tisdag 28 juni 2011

Fotbolls-VM 2011


Som alla förhoppningsvis vet är det avspark för Sveriges match mot Colombia i dag klockan 15.00. Jag skulle helt beskäftigt vilja uppmana alla föräldrar till fotbollsintresserade ungar av olika kön att bänka er framför TV-apparaterna och begå detta ordentligt och ägna det samma uppmärksamhet som om det vore en match mellan människor med snopp.

Fotbolls-VM 2011 i Tyskland är ett gyllene tillfälle att höja statusen för "tjejfotbollen" för såväl små som stora – så att andra barn slipper vara med om det som min dotter utsattes för för några år sedan. Det var sommar och Hammarby, som hon spelade för, arrangerade fotbollsskola i förorten. Varje dag i bussen på väg till och från träningen skanderade pojkarna högljutt "Tjejerna ska diska, inte spela fotboll!". Stannade chauffören bussen? Nej. Vidtogs några åtgärder när jag ringde och påtalade problemen? Knappt.

Så dra ner persiennerna, ta fram chipsen och heja på det av våra fotbollslandslag som faktiskt rankas 5:a i världen!

Hasse 80 och Äppelkriget 40


I dag fyller Hasse Alfredson 80 år. Det firar jag hemma i kväll med att se en av mina favoritfilmer som barn: Äppelkriget från 1971. När jag var liten visades klassiska svenska familjefilmer ofta som matinéer på helgerna – en tradition som monopol-SF gott kunde ta upp igen. Särskilt med tanke på att man har en serie"kvalitetsfilmer" med rubriken "Smultronstället". Äppelkriget, med sin hejdlösa drift med det moderna samhället (egentligen mycket snarlik den som bedrevs i Ville, Valle och Viktor-serierna), är ett smultronställe om något.

Grattis, Hasse!

måndag 27 juni 2011


I senaste numret av KP, som ju är en rik källa till barns tankar som jag varmt rekommenderar, finns ett fint reportage om ADHD. På ett sätt som alls inte verkar förljuget visar artikeln att funktionshindret också kan ha sina fördelar – nioåriga Johanna har t ex tack vare sin enorma energi inga problem att träna gymnastik fyra gånger i veckan och dessutom förutom skolan hinna med att sjunga, spela synt och teckna.

Men nackdelarna kommer också fram. Tolvåriga Alexander berättar om folks fördomar och hur hemskt det kan kännas att jämnåriga i tid och otid använder diagnosen som ett skällsord så fort någon gör något avvikande; "Har du ADHD, eller?"  

Som så ofta lyckas KP, i detta fall Mikaela Nordin, hålla balansen mellan det riktigt svåra och det hurtfriska. Det gäller framför allt i reportage av det här slaget – jag kan i likhet med många andra tycka att det är väl mycket kändisar, så-blir-du-bäst-tips och pryltest i tidningen. Å andra sidan är det nog det det populistiska pris man får betala för att kunna göra en helt annonsfri tidning för barn. Det är verkligen inte illa.

onsdag 22 juni 2011

Låg aktivitet på bloggen på sistone – jag vet. Har haft vansinnigt fullt upp i multipla riktningar och på mångfaldiga nivåer! Men här följer i alla fall två artiklar som kan vara av intresse:

• en recension av den uppmärksammade doktorsavhandlingen om Pippi Långstrumps föregångare (publicerad i HD 8 juni): rolig läsning som dock ger upphov till flera stora frågor.

• en krönika utifrån Catharina Hällströms nya doktorsavhandling om insändare i KP uner 40 år (publicerad i SvD 21 juni).

torsdag 9 juni 2011

Peter Schildt 60 år


I dag fyller Peter Schildt 60 år och det vill jag fira med ett blogginlägg i all hast. Honom har vi nämligen att tacka för några av de bästa barn- och ungdomsproduktionerna i TV genom tiderna: Dagar med Knubbe, Ebba och Didrik och Glappet, inte minst.

Det kan vara roligt att veta att Schildt debuterade som skådespelare i sexårsåldern, i ett julaftonsprogram i radio 1957, och därefter hade en lång karriär inom radio, teater och TV. När han som sjuttonåring spelade huvudrollen i Bo Widerbergs Ådalen 31 bestämde han sig för hoppa av de förhatliga gymnasiestudierna vid Östra real och satsa på skådespeleri och regi. Det första stora regiuppdraget blev den fantastiskt fina TV-serien Dagar med Knubbe som visades första gången 1977 och som jag hoppas snart kommer på DVD. 

Grattis, Peter Schildt! Hoppas du tänker jobba väldigt länge till!

onsdag 8 juni 2011

Lennart Hellsings födelsedag och brev

Härom dagen fyllde Lennart Hellsing 92 år. Jag firade med att läsa Lennart Hellsingsällskapets första titel i sin skriftserie. Den heter Broder och systrar! och är ett urval brev skrivna av Hellsing under den långa perioden 1944 till 2011. Roliga, vassa, ekvilibristiska – förstås! Och faksimiler och expertkommentarer gör läsningen ännu mer givande.

