Oetiskt om Kusin Vaken

Nu ska jag trotsa alla pressetiska regler och tipsa om ett radioprogram som min goda vän Tove Jonstoij gjort. För att ytterligare moraliskt fördärva detta inlägg  medverkar mitt eget barn i ett av seriens avsnitt. Så, nu har jag öppet deklarerat det.

Kusin Vaken är ett av barnradions mest låglivade program. I den här omgången är temat Tid. Vad är tiden egentligen? Behövs tiden? Vad fanns före tiden? Dessa och andra frågor reflekterar sex stycken sexåringar kring på ett förunderligt uppfinningsrikt vis. Till varje program spelas  en specialskriven låt av t ex Nina Ramsby och Oscar Danielsson. Och avsnitten avslutas med en nyskriven saga av Frida Derwinger om Herr Brundin och hans säregna djuraffär.

Oavsett vem man är kompis med och förälder till är detta bland det bästa man kan höra på radio just nu!

Kusin Vaken sänds 17.45 i P4 och finns förstås även på webben. Missa inte!

 

Lego i Kongo

Till höstens långdragna debatt om schablonbilder av människor med olika hudfärg vill jag bidra med en Legofigur som just nu finns att köpa i en leksaksaffär nära dig. Den heter helt enkelt "Cannibal" och ser ut såhär:

 Kommentarer är kanske överflödiga men jag skulle ändå vilja understryka att den här typen av bilder (om än sällan i detta grova utförande) inte alls är ovanliga inom barnkulturen. Det vill säga den breda, populära sådana, den som de flesta ungar växer upp med. Jag tror inte att en figur som Stina Wirséns Lilla Hjärtat skulle väckt mycket särskilt uppmärksamhet om hon figurerat i en TV-serie på Nickelodeon eller Disney Channel.

Pappa Stig och hans hustru

Jag läser med häpnad Eva-Karin Gyllenbergs artikel om årets TV-julkalender i dagens DN.

Häpnad inte bara inför den slarvighet som präglar hela texten och som jag hoppas inte beror på att "det inte är så noga med barnkultur", utan framför allt inför följande beskrivning av det risiga slottet Greveholm: "Man ska nog vara mer än normalhändig för att lyckas lappa alla hål och fixa till alla skavanker. Det återstår att se hur praktisk och fingerfärdig pappa Stig är under de 24 avsnitten."

Jaha, tänker man, serien handlar om en ensamstående pappa!

Men nej, så väl är det inte. Artikeln fortsätter: "Det är Stig och hans familj, som består av hustrun Kicki och de båda barnen Saga och Benny plus ökenråttan Peggy, som köper slottet för en krona."

Det stinker 50-tal, den tack och lov långt förgångna tid då enbart människor med snopp kunde hålla i en hammare och människor med snippa tillhörde dem med snopp.

Förhoppningsvis är TV-serien moderna än förhandsrapporteringen. Mysteriet på Greveholm 2 börjar, förstås, den 1 december.

Bästa formen för Värsta bråket?

"Hjärnan vill bråka, så är det bara", säger Olle, 5 år. Och visst är det så ibland. Och visst är det en strålande idé att göra barnprogram om bråk, konflikter och ilska som ju är en självklar del av livet. I söndags startade serien Värsta bråket i Barnkanalen.

Jag är dock kluven till resultatet. Formen är dramadokumentärens. Ibland är det helt uppenbarligen autentiska bråk vi tar del av, såsom bröderna som blir osams om uppdelningen av elva kronor. Andra gånger är det lika uppenbart iscensatta bråk, såsom föräldrarna som grälar om en försvunnen bilnyckel.

De autentiska bråken är fantastisk TV så till vida att de drabbar, berör och skakar om tittaren. Men jag tycker att det är mycket tveksamt ur etisk synpunkt att filma och sända gråtande och skrikande barn i ett så emotionellt utsatt läge. (I P1:s Kino härom veckan fanns ett reportage om Värsta bråket. Här intervjuas bland annat producenten Marie Lundberg. Konstigt nog nämns inte den etiska problematiken. Programmet kan du höra här.)

De iscensatta bråken, å andra sidan, är oproblematiska ur etisk synvinkel men dålig TV: tillgjort och föga övertygande – särskilt när de grälande nästan ler lite generat åt sina egna repliker.

För en tid sedan gjordes en studie av hur barn påverkas av å ena sidan en dokumentär TV-skildring av en skilsmässa, å andra sidan en skildring av samma ämne i dramatiserad form. Studien visade att dramatiseringen engagerade den unga publiken mycket mer. De blev emotionellt involverade i högre grad och mindes i efterhand mycket mer av programmet.

Så frågan är om inte Värsta bråket borde ha gjorts som dramaserie i stället? Producenterna hade kunnat göra samma noggranna research; besök på förskolor, samtal med barn, hembesök hos familjer – och sedan, utifrån sitt material, skrivit en fiktiv serie. Alternativt gjort en semidokumentär serie med autentiska bråkande röster och animerade filmer till – lite som Hanna Heilborns och David Aronowitschs Gömd och Slavar?

Men det skulle väl ansetts för dyrt av Barnkanalen.

Diktatorn, Lille Mattias och Korczak

"Jag vill ha ett HALVT glas mjölk!" vrålar barnet när det får ett glas fyllt med mjölk. "Javisst, självklart!" säger mamman leende, hukande och följer lille gullefjuns order. Det är premiär på teateruppsättningen av Ulf Starks "Diktatorn" på Boulevardteatern i Stockholm. Det är en rolig och tänkvärd föreställning som leker med barn- och vuxenperspektiven. Är vi alla potentiella diktatorer? Är alla diktatorer som barn? Skapar underdånighet diktatorer eller är det tvärtom?

Föreställningen leder också tankarna till Janusz Korczak, den polske läkaren, pedagogen och författaren som förestod ett barnhem i Warsawa mellan 1911 och 1942 då han följde "sina" 200 barn i döden i Treblinka. Den polska regeringen har utlyst 2012 till internationellt Korczakår och runtom i Sverige har hans gärning uppmärksammats på en rad sätt: Turteatern i Stockholm har spelat "Barnrepubliken", en pjäs om livet på barnhemmet, flera föredrag och panelsamtal har arrangerats och i somras sattes barnboken "Lille Kung Mattias" upp som opera i Höör.

Precis som "Diktatorn" handlar "Lille Kung Mattias" om barn och makt. En av Korczaks grundtankar är att barn känner sig maktlösa och känslan av maktlöshet leder till en alltför stor respekt för makten. En annan är att vi vuxna måste respektera barnens okunnighet och fungera som "välvilliga vägvisare".

"Lille Kung Mattias" blir rikets ledare vid elva års ålder då hans pappa plötsligt dör. Först används han som kasperdocka av regeringen och när han inser att han blir utnyttjad gör sig Mattias till envåldshärskare. Trots att han försöker vara snäll mot alla barn och ger dem godis går inte heller detta så bra. Han hade behövt ledning tidigt i livet, han hade behövt en välvillig vägvisare och han hade behövt få testa sig fram, ibland göra fel och ta konsekvenserna av det.

Korczaks mest spridda bok heter "Barnets rätt till respekt" och är ett slags pedagogisk tankeskrift som fungerade som inspiration när FN:s konvention om barnets rättigheter skrevs. Här framgår att barn har rätt till skydd, ja. Men i lika hög grad framgår barnens rätt att inte överbeskyddas.
"Respektera misslyckanden och tårar!" skriver Korczak och försätter: "Inte bara den trasiga strumpan, utan även skråman på knäet, inte bara det sönderslagna glaset, utan även skärsåret på fingret, varje sår, blåmärke och bula – alltså smärtan". Smärtan är oundviklig och måste få upplevas av varje barn för att hen ska kunna växa.

Jag tror att Janusz Korczak skulle bli nedslagen när han såg hur respektlöst barn än i dag behandlas – trots all den kunskap om barn som finns, trots Barnkonventionen och vårt prat om "det kompetenta barnet". Han skulle förstås reagera starkast på det sätt som ett rikt och upplyst land hanterar sina ensamma flyktingbarn. Men han skulle nog också ha ett och annat att säga om den hållningslöshet som många vuxna visar barn.

Att undvika att ge raka svar, att inte kunna stå för sin egen åsikt och att inte kunna formulera ett välmotiverat nej är inte att visa ett barn respekt.
Det är att fega ur, förvirra och skapa diktatorer.


Texten publicerades i Helsingborgs dagblad den 8 oktober 2012.

Föreläsningar på Svenska barnboksinstitutet

I dag fick jag programmet till Svenska Barnboksinstitutets höstevenemang och tyckte det såg så lovande ut att jag klipper in det rakt av här nedanför. Det enda jag kan sakna är lite mer av just nu högaktuella samtal, såsom vad som får och inte får finnas på våra barnbibliotek … 

 

Höstens program på Sbi

Höstens programutbud på Sbi är digert och startar i oktober. Det kommer bland annat att innehålla föreläsningar och samtal om enskilda författarskap samt en temakväll om Sven Wernström, med anledning av Barnbokens hösttema.

30 oktober - Samtal med Rose Lagercrantz

Rose Lagercrantz samtalar om sitt författarskap med Jan Hansson, Sbi.
Tid: Tisdag 30 oktober kl.18.00-19.30.

7 november - Strindberg och sagorna

Boel Westin, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, föreläser om August Strindberg och sagans betydelse för honom och hans verk.
Tid: Onsdag 7 november kl.18.00-19.30.

14 november - Astrid Lindgren som förlagsredaktör

Helene Ehriander, lektor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, föreläser om Astrid Lindgren som under 25 år var redaktör på Rabén & Sjögren.
Tid: Onsdag 14 november kl.18.00-19.30.

