Barn som inte talar men ser (Lindsay Seers)

(Mycket låg bloggfrekvens på sistone, jag vet. Men nu blir det ändring!)

Det finns ett omistligt verk i Bonniers konsthalls nyöppnade utställning Resan till månen om filmens och konstens sekellånga kärlekshistoria: Lindsay Seers självbiografiska "Extramission 6 (Black Maria) – värt inträdesbiljetten bara det!

I en rekonstruktion av Thomas Edisons filmstudio Black Maria (från 1890-talet) projiceras historien om en flicka (Lindsay Seers själv) som växte upp på Mauritius och först vid åtta års ålder yttrade sina första ord. Dessa var "Är det där jag?" och hänvisade till ett porträtt taget av en kringresande fotograf som kommit till ön. Inträdet i den verbala världen blev traumatiskt för flickan som därmed gradvis förlorade sitt fotografiska minne. Som ett försök att klamra sig fast vid bildvärlden beslutade hon att bli en kamera. Bokstavligen. Hon trädde en svart sopsäck över huvudet, placerade ljuskänsligt papper i munnen, tog bort säcken och öppnade munnen för att fotografera. Resultatet, som vi får ta del av i filmen, är fascinerande; lite suddigt, rött i kanterna och upp- och nedtill inramat av tänder. Världen sedd inifrån svalget på en flicka med sällsynt stark vilja. 

Seers mor berättar lättat att dottern numera gett upp tankarna på att vara en kamera och i stället blivit en projektor. Lika bokstavligen.  Att visa fram bilder i stället för att äta upp dem är onekligen ett mer socialt konstnärligt projekt och ett mer accepterat kvinnligt beteende; att tala i stället för att tiga, att visa upp i stället för att gömma inom sig.

Jag tror att min fascination inför Seers projekt handlar om igenkänning. Jag var själv en mycket tystlåten flicka som hade mycket svårt att leva upp till de förväntningar som jag upplevde att mina föräldrar hade på mig. Att vara söt. Glad. Snäll. Ha kjol, blus och yllekappa på mig. Mössa av kaninskinn. Sidenband i håret. Säga hej och tack och ta i hand och le. Dansa balett och spela piano. Mitt sätt att hantera dessa krav var att vägra. Vägra prata och vägra sätta på mig dessa borgerlighetens attribut som passade illa in bland söderungarna som jag tillhörde. Men jag kunde inte sätta ord på mina känslor, jag kunde inte förklara för mina föräldrar. 

När jag började skolan fanns andra förväntningar: att jag skulle vara som mina tre äldre syskon som gått i samma skola, haft samma lärare och varit helt annorlunda än jag. Eller, rättare sagt, jag var den Annorlunda. Tyst. Inte så glad. Inte så social. Vad gör man då? När man upplever att ingen förstår ett smack om vem man är och heller inte kan förklara det? Jo, man blir tystare. Och ju tystare man är, desto mer ser man. Jag blev den som satt stilla, teg och iakttog. Inom mig pågick ständig dramatik, ett ständigt pågående krig av motstridiga känslor, men utanpå var jag den tysta, snälla, tråkiga men ack så intelligenta.

Jag ser Lindsay Seers Extramission 6 (Black Maria) som en tröst och en upprättelse. Det finns många barn som inte ses för de de är, som ger upp och kapslar in sig, blir tysta och resignerar inför omvärldens bristande förståelse. När de blir lite större önskar jag att de alla fick kliva in i Seers lilla svarta hus och ta del av hennes historia. Se att de inte var ensamma, se att man kan förvandla sig från kamera till projektor. Jag har själv kommit rätt långt i min transformation så jag vet att det går.