Särskilt läsvärt är bland annat ett brev till Ulla Källén daterat juni 1946 som berättar den sanna historien om när Hellsing i sällskap med fyra andra unga Bonnierförfattare, däribland Stig Dagerman, efter en förlagsmiddag på Djurgården "lånade" en roddbåt av flottan för att ta sig till Södermalm, haffades och fördes till häkte på Kungsholmen där Hellsing delade cell med en inbrottstjuv. Incidenten slogs upp stort i Aftonbladet den 25 maj 1946.

Även 1964 års korrespondens med kollegan Astrid Lindgren är förstås spännande läsning. Hellsing bjuder in till middag för att resonera kring sin recension i Aftonbladet av Emil i Lönneberga  som gjort Lindgren ledsen. Någon sågning var det verkligen inte, men han placerar boken i samma kategori som den läskigt idyllisk-konservativa Sörgården vilket naturligtvis inte var helt roligt. De två förblev dock goda vänner.

Enda invändningen mot Broder och systrar! är att boken är så tunn – jag vill ha mera! Lennart Hellsingsällskapet planerar dock utgivning av ytterligare tre skrifter i år så jag lär få mitt lystmäte. 

söndag 5 juni 2011

Knausgård och barnen

Knausgård, K - Min kamp 2 - 13032955

Just nu läser jag, i likhet med många andra, Karl Ove Knausgårds Min kamp 2. Den är smaskig, rolig, hemsk och fantastiskt träffsäker emellanåt. Inte minst i beskrivningarna av svenska barnkalas: kallpratet vuxna emellan i köket, barn som inte har så skojigt som deras föräldrar önskar, de duktiga ambitionerna att minsann inte bjuda på en massa sötsaker för "frukt är också godis". Skildringarna av Knausgårds egna asociala drag – hur han alltid föredrar ensamheten framför att umgås med halvbekanta, hur han aldrig vet vad han ska säga, hur han missar alla chanser att komma in i det gemensamma samtalet – är smärtsamma på ett lustfyllt sätt. Jag känner igen mig, jag känner med honom, jag njuter av den exakta gestaltningen.

Men beskrivningarna av de egna barnen – Vanja, Heidi och John – är plågsamma på ett helt annat sätt. De är är ömsom ömsinta, ömsom irriterade men alltid obehagliga, aldrig okej. För det är inte okej att skriva så utlämnande om en person som inte har möjlighet att säga emot eller förutse konsekvenserna av exponeringen. Det är inte okej att skriva om ett nu levande riktigt barn av kött och blod att "[H]on reagerar nästan ögonblickligen på skiftningar i röstlägen och intensitetsgrad, och skär det sig helt börjar hon göra sådant hon vet att vi ogillar mest, sådant som får oss att tappa fattningen bara hon håller på tillräckligt länge." Och detta redan på romanens första sida.

(Att man som förälder kan känna igen sig, få aha-upplevelser och tycker det är på skickligt återgivet ursäktar ingenting,  hör inte ens hit.)

Just när jag är mitt uppe i tankarna kring detta läser jag i dagens SvD i en intervju med Margareta Strömstedt, denna fantastiska människa, följande: "[D]et är en sak att skriva om sin man. Eller sina föräldrar, det har alla rätt till. Däremot har man inte rätt att skriva om sina barn. Det måste man ha särskilt tillstånd för."

Tack, Margareta, för de orden.

torsdag 2 juni 2011

Slashaspropagandan i barnprogrammen

Följande lätt fantastiska klagobrev till Radionämnden, daterat 7 oktober 1972,  hittade jag i Riksarkivet i Arninge härom dagen:

"Jag vill härmed protestera mot att i snart alla barnprogram i TV de medagerande vuxna har långt hår och skägg.

Jag finner det olämpligt att på detta vis propagera för en ovårdad livsstil inför barnen, som är så mottagliga för all propaganda.

Vi har sannerligen nog med långhåriga busar och slashasar i vårt samhälle utan att TV behöver medverka till att det blir fler av denna sort.

Låt prydliga ungdomar istället bilda föredöme för ungdom och barn.

Jag är inte på något vis reaktionär, men jag tror att om denna slashaspropaganda får fortsätta kommer väl nästa steg att innebära propaganda för hasch och LSD i barnprogram. Jag tänker nog som många andra, även om de ej gör slag i saken och klagar.

Jag emotser ett svar i någon form.

Umeå den 7.10.72
Ingemar Ekenberg"



Jag hittade brevet i min genomgång av anmälningar av barnprogram till Radionämnden under 70-talet, som är ett led i mitt forskningsarbete. Fler fina brev, med åtföljande analys, utlovas när boken är klar.