28 november - Temaafton om Sven Wernström

Med anledning av höstens tema i Barnboken arrangeras en temaafton om Sven Wernströms författarskap. Introduktion av Björn Sundmark, vetenskaplig redaktör för Barnboken 2012, och presentationer av forskarna Maria Andersson och Jerry Määttä. Kvällen avslutas med att Sven Wernström själv samtalar med Jan Hansson, Sbi, och bland annat kommenterar forskarnas slutsatser.
Tid: Onsdag 28 november kl.18.00-20.15.

3 december - Augustpriset 2012

Cecilia Östlund, Sbi, samtalar med Augustprisvinnaren i kategorin barn- och ungdomslitteratur. De nominerade till Augustpriset offentliggörs den 22 oktober. Vinnarna tillkännages den 26 november.
Tid: Måndag 3 december kl.18.00-19.30. OBS! dag och klockslag prel.

Samtliga evenemang äger rum på Svenska barnboksinstitutet, Odengatan 61, Stockholm (T-bana Odenplan). Fri entré, ingen förhandsanmälan.

Läs mer om SBI här.

Tintin: Censur alltfört enkelt

 Ingen har väl undgått nyheten, stort uppslagen av DN, SvD-bloggen, Aftonbladet och Expressen.se i dag,  att Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri nu rensat ut Tintin ur biblioteket och uppmanat personalen att leta fram andra icke önskvärda böcker bland hyllorna. Det kan bli många. För om man börjar med Tintin, vart slutar det? Stina Wirsén och Pippi Långstrump lär ryka snabbt.

Och så har vi ju alla alltför könsstereotypa skildringar inom barnkulturen, från Elsa Beskow till Suneböckerna. Harry Potter har ju också kritiserats för genusschabloner. Inom kort kommer Kulturhusets barn- och ungdomsboksavdelning ha krympt till en tiondel, gissar jag.

Intressant nog är det bara barnlitteraturen som tvingas genomgå den här typen av rensningar. Jag har svårt att tänka mig att August Strindberg och Charles Dickens, trots sina hatiska skildringar av kvinnor respektive judar, befinner sig i farozonen. Men så är ju vuxenlitteratur Finkultur med ett Konstnärligt Värde, också, medan barnlitteraturen är något slags allmängods vars pedagogiska syfte oftast överskuggar andra värden.

I stället för att kasta ur och rensa bort icke längre önskvärda värderingar – för sådana finns absolut! – inom barnkulturen kan man ju se dessa inslag som utmärkta utgångspunkter för samtal med ungarna om historia, politik och andra svåra ämnen. Censur är ett enkelt sätt att undvika sådana obehagliga, men nödvändiga samtal.

Pippi à la Ghibli

Apropå senaste tidens bråk kring bolaget Saltkråkans förbud mot att använda Herr Nilsson i en treårig pojkes dödsannons kom jag återigen att tänka på att världen skulle ha varit snäppet rikare om Studio Ghibli fått göra den Pippi Långstrumpfilm som man på 70-talet hade planer på. Hayao Miyazaki var i Sverige flera gånger för att göra research och träffa Astrid Lindgren men tyvärr sade hon nej till projektet.

Hur den färdiga filmen skulle ha kunnat se ut får man en aning om när man ser de underbara akvarellerna här. Att Lindgren senare gav tillstånd till de gräsliga svensk-tysk-kanadensiska 90-talsfilmerna är en gåta.

Recension: Liten Skär och alla små brokiga

För det första: Liten Skär och många små brokiga är inte en rasistisk film, som hävdats i den infekterade debatt som pågått i ett par veckor. Tvärtom finns här en tydlig strävan att bryta mot normer och ifrågasätta invanda tänkesätt. Men bilden av Lilla Hjärtat är ändå en symbol som inte borde ha överlevt in på 2010-talet, en rest av ett förhånande av de svarta slavarna i 1800-talets USA. Att Stina Wirsén skildrar ett mörkhyat barn som en blackface visar på en naivitet som jag tror är ganska typiskt svensk, en övertro på att bara man själv är fördomsfri så är allt som kommer ur ens mun och penna fördomsfritt. Som om det inte fanns en överbyggnad, en rasistisk struktur, att ta hänsyn till. Det är dock inte ett skäl att stoppa filmens premiär, som Folkets bio i Lund gjort.

För det andra: när såg man senast en snippa i en barnfilm? Just när jag trodde att det av pedofilfobiska skäl aldrig mer skulle ske drar Liten Skär ner underbrallorna för att reta kompisen Lilla Hjärtat som redan är arg så hon skakar. Jag jublar över denna scen; självklart inte för att en film per automatik blir bra för att man blottar könsdelar – utan för att det visar på den friska frihet som präglar Stina Wirséns nya film. Liten Skär och många små brokiga är renons på pedagogiska undertoner och de överbeskyddande, milt smekande silkevantar som utmärker hart när all kultur som görs för barn år 2012.  

