Moderna tider 2012

I dag visade jag Charlie Chaplins klassiker Moderna tider för tre treor i Filmhuset. Efteråt stannade en av klasserna kvar för att samtala med mig om filmen. Vi pratade bland annat om fattigdom, klasskillnader, fördelningspolitik, filmteknologi och arbete/arbetslöshet. Alla 20 ungar var engagerade, alla deltog i samtalet och alla tyckte om filmen!

Det gjorde mig lycklig att barnen vågade ha olika åsikter – till exempel tyckte ett par att det var ok att (i likhet med flickan i filmen) stjäla ett bröd om man var väldigt hungrig och fattig på riktigt, medan andra ansåg att stöld alltid är fel. Att stjäla åt någon annan, i Robin Hood-anda, var mer accepterat. Men egentligen, som en nioåring påpekade, ska ingen behöva vara så fattig, "det ska kommunen se till".

Och så gjorde det mig lycklig att inte en enda av ungarna hade problem med svartvit stumfilm. "Man glömde bort det direkt, för det var så roligt", sade en. Och "Jag tycker stumfilm är bättre än vanlig film" sade en annan. Ingen längtan efter 3D där, inte!

Innan de gick fick alla ge sitt betyg på filmen. Detta skedde anonymt (men inte riktigt alla deltog). Resultatet på en femgradig skala: 3 stycken 3:or, 3 stycken 4:or och 7 stycken 5:or.

Barn som inte talar men ser (Lindsay Seers)

(Mycket låg bloggfrekvens på sistone, jag vet. Men nu blir det ändring!)

Det finns ett omistligt verk i Bonniers konsthalls nyöppnade utställning Resan till månen om filmens och konstens sekellånga kärlekshistoria: Lindsay Seers självbiografiska "Extramission 6 (Black Maria) – värt inträdesbiljetten bara det!

I en rekonstruktion av Thomas Edisons filmstudio Black Maria (från 1890-talet) projiceras historien om en flicka (Lindsay Seers själv) som växte upp på Mauritius och först vid åtta års ålder yttrade sina första ord. Dessa var "Är det där jag?" och hänvisade till ett porträtt taget av en kringresande fotograf som kommit till ön. Inträdet i den verbala världen blev traumatiskt för flickan som därmed gradvis förlorade sitt fotografiska minne. Som ett försök att klamra sig fast vid bildvärlden beslutade hon att bli en kamera. Bokstavligen. Hon trädde en svart sopsäck över huvudet, placerade ljuskänsligt papper i munnen, tog bort säcken och öppnade munnen för att fotografera. Resultatet, som vi får ta del av i filmen, är fascinerande; lite suddigt, rött i kanterna och upp- och nedtill inramat av tänder. Världen sedd inifrån svalget på en flicka med sällsynt stark vilja. 

Seers mor berättar lättat att dottern numera gett upp tankarna på att vara en kamera och i stället blivit en projektor. Lika bokstavligen.  Att visa fram bilder i stället för att äta upp dem är onekligen ett mer socialt konstnärligt projekt och ett mer accepterat kvinnligt beteende; att tala i stället för att tiga, att visa upp i stället för att gömma inom sig.

Jag tror att min fascination inför Seers projekt handlar om igenkänning. Jag var själv en mycket tystlåten flicka som hade mycket svårt att leva upp till de förväntningar som jag upplevde att mina föräldrar hade på mig. Att vara söt. Glad. Snäll. Ha kjol, blus och yllekappa på mig. Mössa av kaninskinn. Sidenband i håret. Säga hej och tack och ta i hand och le. Dansa balett och spela piano. Mitt sätt att hantera dessa krav var att vägra. Vägra prata och vägra sätta på mig dessa borgerlighetens attribut som passade illa in bland söderungarna som jag tillhörde. Men jag kunde inte sätta ord på mina känslor, jag kunde inte förklara för mina föräldrar. 

När jag började skolan fanns andra förväntningar: att jag skulle vara som mina tre äldre syskon som gått i samma skola, haft samma lärare och varit helt annorlunda än jag. Eller, rättare sagt, jag var den Annorlunda. Tyst. Inte så glad. Inte så social. Vad gör man då? När man upplever att ingen förstår ett smack om vem man är och heller inte kan förklara det? Jo, man blir tystare. Och ju tystare man är, desto mer ser man. Jag blev den som satt stilla, teg och iakttog. Inom mig pågick ständig dramatik, ett ständigt pågående krig av motstridiga känslor, men utanpå var jag den tysta, snälla, tråkiga men ack så intelligenta.

Jag ser Lindsay Seers Extramission 6 (Black Maria) som en tröst och en upprättelse. Det finns många barn som inte ses för de de är, som ger upp och kapslar in sig, blir tysta och resignerar inför omvärldens bristande förståelse. När de blir lite större önskar jag att de alla fick kliva in i Seers lilla svarta hus och ta del av hennes historia. Se att de inte var ensamma, se att man kan förvandla sig från kamera till projektor. Jag har själv kommit rätt långt i min transformation så jag vet att det går.

 

Varför får inte barnkultur kosta något?

I en kommentar i SvD i går försöker jag motivera varför Palatset måste få finnas kvar och ställer frågan varför det är så provocerande att barnkultur ska kosta pengar. Den kan man läsa här.

