Jag älskar Mikael Anderssons och Göran Tunströms poetiska fotobok Barnmark som kom ut på Max Ströms förlag i början av sommaren. Den gör mig så ledsen.

Bilderna av Stockholmsbarn på kollo på Johannesgården i Dalarna togs i början av 80-talet då fotografen Mikael Andersson jobbade där som ledare och alltid hade kameran redo. Han bad Göran Tunström skriva texter till de utvalda bilderna och redan 1986 var Barnmark i stort sett färdig men blev av olika skäl liggande ända tills nu.

Det som särskilt tilltalar mig är bokens stora vemod. Visst finns här liv, rörelse och sommarenergi – men ändå är det längtan, ledsnad och ensamhet som dominerar. Eller så är det jag som läser in det i ungarnas blickar och kroppshållning; jag ser alltid de som står vid sidan av, med ett ansiktsuttryck som skiljer sig från de andras, som om de inte är riktigt med trots att de ryms i samma lins. Sådan var jag själv. Ridläger var lika delar ren lycka och ren skräck: lyckan över att få ha en egen häst i tio dagar, skräcken över att tvingas ingå i ett kollektiv där jag alltid – hur jag är försökte vara som de andra – var udda. Det är nog de ungarna jag ser i Mikael Anderssons bilder och hör i Göran Tunströms texter:

"
Skriv i mitt ansikte in:
Jag var där!
Som ett kommatecken i deras samtal,
som tystnad och andhämtningspaus.
Men en gång hittade jag
en bofink: det blev sommarens begravning
Jag lät begrava mig med den.
De märkte det inte, de tyckte att jag ordnat
det så fint.
Flera hittade jag aldrig, hur jag än letade
mig igenom junis alla snår
"

Ibland undrar jag vart alla dessa ungar, de som inte riktigt passar in, som ogillar ringdans och att sjunga och ramsa i flock och på kommando och helst på scen, ryms i barnkulturen? Visst skildras de ibland, på barnteaterscener och i Pija Lindenbaums Gittanböcker till exempel. Men jämfört med de sprudlande ungarna är de försvinnande få – trots att de nog är fler än man kan tro i verkligheten.

De syns om man ser efter.