniteve skulle vara så oerhört pedagogiskt som man påstår i marknadsföringen har jag mycket svårt att tro.

• Musiken som ligger som en alltför söt och tjock smet på en redan söt och tjock muffin över i stort sett alla filmer. (Även Andreas Palmaer tar i sin artikel upp det "muzakliknande soundtracket" som ett störande moment.) Varför? Har man ambitionen att göra pedagogiskt TV för småbarn tror jag att verkliga ljud är att föredra.

• Snällt är väl bra. Men måste det innebära att alla som är med i filmerna alltid är jätteglada? Varför finns inte filmkategorin "känslor" som visar på en aningen rikare inre värld som ju ändå alla människor från dag ett upplever?

• Anonymiteten: varför anges inte vilka som medverkar i filmerna och vilka som gjort dem? Det är orätt mot både medverkande och upphovspersoner. Anonymiteten skapar dessutom en falskhet – som om detta var ren och skär Sanning, som om de människor som förekommer är Barn, representanter utan identitet.

• Med dessa verklighetsanspråk blir det viktigt att den värld som skildras faktiskt är någorlunda sann – vilket den alls inte är. Eller snarare den är en endast en liten del av sanningen om Sverige i dag: miljöerna är uteslutande villaboende, övre medelklass och ungarnas vinterjackor av idel dyra märken. 

• Och änderna kallas ankor i stället för änder. Varför?

• Slutligen finns en film som jag reagerar på därför att den är så utlämnande. Den visar ett barn som håller på att somna med en nappflaska i munnen. Barnet pendlar mellan vaket och sovande tillstånd, rycker till och slumrar sedan. Närgångna närbilder. Det är ett skört tillstånd som vi alla upplevt och som jag inte tror att någon skulle vilja ha dokumenterat och ännu mindre upplagt som "pedagogisk" underhållningsfilm på webben. Den filmen kan man se här.

söndag 26 februari 2012

Lejon på stan

 I dag var jag med femårigt sällskap på Unga Cinemateket och såg Lejon på stan, färgfilm från 1959 med en Chaplininspirerad Nils Poppe i en av huvudrollerna och regi av Gösta Folke. 1950-talet var inget höjdardecennium för den svenska barn- och familjefilmen; bortsett från Kalle Blomkvist var det mest mjäkeri och idylleri. Men i Lejon på stan finns en för tiden rätt spännande social problematik kring faderskap, problembarn och alternativa familjer samt en tämligen frispråkig och nyanserad pojkroll. Sjuårige Janne är på samma gång väldigt känslig och väldigt modig, kärlekstörstande och med stark integritet. Rollen spelas av Peter Thelin som har ett fint samspel med Poppe som gör den vemodiga (Chaplinska) rollen av en före detta cirkusartist som anses lite vrickad men är oändligt godhjärtad.

Unga Cinemateket visar film för barn och familjer varje söndag klockan 14 i den fantastiska Bio Victor i Filmhuset. Filmurvalet är inte alltid helt genomtänkt och hela projektet är lite styvmoderligt hanterat (mer om detta framöver på bloggen) men här finns dels en del udda, svårhittade filmer såsom Lejon på stan och senare under våren Järnjätten. Dessutom ska man inte i dessa hemmabions dagar glömma upplevelsen av att se riktig film projicerad av en riktig biografmaskinist på en riktig – och riktigt stor – bioduk. Att se Ronja Rövardotter eller Bröderna Lejonhjärta  på detta sätt är ren lycka som man bör unna både sig själv och ungarna.

Se Unga Cinematekets program fram till slutet av mars här.

torsdag 23 februari 2012

Moderna tider 2012

I dag visade jag Charlie Chaplins klassiker Moderna tider för tre treor i Filmhuset. Efteråt stannade en av klasserna kvar för att samtala med mig om filmen. Vi pratade bland annat om fattigdom, klasskillnader, fördelningspolitik, filmteknologi och arbete/arbetslöshet. Alla 20 ungar var engagerade, alla deltog i samtalet och alla tyckte om filmen!

Det gjorde mig lycklig att barnen vågade ha olika åsikter – till exempel tyckte ett par att det var ok att (i likhet med flickan i filmen) stjäla ett bröd om man var väldigt hungrig och fattig på riktigt, medan andra ansåg att stöld alltid är fel. Att stjäla åt någon annan, i Robin Hood-anda, var mer accepterat. Men egentligen, som en nioåring påpekade, ska ingen behöva vara så fattig, "det ska kommunen se till".

Och så gjorde det mig lycklig att inte en enda av ungarna hade problem med svartvit stumfilm. "Man glömde bort det direkt, för det var så roligt", sade en. Och "Jag tycker stumfilm är bättre än vanlig film" sade en annan. Ingen längtan efter 3D där, inte!

Innan de gick fick alla ge sitt betyg på filmen. Detta skedde anonymt (men inte riktigt alla deltog). Resultatet på en femgradig skala: 3 stycken 3:or, 3 stycken 4:or och 7 stycken 5:or.

fredag 10 februari 2012

Barn som inte talar men ser (Lindsay Seers)

(Mycket låg bloggfrekvens på sistone, jag vet. Men nu blir det ändring!)

Det finns ett omistligt verk i Bonniers konsthalls nyöppnade utställning Resan till månen om filmens och konstens sekellånga kärlekshistoria: Lindsay Seers självbiografiska "Extramission 6 (Black Maria) – värt inträdesbiljetten bara det!

I en rekonstruktion av Thomas Edisons filmstudio Black Maria (från 1890-talet) projiceras historien om en flicka (Lindsay Seers själv) som växte upp på Mauritius och först vid åtta års ålder yttrade sina första ord. Dessa var "Är det där jag?" och hänvisade till ett porträtt taget av en kringresande fotograf som kommit till ön. Inträdet i den verbala världen blev traumatiskt för flickan som därmed gradvis förlorade sitt fotografiska minne. Som ett försök att klamra sig fast vid bildvärlden beslutade hon att bli en kamera. Bokstavligen. Hon trädde en svart sopsäck över huvudet, placerade ljuskänsligt papper i munnen, tog bort säcken och öppnade munnen för att fotografera. Resultatet, som vi får ta del av i filmen, är fascinerande; lite suddigt, rött i kanterna och upp- och nedtill inramat av tänder. Världen sedd inifrån svalget på en flicka med sällsynt stark vilja. 

Seers mor berättar lättat att dottern numera gett upp tankarna på att vara en kamera och i stället blivit en projektor. Lika bokstavligen.  Att visa fram bilder i stället för att äta upp dem är onekligen ett mer socialt konstnärligt projekt och ett mer accepterat kvinnligt beteende; att tala i stället för att tiga, att visa upp i stället för att gömma inom sig.

Jag tror att min fascination inför Seers projekt handlar om igenkänning. Jag var själv en mycket tystlåten flicka som hade mycket svårt att leva upp till de förväntningar som jag upplevde att mina föräldrar hade på mig. Att vara söt. Glad. Snäll. Ha kjol, blus och yllekappa på mig. Mössa av kaninskinn. Sidenband i håret. Säga hej och tack och ta i hand och le. Dansa balett och spela piano. Mitt sätt att hantera dessa krav var att vägra. Vägra prata och vägra sätta på mig dessa borgerlighetens attribut som passade illa in bland söderungarna som jag tillhörde. Men jag kunde inte sätta ord på mina känslor, jag kunde inte förklara för mina föräldrar. 

När jag började skolan fanns andra förväntningar: att jag skulle vara som mina tre äldre syskon som gått i samma skola, haft samma lärare och varit helt annorlunda än jag. Eller, rättare sagt, jag var den Annorlunda. Tyst. Inte så glad. Inte så social. Vad gör man då? När man upplever att ingen förstår ett smack om vem man är och heller inte kan förklara det? Jo, man blir tystare. Och ju tystare man är, desto mer ser man. Jag blev den som satt stilla, teg och iakttog. Inom mig pågick ständig dramatik, ett ständigt pågående krig av motstridiga känslor, men utanpå var jag den tysta, snälla, tråkiga men ack så intelligenta.

Jag ser Lindsay Seers Extramission 6 (Black Maria) som en tröst och en upprättelse. Det finns många barn som inte ses för de de är, som ger upp och kapslar in sig, blir tysta och resignerar inför omvärldens bristande förståelse. När de blir lite större önskar jag att de alla fick kliva in i Seers lilla svarta hus och ta del av hennes historia. Se att de inte var ensamma, se att man kan förvandla sig från kamera till projektor. Jag har själv kommit rätt långt i min transformation så jag vet att det går.