I en kommentar skriver någon att det kostar lika mycket att gå in på Andys lekland – detta flåsiga, uppskruvade plasthelvete. Med tanke på det är det bara ännu mer obegripligt att folk tycker det är alldeles för dyrt att gå in på Palatset.

Palatsetkrisen igen

I dagens tidiga SvD läser vi återigen en nedslående artikel om Palatsets närstående konkurs. I en kommentar jämför Anders Q Björkman med storslagna kulturprojekt i våra grannländer som också drabbats av akut ekonomisk kris inom ett år efter öppnande. Han nämner också biljettpriserna, 120 kronor, som sägs ha avskräckt besökare.

Och HÄR vill jag infoga en kommentar. 120 kronor är ungefär vad det kostar att gå på 3D-film. Att gå på Junibacken. Att gå på sportevenemang. Att gå på billig konsert. Teater. Äventyrsbad. Etcetera. På Palatset har man kunnat tillbringa en hel dag (7 timmar) och se en teaterföreställning, en film, en dansföreställning och träffa en författare. Vidare har man för denna summa även kunnat delta i workshops där man lärt sig göra musik, dansa streetdans, göra animerad film. Samt teatersminka sig, arbeta med lera, textiler, uppfinnarverkstad, skriva dikter. Allt under handledning av professionella konstutövare. Är det dyrt? Palatset har aldrig varit tänkt som en fritidsgård där samma ungar hänger helg efter helg utan som en stor upplevelse som man får ett par gånger per år. Det har nästan alla familjer råd med. Garanterat.

"De mindre bemedlade barnen" finns, naturligtvis. För de 10 (!) procent av Sveriges barn som klassas som fattiga är möjligheterna att gå på Palatset med sina föräldrar betydligt mindre. Därför skulle Palatset även bedriva skolverksamhet under vardagarna. För en billig penning var det tänkt att skolklasser skulle få tillgång till detta kulturpalats. Inte bara Stockholmselever utan hela landets skolor skulle vara välkomna. Man har på Palatset kämpat till sig ett särskilt tillstånd som möjliggör övernattning för skolelever. Ett helt nytt, kreativt och upplevelserikt skolresekoncept! Men man hann inte ens inleda den fasen av Palatsetverksamheten.

Jag är varken ekonom eller jurist. Men nog måste en alldeles ny verksamhet och alldeles nytt, storslaget koncept, få dras med förlust den första tiden – innan verksamheten "satt sig", innan ryktet om dess makalöshet spritt sig?

I senare nätupplagan av SvD läser jag att TV4 vill rädda Palatset via TV-reklam. Jag hoppas.

Göteborgs Lilla filmfestival

 Äntligen! blir Sveriges största och intressantaste filmfestival, GIFF, barnvänlig! tänkte jag när jag fick nyheten om årets satsning "Göteborgs lilla filmfestival" som pågår helgen innan "den stora" drar i gång.

Men när festivalprogrammet kom i dag blev jag minst sagt besviken. Det innehåller nämligen  endast tre långfilmer (vara en är från 1977 och redan setts av de flesta och en endast visas otextad med engelskt tal), en TV-serie (som just nu går på Barnkanalen), ett kortfilmspaket samt ett retrospektiv av animerade kortfilmer av Jessica Laurén (jättefina, men har nyligen gått på bio och/eller TV).

Inte är "seminarieprogrammet" vidare imponerande heller: ett filmpedagogprat om Astrid Lindgren, prova på att göra animerad film, bli sminkad, bli fotograferad framför en green screen, ät snittar

LITE högre ambitioner kunde man kanske haft? Detta känns inte riktigt som det alternativ till den kommersiella biomarknaden som GIFF:s vuxenfilmfestival brukar vara och som barnfilmsmarknaden mer än någon annan och någonsin behöver.

Göteborgs Lilla filmfestival pågår 21-23 januari. Läs hela programmet här. 

Rädda Palatset!

Som ni säkert hört så är det fantastiska Palatset, det magiska barnkulturhuset på Riddarholmen, i akut ekonomisk kris. Skriv på namninsamlingen för att rädda Palatset här!

Barnkultur måste få kosta. Har man råd att bygga jättearenor och enorma gallerior som ingen vill ha så har man råd med ett barnkulturpalats!

Hästböcker och tjejkraft

I en artikel i dagens DN skriver Moa Matthis medryckande och inkännande om den ibland nedvärderade litterära genren "barn och djur".

Alla som slukat hästböcker vet att glupskheten inte bara handlar om eskapism eller om drömmen om en egen häst. Hästen må vara mångas drömdjur, men den är också stor och farlig och att rida och sköta den kräver mod, beslutsamhet och styrka – egenskaper som sällan förs fram som "kvinnliga" eller "flickiga" inom barnkulturen. Att läsa om framgångar i stallet eller på hoppbanan är att få möta en alternativ tjejvärld där andra lagar än i resten av samhället ofta råder. (Det är även därför Apflickorna är en sådan kick: den visar på en annan kvinnlighet än den vi brukar få se på film, en som handlar om fysisk och mental råstyrka.)

Och alla som tillbringat x antal timmar i ett stall vet att där parallellt försiggår lika mycket gullande (med de stora djuren) som maktkamp (mellan såväl människa och djur som människor emellan). Det är en ambivalent och lockande sfär som också mycket väl fungerar för litterär gestaltning.