Miniteve – inte bara kramigt

I dagens DN skriver Andreas Palmaer om småbarnssajten Miniteve där man kan se filmer som "Skotta snö", "Lejon" och "Brandmannen åker högt upp med stegen". Han uppskattar att här är kliniskt fritt från obehagliga överraskningar och sammanfattar Miniteve som en "lång, varm kram".

Jo, ja, kanske det. Särskilt djurfilmerna är roliga att se med en ung publik. Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig på några aspekter av Miniteve:

• Det är snällt och det är ofarligt. Som en svensk barnversion av You Tube. Men att Miniteve skulle vara så oerhört pedagogiskt som man påstår i marknadsföringen har jag mycket svårt att tro.

• Musiken som ligger som en alltför söt och tjock smet på en redan söt och tjock muffin över i stort sett alla filmer. (Även Andreas Palmaer tar i sin artikel upp det "muzakliknande soundtracket" som ett störande moment.) Varför? Har man ambitionen att göra pedagogiskt TV för småbarn tror jag att verkliga ljud är att föredra.

• Snällt är väl bra. Men måste det innebära att alla som är med i filmerna alltid är jätteglada? Varför finns inte filmkategorin "känslor" som visar på en aningen rikare inre värld som ju ändå alla människor från dag ett upplever?

• Anonymiteten: varför anges inte vilka som medverkar i filmerna och vilka som gjort dem? Det är orätt mot både medverkande och upphovspersoner. Anonymiteten skapar dessutom en falskhet – som om detta var ren och skär Sanning, som om de människor som förekommer är Barn, representanter utan identitet.

• Med dessa verklighetsanspråk blir det viktigt att den värld som skildras faktiskt är någorlunda sann – vilket den alls inte är. Eller snarare den är en endast en liten del av sanningen om Sverige i dag: miljöerna är uteslutande villaboende, övre medelklass och ungarnas vinterjackor av idel dyra märken. 

• Och änderna kallas ankor i stället för änder. Varför?

• Slutligen finns en film som jag reagerar på därför att den är så utlämnande. Den visar ett barn som håller på att somna med en nappflaska i munnen. Barnet pendlar mellan vaket och sovande tillstånd, rycker till och slumrar sedan. Närgångna närbilder. Det är ett skört tillstånd som vi alla upplevt och som jag inte tror att någon skulle vilja ha dokumenterat och ännu mindre upplagt som "pedagogisk" underhållningsfilm på webben. Den filmen kan man se här.