onsdag 26 oktober 2011

Barnlek och grymhet på film


I senaste numret av den utmärkta filmtidskriften FLM, som du kan titta på här, har jag skrivit en längre text om Ruben Östlunds nya film Play. Filmen handlar om ett gäng ungar som rånar ett annat gäng ungar och min text undersöker hur filmen leker med vår bild av barnet och barndomen.

Ur filmhistoriskt perspektiv är ju barnet som figur nästan per definition alltigenom god och de få fall då elaka barn synts på bioduken har de antingen straffats inom fiktionen eller så har filmen mött hård kritik. Det ska bli intressant att se om Östlunds film möter liknande reaktioner – eller kanske kommer skildringen av barnen att hamna i skuggan för diskussionen om skildringen av hudfärger? (I Cannes, där den visades i våras, kallades filmen av flera för rasistisk.)

Några av barnen i Play är inte bara elaka – de är det med sällsynt finess. Och de spelar sina roller väl – både skådespelarna och karaktärerna inom fiktionen! – och visar därmed hur väl medvetna de är om omgivningens förväntningar och fördomar om dem.

Tänk att barn alltid måste ses som barn i första hand och människor i andra och hur det kringskär deras handlingsutrymme. Såvida de inte bryter mot alla regler och gör som ungarna i Play. Och därmed förvirrar oss fullständigt.

tisdag 25 oktober 2011

Barnperspektiv och allåldersideal


I dagens SvD har jag en krönika som handlar om hur problematiskt begreppet barnperspektiv kan vara. Den hittar du här.

Dels eftersom det råder så olika meningar om vad "barnperspektiv" är och bör vara, dels eftersom fixeringen vid begreppet utesluter en hel del fantastisk film och konst som per definition "icke barnkultur".

Såsom Chaplin, till exempel, urexemplet på generationsöverskridande kulturupplevelse tillika ren njutning. Tips: Se Cirkus med en femåring, Moderna tider med en sjuåring och Diktatorn med en elvaåring! De flesta av Chaplins filmer finns numera i billiga svenska dvd-utgåvor.

måndag 24 oktober 2011

Ghibli: Filmkonst för alla åldrar



I fredagens SvD publicerades en lång artikel jag skrivit om Studio Ghibli, den legendariska japanska animationsstudion där mästerverk som Spirited Away, Det levande slottet och Ponyo vid klippan från havet skapats. Den kan man läsa här.

Studio Ghibli visar att kommersiell framgång och konstnärlig integritet inte nödvändigtvis behöver stå i motsats till varandra. Den tanken kan göra en lycklig länge.

På fredag har Hayao Miyazakis spännande Prinsessan Mononoke (från 1997) upp på biografer i Sverige och den 2 november blir det premiär för den nyproducerade Lånaren Arrietty som bygger på Mary Nortons klassiska bokserie om småfolket som lever på att låna människornas grejer.

Så äntligen kan man gå på bio med ungarna igen!


söndag 23 oktober 2011

Mordjubel i Lilla Aktuellt

Är det bara jag som reagerar på att Lilla Aktuellts inslag om dödandet av Khaddafi var inhöljt i rent jubel? Visst var han en mördare och diktator och allt möjligt vidrigt men är det vettigt att:

a) inte närmare förklara varför alla jublar åt att en människa mördats (inslaget var på ca 30 sekunder)?

b) i ett nyhetsprogram för barn framställa mord som helt ok om man avskyr den man mördar?

Programmet sändes i fredags, är fem minuter i sin helhet och finns på svtplay. Kommentarer mottages tacksamt.

Musikskolor och pengar

I dagens SvD skriver Andres Lokko i en krönika från London att år 1990, när brittisk pop var som hetast, hade 2 procent av musikerna gått i privatskola. År 2011 är motsvarande siffra 60 procent. Och den brittiska popen är inte särskilt het längre. Lokkos slutsats blir inte att musiker från de övre samhällsklasserna gör sämre musik men att nedskärningar i den kommunala mosuikskolan fått oerhört stora konsekvenser för familjer som inte har råd med dyra, privata alternativ.

Lokko drar inte heller några paralleller till svenska förhållanden, men det gör man som läsare. Vilka konsekvenser kommer neddragningarna och avgiftshöjningarna i kommunala musikskolan ha för vår framtida musikscen? Och vilka ungar kommer att kunna lära sig att spela?

tisdag 11 oktober 2011


I dagens SvD är min understreckare om barnprogrammen på 70-talet, med utgångspunkt i den fina DVD-box med Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant som nu finns att köpa, publicerad. Med tanke på de många kommentarer jag fått är det tydligen ett ämne som fortfarande engagerar många …

tisdag 4 oktober 2011

Palatsets möjligheter

Ingen lär ha undgått att Palatset invigdes på Riddarholmen i helgen. Det är, som många redan sagt före mig, ett magnifikt ställe. Förutsättningarna är fantastiska, tillgångarna smått otroliga – nu gäller det bara att de ska användas på allra bästa sätt också! Och att alla hittar dit och hittar sin grej – eller sina grejer. Jag kommer att skriva mer om Palatset så småningom, nu nöjer jag mig med en krönika om mina förhoppningar på detta magiska ställe:

Ett palats som helt enkelt heter Palatset – vad kan det rymma?

Redan innan portarna slår upp den 1 oktober vet vi att den ståtliga 1800-talsbyggnaden på Riddarholmen kommer att bli ett allaktivitetshus med plats för litteratur, musik, dans, film, medier, konst, konsthantverk och cirkus.

Jag tänker på den betydelse kultur hade för mig som barn. Böckerna, filmerna och musiken som slukade mig, som utgjorde en alternativ värld där allt var mer skimrande och mer lätthanterligt än i den vanliga, betongiga och krångliga. Där jag – tysta, trista, blyga Malena – kunde bli den jag egentligen var: glada, snälla, vackra Malena.

Jag tänker också på Hogwarts betydelse för Harry Potter. Ett palats som blir en tillflyktsort undan en minst sagt påver tillvaro som hunsat fosterbarn, en alternativ värld fylld av magi, vänskap och förtroende där Harry för första gången tillåts vara den han egentligen är; vanlig men också unik. Där hela hans kapacitet som människa och trollkarl tas tillvara och kommer till sin rätt.

Jag hoppas att Palatset kommer att bli den platsen för alla unga som kommer dit. Platsen som bjuder på upplevelser, äventyr och kreativa kickar – men också kan fungera som en alternativ värld att vara sig själv i. Alla vill kanske inte spela teater – det är helt okej. Alla vill kanske inte göra en film – det är helt okej. Alla vill kanske inte skriva en dikt – det är helt okej. Man får vara tyst, man får titta på, man får sitta stilla. Vad som samtidigt pågår inombords vet ingen mer än man själv.

Jag hoppas också att Palatset kommer att kunna rymma hemligheter. Vara ett ställe att gömma sig på om man vill. Att prata förtroligt eller bara roligt med spöket Gideon på om man vill (enligt ryktena håller han till på de övre våningsplanen).

Och så hoppas jag att något av Palatsets 33 rum kommer att fungera som ett Vid-behov-rum som finns där just när man som bäst behöver det, där man kan dölja sådant man inte vill visa och kanske upptäcka nya saker man inte visste fanns men som berikar en, får en att växa, se nytt. Kanske rentav se sig själv i nytt ljus. Se att glatt, snällt och vackert faktiskt ryms sida vid sida med tyst, trist och blygt.

Det vore innehåll värdig ett Palats, det.


Publicerad i Palatsets tidning Rookie, 2011:1.