 

För det tredje: när såg man senast en film som är skapad uteslutande för den yngsta publiken? Som inte flirtar med föräldrar, morbröder och farmödrar utan tvärtom kanske generar dem en aning – på samma sätt som deras små guldklimpar ibland gör när de fäller högljudda, olämpliga kommentarer på bussen? Här handlar det om kiss och slaskiga pussar, kladd och trots, bråk och svartsjuka – men också om livsglädje, leklust och kärlek. Hela livet, således och ungefär, ur en två-treårings perspektiv.

Förutom Lilla Hjärtat finns här en uppsjö stiliserat brokiga figurer: en är könlös, en tvåkönad, här finns en bråkstake och en gnällspik. Men de har alla starka känslor och temperament som skiftar beroende på om de målar, firar födelsedag eller har dockvagnsrace, så statiskt blir det aldrig. 

Handlingen hålls samman av Stellan Skarsgårds livliga stämma som interagerar med både figurer och publik och uppmanar dem/oss att gissa vad som håller på att ritas fram och att jympa i biosalongen. Ibland blir han trött på dem, bannar dem och tjatar och suckar. 

Det är lite Linus på linjen, lite Vem och väldigt mycket Stina Wirsén. Summan blir oemotståndlig.

Publicerad i Helsingborgs dagblad 21/12 2012

En omistlig kortfilm

I dag har den fantastiska lilla filmen (29 min) The Quiet One premiär på Zita i Stockholm. Passa på att se den – den visas bara 14-27 september! För visningstider, se här.

Filmen är gjord av Ina Holmqvist och Emelie Wallgren som fick mycket uppmärksamhet för sin förra film, Så nära, om två tjejer i Rågsved som lever för sina idoler Bill och Tom i Tokio Hotel.

The Quiet One handlar om Maryam, en flicka i åttaårsåldern som nyss kommit till ett kallt och snöigt Sverige från Iran. Filmen utspelar sig ett par månader i skolan och följer Maryams mot- och framgångar på nära håll. Det är särskilt det sociala spelet mellan barnen i klassen som tydliggörs – ibland på ett smärtsamt sätt. Här är det i första hand tillgång till det svenska språket som ger status i gruppen men också hårfärgen tycks spela in: det är de enda två blonda flickorna som är ledare.

I filmens slutscen har Maryam just fått en ny vän i Wiktoria, som hon nyligen klöst, sparkat och slagit och därefter bett, gång på gång och hjärtskärande uppriktigt, om förlåtelse. Nu är de på skolgården och snurrar i gungorna. Wiktoria har just varvat upp Maryams gunga och innan hon släpper säger hon "Glada, färdiga, gå!" I den andan – positiv och framåtriktad – slutar The Quiet One. 

Precis som Så nära vann The Quiet One pris vid Tempo dokumentärfestival. Läs mer om filmen och se trailer här.

Ulf Stark och barnfilmen

Nya numret av tidskriften Opsis barnkultur ägnas till stor del åt en av den svenska barnkulturens giganter: Ulf Stark. Här finns intervjuer, reportage och analyser om hans insatser på litteratur-, musik- och filmområdet. Mitt bidrag är en text om Ulf Stark som filmmanusförfattare:

"För en insats präglad av djup respekt för varje barn – och vilsna vuxna." Så lydde motiveringen till Svenska filminstitutets barnfilmspris Gullspira år 2008 då Ulf Stark tilldelades den gyllene lilla geten. Med ett dussin manus och ungefär lika många litterära förlagor och därtill enstaka insatser som skådespelare och dramaturg tillhör Stark den handfull skara som måste betecknas som nestorer inom den svenska barnfilmsbranschen. De som inte gör någon enstaka film för den yngsta publiken som ett led i en karriär mot mer prestigefyllda projekt, utan som håller sig till barnfilmen år efter år. Kanske för att de insett att den bjuder på spännande utmaningar och möjligheter snarare än hämmande begränsningar som många inom filmbranschen tror.

En sådan möjlighet som Stark tagit tillvara är den att med filmen skapa ett magiskt rum där realismens lagar upphävs och i stället lekens gäller. För att det ska ske krävs naturligtvis även rätt regissör och rätt regissör för Starks berättelser har Rumle Hammerich visat sig vara. Det är i filmer som Kan du vissla Johanna och Dårfinkar och dönickar som magin uppstår och dröjer kvar långt efter eftertexterna.

Kan du vissla Johanna, entimmesfilmen som visas varje julafton, är berättelsen om de såta vännerna Uffe och Berra som skaffar en morfar åt Uffe. Han vill, precis som Berra, få en peng av en morfar ibland, fiska och fira födelsedag med en morfar som älskar grisfötter och cigarrer. På ett besök på ålderdomshemmet hittar Uffe sin morfar. Han är inte något vidare snäll till att börja med, snarare kärv och misstänksam, men precis som Uffe har han ett plåster på hakan och han visar sig snart vara både generös och påhittig på sitt sätt. Fast nyckfull: han kan bli arg, ledsen och väldigt trött ibland.

När Berra (Tobias Swärd) och morfar (Per Oscarsson) möts och bestämmer sig för att vara släkt uppstår lekens magiska rum. Plötsligt är det nya lagar som gäller enligt en tyst, gemensam överenskommelse som skapas utifrån de behov de lekande har. Uffe behöver någon som ser bara honom, som tycker att han är speciell och är intresserad av allt som händer honom och har tid att lyssna. Morfar behöver någon att tycka om, som får honom att för en stund släppa tankarna på det förflutna, sorgen över den döda hustrun och bitterheten över att vara ensam kvar. De båda går in för sin lek med liv och lust, de växer i sina roller som barnbarn och morfar, vågar nytt, tänker stort och njuter tillsammans. När morfar en dag inte längre är på sitt rum då Uffe kommer för att hälsa på förklarar sköterskan att han gått bort, att han "hade ett dåligt hjärta". "Nej," svarar Uffe, "han hade det bästa hjärtat i världen!". Och tack vare det hjärtat och den kontakt som uppstått mellan det och hans eget har Uffe vuxit. Trots att filmen slutar i död och begravning är det ett lyckligt slut – ett som förmedlar hopp och förväntan inför livets nästa äventyr. 

Liksom många av Ulf Starks filmberättelser har Kan du vissla Johanna starka drag av självbiografi. Protagonisten bär författarens namn, det är Stureby och det är 1950-tal. Ändå, och häri ligger en annan av Ulf Starks filmiska styrkor, blir det aldrig sådär nostalgiskimrande, smetsentimentalt som det så ofta blir när barndomsminnen omvandlas till biofilmer av nu vuxna män – jo, för detta är ett manligt regissörssyndrom. Uffe, Berra och även Percy, som förekommer i andra filmer, är inte minnen av barn som en gång fanns utan de är i högsta grad levande, just här och just nu när vi ser på filmerna om dem. Deras autenticitet skär genom decennierna och de tidsenliga kostymerna, scenografin och replikerna skymmer inte sikten. (Annat än undantagsvis. Mindre lyckade Stark-filmatiseringar, i händerna på mindre fingertoppskänsliga regissörer än Rumle Hammerich, lider också de av den svenska barnfilmssjukan "vuxenrepliker i barnmunnar". En skitförbannad, sadistisk storebror kan inte, såsom i Min vän Percys magiska gymnastikskor säga "Vad sjutton säger du!? Du är ju heltokig!" till sin gränslöst retfulla lillebror. Det låter helfånigt.)

Dårfinkar och dönickar skiljer sig på många sätt från Kan du vissla Johanna: den utspelar sig i samtida miljö, den har en flicka på tröskeln till puberteten i huvudrollen och föräldrarna som förekommer är inte de vanliga genomgoda. TV-serien sändes i sex avsnitt 1988, blev omedelbart en succé och har repriserats ett antal gånger. Den berättar historien om Simone som när hon flyttar till ett nytt område blir tagen för pojke i skolan och när klassföreståndarinnan ropar upp henne som "Simon" ger hon sig in i en långvarig lek med sin identitet.

Hon köper kläder på killavdelningen, studerar killars kroppsspråk och gör saker hon aldrig skulle ha gjort som Simone. Busar, bråkar, ta plats. Och hon märker snart att det som förändrats när hon blivit kille är inte så mycket hon själv som omvärldens förväntningar på henne. Alla förväntar sig att hon ska busa, bråka, ta plats – på gott och ont. Det är härligt att skippa duktighetsiver och släppa hämningar – men mindre härligt att gång efter annan misstänkas och misstros. Och lögnen tär på Simone i längden. Småningom vet hon knappt vem hon är, vad hon vill, vem hon kan lita på. Men hon har sin morfar; en morfar som precis som Uffes vet vad demoner, svartkänslor och dårfinkar går för. Som är nyckfull och hjärtsvag och döende. Och som kan trösta utan dalt.

För i Ulf Starks filmvärld är det morfäderna, och i viss mån farfäderna, som står för den "djupa respekt" gentemot barnen som författaren själv hyllades för i Gullspiramotiveringen. Den äldre generationen klappar inte välmenande men nedlåtande på barnens huvuden eller talar om sig själv i tredje person eller bjuder på ständiga överdåd av saft och bullar för att ställa sig in. De behandlar ungarna såsom de själva vill bli – men kanske alltför sällan blir – behandlade. Det vill säga som människor – med starka eller svaga men i vilket fall världens bästa hjärtan.

        

Ulf Stark filmografi i urval:

• Dårfinkar och dönickar, TV-serie, regi Rumle Hammerich 1988 (manus och litterär förlaga)

• Sixten, regi Catti Edfeldt 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän Percys magiska gymnastikskor, regi Martin Asphaug 1994 (manus och litterär förlaga)

• Kan du vissla Johanna?, regi Rumle Hammerich 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän shejken i Stureby, regi Clas Lindberg 1997 (manus och litterär förlaga)

• Tsatsiki, morsan och polisen, regi Ella Lemhagen 1999 (manus)

• Percy, Buffalo Bill och jag, regi Anders Gustafsson 2005 (manus och litterär förlaga)

• Loranga, Masarin och Dartanjang, regi Igor Vejstagin 2005 (manus och roll)

• Jaguaren, regi Mattias Gordon (litterär förlaga och roll)

• Iris, regi Ulrika Bengts 2011 (dramaturg)

 

Daterad radio om barn på burk

Fredagens avsnitt av Barnen, det för det mesta utmärkta radioprogrammet för vuxna där barn får komma till tals, hette "Barn på burk" och handlade om barnprogram i TV.

Det var underligt ofokuserat och tycktes vilja famna allt med det väntade resultatet att det inte blev mycket mer än ett visst duttande och skrapande på ytan. Det var lite reportage hemifrån barn som berättade om vad de brukade se för program och hur de påverkades av dem. Det var intervju med forskaren Marie Katerine Larsson som berättade att TV inte är så farligt som många tror. Och det var samtal med Barnkanalens Ylva Hällen som berättade att dagens barn hellre vill delta i utformningen av barnprogrammen än titta på drama.

Det var också, som kanske framgår av referatet ovan, ett underligt mossigt program. Reportern pratade om "dumburken", ett begrepp som jag inte hört de senaste 20 åren. Han pratade om barnprogrammen på 70-talet som "politiska" trots att den uppfattningen gång på gång har nyanserats de senaste åren. Och – denna en av mina käpphästar! – man pratade om TV-program som om de utgjorde en enhet med samma effekt på sina tittare oavsett innehåll och form. Det finns BRA och DÅLIGA TV-program. Det finns sådana som passiviserar sina tittare (oavsett ålder, nota bene!) och de som aktiverar/stimulerar dem!

Om man bortser från de inslag som handlade om hur webben påverkar barnprogrammen så skulle programmet "Barn på burk" ha kunnat producerats långt innan vi hade mer än två TV-kanaler i Sverige. 

Liten vit och liten svart en omöjlighet

 Debatten om Stina Wirséns nya film Liten Skär och många små brokiga har i dag även nått fram till DN:s kultursida. (Redan i går skrev Jonas Thente ett smått bisarrt blogginlägg om det hela i går – där han lyckades få det hela till att bli "akademikerkärringars" fel.)

Problemet, som jag ser det, är att man inte kan framställa mörkhyade såsom Lilla Hjärtat framställs – det vill säga som en traditionell "blackface". Blackface skapades på 1800-talet för att vita människor skulle kunna driva gäck med svarta slavar och det borde ha dött ut för väldigt länge sedan.

Och inte ens Stina Wirsén, som vi alla förstår är en god och snäll människa som i sina böcker och filmer medvetet jobbar för att öka mångfalden inom svensk barnkultur och i bästa välmening "stereotypiserade" Lilla Hjärtat lika hårt som övriga karaktärer. Men kritvitt är inte samma sak som kolsvart – och särskilt inte i händerna på en vit, svensk konstnär.

Det är bara att beklaga att vi inte kommit längre än såhär år 2012 och jag håller med Sverker Lenas i DN om att det vore "synd om debatten ledde till en ökad rädsla för att inkludera olikheter i barnkulturen". Gud vet att det behövs olikheter, spret och gnissel inom den tassande svenska barnkulturen i dag!

Kliv in i konsten på Nationalmuseum

Just nu pågår en liten utställning, "Kliv in i konsten", på Nationalmuseum. Bilder av välkända tavlor, såsom "Karl XII:s likfärd" med nutida unga människor inklippta på finurliga vis. Bakom utställningen döljer sig ett stort och fantastiskt projekt.

Lillholmsskolan i Skärholmen kontaktade Nationalmuseum för ett samarbete i ämnena Bild och Svenska. En skolklass kom på museibesök och eleverna fick småningom välja varsin målning att arbeta med. Utifrån bilderna, som de fick högkvalitativa, digitala kopior av, skrev eleverna sedan berättelser. Tanken var att de skulle göra en tidsresa, befinna sig i motivet och berätta om sina tankar och känslor inför det de såg. I ett senare stadium fick de ta bilder av sig själva och photoshoppa in dessa i tavlorna så att de bokstavligen "klev in i konsten". De arbetade hårt och länge med såväl texter som bilder, slet sina hår men blev slutligen mycket nöjda med resultaten. Mer om projektet kan man läsa här.

På Nationalmuseum finns nu de nya bilderna att beskåda och de imponerande berättelserna att läsa. Poetiska, drabbande, ibland dråpliga. De finns där till följd av några driftiga lärares envishet och tro på sina elever och ett tjugotal ungdomars envishet och kreativitet.

De finns också där till följd av att Bild än så länge är ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det är det ju inte längre i gymnasiet. Estetiska ämnen har effektiviserats bort av den sittande regeringen – trots att forskningen visar att de estetiska ämnena har den positiva sidoeffekten att de gynnar inlärningen av teoretiska ämnen. Och att varje barns och ungdoms rätt att uttrycka sig estetiskt står med som artikel 31 i FN:s barnkonvention tycks Björklund och kompani inte bry sig om.  

De borde besöka Nationalmuseum och "Kliv in i konsten" som pågår till och med den 28 oktober. Det borde förresten alla.

(Bilderna ovan: Joanna Xu i "Vanitasstilleben med astronomiska instrument" målad av Christian von Thum och Marcel Butros i "Den bedragne och pryglade men ändå förnöjde äkte mannen" av Jean-Baptiste Pater)

Biografcentralen lanserar "BUFF på turné"

 För ett par veckor sedan skrev Biografcentralens Jens Lanestrand ett blogginlägg om det katastrofala läget för svensk och nordisk barnfilm i Sverige. Ingen ser den, ingen distribuerar, ingen (nästan) bryr sig om den.

För att en medverka till en förändring har Biografcentralen tagit initiativ till att distribuera fyra av de riktigt bra barnfilmer för mellanåldern (ca 7-12 år) som visades under årets barnfilmfestival BUFF i Malmö. Filmerna Iris, On the Sly, Stay! och Anne + Jörgen = Sant kommer att turnera i landet under rubriken "Buff på turné – världens bästa barnfilm". Mer om filmerna och turnéprogrammet kan man läsa här.

Jag lär återkomma i ämnet men tills dess: Håll utkik efter visningar och gå och se för att få en hint om vad barnfilm kan vara. 

(Bild från On the Sly)

Kristallen åt Tjuvarnas jul – vem bryr sig på riktigt?

Vid gårdagens Kristallengala, TV-Sveriges motsvarighet till Guldbaggegalan, tilldelades fjolårets julkalender Tjuvarnas jul priset för bästa barn- och ungdomsprogram. Ingen överraskning, precis,  med tanke dels på övriga nominerade, dels på att det var en riktigt bra produktion (min recension i SvD kan läsas här).

Julkalendern är också den produktion som tillåts kosta mest av SVT:s barn- och ungdomsserier, tillika den enda produktion som samsänds i både SVT1/2 och i Barnkanalen. Eftersom julkalendern är den i särklass mest prestigefyllda barnproduktionen så regisseras den dessutom alltid av en man.

Vilka slutsatser kan den drastiske således dra? Jo, att:

• Kvalitet kostar: Man ska inte snåla med barnprogrammens budgetar.
• Barnprogram som sänds i SVT ses av fler, uppskattas av fler och har därför större chans att vinna priser – medan Barnkanalens program riskerar att marginaliseras.

En annan reflektion man kan göra är naturligtvis varför det alls finns en särskild Kristallkategori för barn- och ungdomsproduktioner. Dilemmat återfinns i alla liknande galasammanhang (Guldbagge, Augustpris etcetera). Problemet är att när det finns en särskild (lite mindre viktig) kategori för barnkulturen så är chansen att ett barn- eller ungdomsprogram skulle nomineras i en annan kategori (t ex bästa programledare bästa bästa dokumentärprogram) närmast lika med noll.

Barnkulturen föses in i den lilla hagen som alla politiker och beslutsfattare påstår sig "brinna för" men ingen egentligen bryr sig om. Förutom den lilla hop som VERKLIGEN brinner för barnkulturen men som ingen politiker eller beslutsfattare bryr sig om eller lyssnar på.

Stellan Skarsgård om barnfilm, filmfostran och barnslighet

 I dag samtalade jag med Stellan Skarsgård om vikten av bra barnfilm. Han gav intervjuer med anledning av premiären av Stina Wirséns nya film Liten Skär och alla små brokiga, till vilken han gör berättarrösten. Men eftersom han framställts som en "som brinner för barnkultur" frågade jag inte bara om hans senaste skådespelarinsats. Här är (delar av) vårt samtal:



MJ: Varför tycker du att det är viktigt med barnfilm?
SS: Jag bryr mig om barnfilm på samma sätt som allt annat viktigt, såsom utbildning, skola och politik. Barnen är en särskilt viktig publik eftersom de är så sårbara. Det behövs alternativ till det kommersiella utbud som görs för att binda dem vid TV:n så länge som möjligt. Det är ju som våldtäkt mot ett barn.

MJ: Och vad kan du göra?
SS: Jag kan, precis som med Stinas film (Liten skär och många små brokiga), stödja viktiga filmer för barn, filmer som genomsyras av kvalitet i både berättelsen och estetiken.

MJ: Har du några minnen av starka filmupplevelser från din egen barndom?
SS: Den allra första filmen jag såg var Disney's Alice i Underlandet, det var en väldigt stark upplevelse. Av filmen minns jag bara kaninen som sprang runt och skrek "I'm late! I'm late!" men det var allting runtomkring – biografen, publiken – som gjorde det så stort.

MJ: Några flera?
SS: Ja, sen sparade jag alla mina veckopengar så att jag kunde gå på matinéfilmerna på lördagar. Jag hade bara råd att gå varannan vecka men jag såg Bröderna Marx, Tarzan, Charlie Chaplin … På den tiden hade filmerna längre livstid. Många var ju riktigt gamla redan då men det gjorde inget.

MJ: Har du givit dina barn någon medveten "filmfostran", alltså visat dem filmer du tycker de borde se?
SS: Nej, inte egentligen. Men jag har haft ett system: När de velat ha pengar till bio har jag bara subventionerat filmer som är gjorda utanför det stora studiosystemet. Europeisk film, independentfilmer och så vidare. Storfilmerna har de fått betala för själva.

MJ: Du har ju medverkat i både film för barn och för vuxna. En av dina bästa roller tycker jag är den som pappan i Glasblåsarns barn. Är det någon skillnad att spela in barnfilm och vuxenfilm?
SS: Nej, det tycker jag inte. Rollen i Glasblåsarns barn är ju en människa som andra. Men så är ju inte den filmen "barnslig", heller. Många vuxenfilmer jag gjort har varit mycket barnsligare.

(På bilden: regissören Stina Wirsén, Stellan Skarsgård och producenten Linda Hambäck)

Vuxna måste ge svar

I gårdagens DN skriver Ann Heberlein intressant och viktigt om Pernilla Stalfelts nya bok Vem är du? En bok om tolerans. Bokens syfte är att på ett lustfyllt sätt initiera samtal om just tolerans och människors likheter/olikheter med barn i tioårsåldern. Ett lovvärt syfte och ett lovvärt projekt på initiativ av Teskedsordern.

Heberlein, själv idéhistoriker, menar att barn i "den sena barndomen", d v s 9-11-årsåldern är extremt intresserade av rättvisefrågor och att bokens målgrupp därför är perfekt. MEN att boken genom sin vaghet lämnar läsaren lätt frustrerad: den ger alltför få svar och levererar råd som att "känn efter i ditt hjärta".

Precis som Heberlein menar jag att vuxna ibland måste våga ge klara, tydliga svar. Man ska inte i alla lägen besvara en fråga med en motfråga: "Vad tycker du själv?". Barn frågar för att få guidning, inte för att fyllas av ytterligare frågor. Därmed inte sagt att man ska leverera svar som framstår som Den Enda Sanningen – särskilt inte när det gäller frågor om moral och rättvisa. Man kan säga att "Såhär tycker jag eftersom …" och därefter fråga barnet hur hon/han tycker det låter. På det sättet visar man dels att det är en viktig fråga, dels att man har en åsikt – och så öppnar man för ett vidare samtal.

Ibland undrar jag om vuxna undviker att ge raka svar till barnen av rädsla för att "påverka" dem. Men om inte vi vuxna "påverkar" dem genom att visa hur världen fungerar och att vi tar ställning – vem ska då göra det? Spelindustrin? Filmindustrin? Disney Channel?

Hösttid och Moderna tider

(Det är alltid lika skönt att komma i gång igen på riktigt efter sommaren. Älskade rutiner. Älskade vardag. Älskade arbete.)

Bland det första jag företog mig efter julisemestern var en resa till Karlstad där jag träffade representanter för Film i Värmland och ett gäng lärare. Alla närvarande ville den här terminen jobba med skolbioprojektet "Charlie Chaplin – samhällskritiker och medmänniska" som jag skrivit om tidigare. Jag föreläste, vi tittade på Moderna tider och vi diskuterade hur man utifrån Chaplins filmer kan arbeta med samhälls- och värdegrundsfrågor tillsammans med barnen.

På Svenska filminstitutets hemsida finns ett väldigt fint reportage av Andreas Hoffsten som handlar om när jag diskuterade fattigdom, klassklyftor och arbetsvillkor med en tredjeklass. Kolla in barnens teckningar och kommentarer! (En teaser: ”Vi gick till filminstitutet. Vi tittade på en film med Charlie Chaplin. Den hette Moderna tider. Den handlade om att alla maskiner tar över.”)

Sommarlov

Barnkulturbloggen tar sommaruppehåll och återkommer i augusti. Jag önskar alla mina läsare en riktigt fin sommar med solstrålar, svalkande bad och härliga kulturupplevelser.

Tips! Unga radioteatern har just gett ut fem klassiska sommarlovsföljetonger på CD, bl a Tordyveln flyger i skymningen, Ebba och Didrik och Skämmerskans dotter. Perfekt för bilen eller soffsoftningen.

/Malena