Just nu läser jag, i likhet med många andra, Karl Ove Knausgårds Min kamp 2. Den är smaskig, rolig, hemsk och fantastiskt träffsäker emellanåt. Inte minst i beskrivningarna av svenska barnkalas: kallpratet vuxna emellan i köket, barn som inte har så skojigt som deras föräldrar önskar, de duktiga ambitionerna att minsann inte bjuda på en massa sötsaker för "frukt är också godis". Skildringarna av Knausgårds egna asociala drag – hur han alltid föredrar ensamheten framför att umgås med halvbekanta, hur han aldrig vet vad han ska säga, hur han missar alla chanser att komma in i det gemensamma samtalet – är smärtsamma på ett lustfyllt sätt. Jag känner igen mig, jag känner med honom, jag njuter av den exakta gestaltningen.
Men beskrivningarna av de egna barnen – Vanja, Heidi och John – är plågsamma på ett helt annat sätt. De är är ömsom ömsinta, ömsom irriterade men alltid obehagliga, aldrig okej. För det är inte okej att skriva så utlämnande om en person som inte har möjlighet att säga emot eller förutse konsekvenserna av exponeringen. Det är inte okej att skriva om ett nu levande riktigt barn av kött och blod att "[H]on reagerar nästan ögonblickligen på skiftningar i röstlägen och intensitetsgrad, och skär det sig helt börjar hon göra sådant hon vet att vi ogillar mest, sådant som får oss att tappa fattningen bara hon håller på tillräckligt länge." Och detta redan på romanens första sida.
(Att man som förälder kan känna igen sig, få aha-upplevelser och tycker det är på skickligt återgivet ursäktar ingenting, hör inte ens hit.)
Just när jag är mitt uppe i tankarna kring detta läser jag i dagens SvD i en intervju med Margareta Strömstedt, denna fantastiska människa, följande: "[D]et är en sak att skriva om sin man. Eller sina föräldrar, det har alla rätt till. Däremot har man inte rätt att skriva om sina barn. Det måste man ha särskilt tillstånd för."
Tack, Margareta, för de orden.
Det kanske inte är sant? Inte dokumentärt? Beskrivningarna av barnen alltså. Så tänker jag. Fast jag tror att jag gömmer mig bakom den förklaringen för att liksom orka med läsningen. I grund och botten är jag urtacksam för att Knausgård gör detta. Delar med sig av allt. Men det är klart: någonstans går ju gränsen. Tror jag.
SvaraRaderaBra inlägg!
Tack!
SvaraRaderaMen alla namn och åldrar är autentiska … nej, jag tycker inte det är ok. När det gäller barn och journalistik finns ju klara etiska regler, t ex att man på tv gör dramadokumentärer för att åskådliggöra något som är känsligt, för att inte utlämna barn.
Man kan ju tycka att konsten står över alla sådana hänsyn. Fast det gör inte jag.
Samtidigt som även jag läser med stort intresse.