Ulf Stark och barnfilmen

Nya numret av tidskriften Opsis barnkultur ägnas till stor del åt en av den svenska barnkulturens giganter: Ulf Stark. Här finns intervjuer, reportage och analyser om hans insatser på litteratur-, musik- och filmområdet. Mitt bidrag är en text om Ulf Stark som filmmanusförfattare:

"För en insats präglad av djup respekt för varje barn – och vilsna vuxna." Så lydde motiveringen till Svenska filminstitutets barnfilmspris Gullspira år 2008 då Ulf Stark tilldelades den gyllene lilla geten. Med ett dussin manus och ungefär lika många litterära förlagor och därtill enstaka insatser som skådespelare och dramaturg tillhör Stark den handfull skara som måste betecknas som nestorer inom den svenska barnfilmsbranschen. De som inte gör någon enstaka film för den yngsta publiken som ett led i en karriär mot mer prestigefyllda projekt, utan som håller sig till barnfilmen år efter år. Kanske för att de insett att den bjuder på spännande utmaningar och möjligheter snarare än hämmande begränsningar som många inom filmbranschen tror.

En sådan möjlighet som Stark tagit tillvara är den att med filmen skapa ett magiskt rum där realismens lagar upphävs och i stället lekens gäller. För att det ska ske krävs naturligtvis även rätt regissör och rätt regissör för Starks berättelser har Rumle Hammerich visat sig vara. Det är i filmer som Kan du vissla Johanna och Dårfinkar och dönickar som magin uppstår och dröjer kvar långt efter eftertexterna.

Kan du vissla Johanna, entimmesfilmen som visas varje julafton, är berättelsen om de såta vännerna Uffe och Berra som skaffar en morfar åt Uffe. Han vill, precis som Berra, få en peng av en morfar ibland, fiska och fira födelsedag med en morfar som älskar grisfötter och cigarrer. På ett besök på ålderdomshemmet hittar Uffe sin morfar. Han är inte något vidare snäll till att börja med, snarare kärv och misstänksam, men precis som Uffe har han ett plåster på hakan och han visar sig snart vara både generös och påhittig på sitt sätt. Fast nyckfull: han kan bli arg, ledsen och väldigt trött ibland.

När Berra (Tobias Swärd) och morfar (Per Oscarsson) möts och bestämmer sig för att vara släkt uppstår lekens magiska rum. Plötsligt är det nya lagar som gäller enligt en tyst, gemensam överenskommelse som skapas utifrån de behov de lekande har. Uffe behöver någon som ser bara honom, som tycker att han är speciell och är intresserad av allt som händer honom och har tid att lyssna. Morfar behöver någon att tycka om, som får honom att för en stund släppa tankarna på det förflutna, sorgen över den döda hustrun och bitterheten över att vara ensam kvar. De båda går in för sin lek med liv och lust, de växer i sina roller som barnbarn och morfar, vågar nytt, tänker stort och njuter tillsammans. När morfar en dag inte längre är på sitt rum då Uffe kommer för att hälsa på förklarar sköterskan att han gått bort, att han "hade ett dåligt hjärta". "Nej," svarar Uffe, "han hade det bästa hjärtat i världen!". Och tack vare det hjärtat och den kontakt som uppstått mellan det och hans eget har Uffe vuxit. Trots att filmen slutar i död och begravning är det ett lyckligt slut – ett som förmedlar hopp och förväntan inför livets nästa äventyr. 

Liksom många av Ulf Starks filmberättelser har Kan du vissla Johanna starka drag av självbiografi. Protagonisten bär författarens namn, det är Stureby och det är 1950-tal. Ändå, och häri ligger en annan av Ulf Starks filmiska styrkor, blir det aldrig sådär nostalgiskimrande, smetsentimentalt som det så ofta blir när barndomsminnen omvandlas till biofilmer av nu vuxna män – jo, för detta är ett manligt regissörssyndrom. Uffe, Berra och även Percy, som förekommer i andra filmer, är inte minnen av barn som en gång fanns utan de är i högsta grad levande, just här och just nu när vi ser på filmerna om dem. Deras autenticitet skär genom decennierna och de tidsenliga kostymerna, scenografin och replikerna skymmer inte sikten. (Annat än undantagsvis. Mindre lyckade Stark-filmatiseringar, i händerna på mindre fingertoppskänsliga regissörer än Rumle Hammerich, lider också de av den svenska barnfilmssjukan "vuxenrepliker i barnmunnar". En skitförbannad, sadistisk storebror kan inte, såsom i Min vän Percys magiska gymnastikskor säga "Vad sjutton säger du!? Du är ju heltokig!" till sin gränslöst retfulla lillebror. Det låter helfånigt.)

Dårfinkar och dönickar skiljer sig på många sätt från Kan du vissla Johanna: den utspelar sig i samtida miljö, den har en flicka på tröskeln till puberteten i huvudrollen och föräldrarna som förekommer är inte de vanliga genomgoda. TV-serien sändes i sex avsnitt 1988, blev omedelbart en succé och har repriserats ett antal gånger. Den berättar historien om Simone som när hon flyttar till ett nytt område blir tagen för pojke i skolan och när klassföreståndarinnan ropar upp henne som "Simon" ger hon sig in i en långvarig lek med sin identitet.

Hon köper kläder på killavdelningen, studerar killars kroppsspråk och gör saker hon aldrig skulle ha gjort som Simone. Busar, bråkar, ta plats. Och hon märker snart att det som förändrats när hon blivit kille är inte så mycket hon själv som omvärldens förväntningar på henne. Alla förväntar sig att hon ska busa, bråka, ta plats – på gott och ont. Det är härligt att skippa duktighetsiver och släppa hämningar – men mindre härligt att gång efter annan misstänkas och misstros. Och lögnen tär på Simone i längden. Småningom vet hon knappt vem hon är, vad hon vill, vem hon kan lita på. Men hon har sin morfar; en morfar som precis som Uffes vet vad demoner, svartkänslor och dårfinkar går för. Som är nyckfull och hjärtsvag och döende. Och som kan trösta utan dalt.

För i Ulf Starks filmvärld är det morfäderna, och i viss mån farfäderna, som står för den "djupa respekt" gentemot barnen som författaren själv hyllades för i Gullspiramotiveringen. Den äldre generationen klappar inte välmenande men nedlåtande på barnens huvuden eller talar om sig själv i tredje person eller bjuder på ständiga överdåd av saft och bullar för att ställa sig in. De behandlar ungarna såsom de själva vill bli – men kanske alltför sällan blir – behandlade. Det vill säga som människor – med starka eller svaga men i vilket fall världens bästa hjärtan.

        

Ulf Stark filmografi i urval:

• Dårfinkar och dönickar, TV-serie, regi Rumle Hammerich 1988 (manus och litterär förlaga)

• Sixten, regi Catti Edfeldt 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän Percys magiska gymnastikskor, regi Martin Asphaug 1994 (manus och litterär förlaga)

• Kan du vissla Johanna?, regi Rumle Hammerich 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän shejken i Stureby, regi Clas Lindberg 1997 (manus och litterär förlaga)

• Tsatsiki, morsan och polisen, regi Ella Lemhagen 1999 (manus)

• Percy, Buffalo Bill och jag, regi Anders Gustafsson 2005 (manus och litterär förlaga)

• Loranga, Masarin och Dartanjang, regi Igor Vejstagin 2005 (manus och roll)

• Jaguaren, regi Mattias Gordon (litterär förlaga och roll)

• Iris, regi Ulrika Bengts 2011 (dramaturg)