I gårdagens DN skriver Ann Heberlein intressant och viktigt om Pernilla Stalfelts nya bok Vem är du? En bok om tolerans. Bokens syfte är att på ett lustfyllt sätt initiera samtal om just tolerans och människors likheter/olikheter med barn i tioårsåldern. Ett lovvärt syfte och ett lovvärt projekt på initiativ av Teskedsordern.
Heberlein, själv idéhistoriker, menar att barn i "den sena barndomen", d v s 9-11-årsåldern är extremt intresserade av rättvisefrågor och att bokens målgrupp därför är perfekt. MEN att boken genom sin vaghet lämnar läsaren lätt frustrerad: den ger alltför få svar och levererar råd som att "känn efter i ditt hjärta".
Precis som Heberlein menar jag att vuxna ibland måste våga ge klara, tydliga svar. Man ska inte i alla lägen besvara en fråga med en motfråga: "Vad tycker du själv?". Barn frågar för att få guidning, inte för att fyllas av ytterligare frågor. Därmed inte sagt att man ska leverera svar som framstår som Den Enda Sanningen – särskilt inte när det gäller frågor om moral och rättvisa. Man kan säga att "Såhär tycker jag eftersom …" och därefter fråga barnet hur hon/han tycker det låter. På det sättet visar man dels att det är en viktig fråga, dels att man har en åsikt – och så öppnar man för ett vidare samtal.
Ibland undrar jag om vuxna undviker att ge raka svar till barnen av rädsla för att "påverka" dem. Men om inte vi vuxna "påverkar" dem genom att visa hur världen fungerar och att vi tar ställning – vem ska då göra det? Spelindustrin? Filmindustrin? Disney Channel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar