Recension: Liten Skär och alla små brokiga

För det första: Liten Skär och många små brokiga är inte en rasistisk film, som hävdats i den infekterade debatt som pågått i ett par veckor. Tvärtom finns här en tydlig strävan att bryta mot normer och ifrågasätta invanda tänkesätt. Men bilden av Lilla Hjärtat är ändå en symbol som inte borde ha överlevt in på 2010-talet, en rest av ett förhånande av de svarta slavarna i 1800-talets USA. Att Stina Wirsén skildrar ett mörkhyat barn som en blackface visar på en naivitet som jag tror är ganska typiskt svensk, en övertro på att bara man själv är fördomsfri så är allt som kommer ur ens mun och penna fördomsfritt. Som om det inte fanns en överbyggnad, en rasistisk struktur, att ta hänsyn till. Det är dock inte ett skäl att stoppa filmens premiär, som Folkets bio i Lund gjort.

För det andra: när såg man senast en snippa i en barnfilm? Just när jag trodde att det av pedofilfobiska skäl aldrig mer skulle ske drar Liten Skär ner underbrallorna för att reta kompisen Lilla Hjärtat som redan är arg så hon skakar. Jag jublar över denna scen; självklart inte för att en film per automatik blir bra för att man blottar könsdelar – utan för att det visar på den friska frihet som präglar Stina Wirséns nya film. Liten Skär och många små brokiga är renons på pedagogiska undertoner och de överbeskyddande, milt smekande silkevantar som utmärker hart när all kultur som görs för barn år 2012.  

 

För det tredje: när såg man senast en film som är skapad uteslutande för den yngsta publiken? Som inte flirtar med föräldrar, morbröder och farmödrar utan tvärtom kanske generar dem en aning – på samma sätt som deras små guldklimpar ibland gör när de fäller högljudda, olämpliga kommentarer på bussen? Här handlar det om kiss och slaskiga pussar, kladd och trots, bråk och svartsjuka – men också om livsglädje, leklust och kärlek. Hela livet, således och ungefär, ur en två-treårings perspektiv.

Förutom Lilla Hjärtat finns här en uppsjö stiliserat brokiga figurer: en är könlös, en tvåkönad, här finns en bråkstake och en gnällspik. Men de har alla starka känslor och temperament som skiftar beroende på om de målar, firar födelsedag eller har dockvagnsrace, så statiskt blir det aldrig. 

Handlingen hålls samman av Stellan Skarsgårds livliga stämma som interagerar med både figurer och publik och uppmanar dem/oss att gissa vad som håller på att ritas fram och att jympa i biosalongen. Ibland blir han trött på dem, bannar dem och tjatar och suckar. 

Det är lite Linus på linjen, lite Vem och väldigt mycket Stina Wirsén. Summan blir oemotståndlig.

Publicerad i Helsingborgs dagblad 21/12 2012