Om att prata politik med barn

Händelserna i Norge har fått mig att fundera ännu mer än vanligt kring vikten av att våga/orka prata politik med våra barn. Särskilt som medier som KP och Lilla Aktuellt, de två kanske viktigaste källorna för barnriktad nyhetsrapportering, med hjälp av halvsanningar helt undviker allt sådant.

Den här texten om medierapporteringen för barn efter terrorattackerna skrev jag för SvD och den publicerades där i lördags (30/7):

Galenskap och internet: de är orsakerna till terrorattackerna i Norge. Känner ni igen den förklaringen? Nej, knappast. Det är nämligen inte den vi läser om i den här tidningen eller hör i de vanliga nyhetssändningarna i TV, radio och på webben, utan det är barnversionen. Medierapporteringen om terrorattackerna i Norge har redan avhandlats ymnigt, spaltmetervis, jag vet – men hur medierna berättar om det fruktansvärda för barnen har mig veterligen ingen berört. 

På den populära och seriösa KP-webben lades så sent som i tisdags den första (och hittills enda) artikeln om händelserna upp. Här kan vi läsa att gärningsmannen ”inte kunde skilja på livet online och verkligheten”, att det var ett ”galningsdåd”, att ”man kan vara hur lugn som helst” och att den som känner sig orolig ska ”prata med en vuxen”. Inte med ett ord nämns Anders Behring Breiviks motiv – vilka i stället de unga läsarna på chatten spekulerar i – eller vilka straffpåföljder som väntas – vilka i stället de unga läsarna på chatten spekulerar i. Många hätska inlägg om återinförande av dödstraff blir det. 

Lilla Aktuellt var betydligt snabbare än KP och hade redan på lördag morgon en extrasändning om det som hänt. Programledaren gjorde sin egen lilla tolkning och konstaterade att ”det är förmodligen en väldigt sjuk person som inte har koll på vad han gör”. Det spåret följdes upp i tisdagssändningen då samma ankare berättar att ”det han gjort är ju helt absurt” och att gärningsmannen därför ska sinnesundersökas. Senare har man nämnt att Breivik skrivit ett ”bisarrt dokument” enligt vilket han ”hatar invandrare”.

De flesta psykologer, till exempel på svt.se och nrk.no, som ger tips om hur vi ska prata med våra oroliga barn understryker vikten av att skapa trygghet. Frågan är: Skapas trygghet av halvlögner och ytterst vaga förklaringar enligt KP:s och Lilla Aktuellts modell? Enligt sociologen Aaron Antonovsky är det tre faktorer – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet – som hjälper människor genom svårigheter. Medier som vänder sig till unga har en skyldighet att beskriva vad som hänt, förklara varför och skänka barnen en känsla av att de också kan göra något. Också de kan vara med och skapa ett öppnare och tryggare samhälle och att förmedla det till ungarna är inte att tynga dem med ansvar utan att tala om för dem att de behövs, att de är viktiga, att de kan vara med och göra skillnad.

Det är inte farligt att prata politik med barn. Många barn vill rentav prata om solidaritet, klasskillnader och rasism. (Härom dagen frågade en väns dotter varför det bara är mörkhyade som säljer väskor, saronger och smycken på stranden i Italien.) Men vår indoktrineringsskräck har i dag nått sådana höjder att vi in i det längsta undanhåller ungarna alla obekväma samhällsfrågor. Det måste förändras om vi vill förhindra framtida Norgeattacker. Vi kan inte längre skylla på galningar och internet.

PS. För övrigt hörde jag nyss att antalet medlemmar i politiska ungdomsförbund i Norge ökat kraftigt den senaste veckan. Det är en god nyhet.