"Hitta snövesslan!" Någon minut av djup koncentration passerar. Det är alldeles tyst eftersom vi förutom den unge långhårige mannen i kassan är ensamma på museet. "Där! Bakom trädet! Den tittar fram mellan stammarna! Ååh, vad gullig. Vilket nummer har den? Få se på kartan!"
Vi befinner oss på Åbo Biologiska museum. Egentligen skulle vi följt med till Nådendal och Muminvärlden i dag också, vi har ju en tvådagarsbiljett, men en heldag bland Filifjonkor, matköer och stojande barn blev alldeles lagom även om stället var fint. Där bjöds även generöst på interaktion: barnen kunde utöver att krama Sniff och de andra till exempel lära sig att göra knopar tillsammans med Tooticki och pyssla med Snorken.
På det lite dammiga Biologiska museet, undangömt i ett vackert jugendhus i en park, tycks tiden ha stått stilla sedan 1907 då stället byggdes. I ett dussintal dioramor, minilandskap bakom fönsterrutor, är uppstoppade djur utplacerade och vid varje ruta ligger en A4-karta där djur och växter avbildats som silhuetter och försetts med ett nummer. Nedanför anges namnen på arterna.
Det är ett litet museum, ett enda mörkt rum, men vi stannar länge. Varje enskild diorama är som en hel värld, omsorgsfullt rekonstruerad för att efterlikna en finländsk isotop. Här pågår livet ständigt: lärkor bygger bon, en kopparödla slingrar genom gräset, ett par korpar hackar i sig av det ångande köttet från en älg som vargen just dödat. Vi talar om det dramat, om döden och om varför djurungar alltid är så "fruktansvärt söta". Vi hittar på leken "Hitta snövesslan" som går ut på att finna samtliga djur inom varje diorama: den ena tittar på kartan och den andra letar. Det är inte helt enkelt för många av djuren är väl dolda. Vid havsbandet tar det flera minuter innan vi upptäcker den lilla beiga vattensorken vid vassen. Vi lär oss åtskilligt om olika landskapstyper, nya fågelarter och att det finns mårdhundar i Finland.
Och vi har fruktansvärt roligt tillsammans. Trots att här varken finns knappar att trycka på, modeller att ta isär och bygga ihop eller särskilda barnanpassade guidningar. Vilket får mig att fundera över det här med interaktivitet och pedagogik på dagens museer. Kanske går det ibland till överdrift? Kanske tar det fokus från de föremål vi faktiskt är där för att se? Och kanske omintetgör det ibland en del av kommunikationen mellan oss besökare? Aldrig tidigare på ett museum har jag interagerat så mycket som bland björnarna, sparvugglorna och ljungen i Åbo. Med sonen, alltså.
Ett par veckor senare är vi på väg till Vasamuseet på Djurgården. När vi ser den kompakta hundrameterskön som ringlar utanför entrén tvekar jag. "Mamma, finns det inget museum med uppstoppade djur i stället?" Och det finns det ju, tack och lov. Och Biologiska museet iStockholm är nästan lika magiskt och nästan lika folktomt som det i Åbo.
Publicerad i SvD 30 augusti 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar