Tintin: Censur alltfört enkelt

 Ingen har väl undgått nyheten, stort uppslagen av DN, SvD-bloggen, Aftonbladet och Expressen.se i dag,  att Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri nu rensat ut Tintin ur biblioteket och uppmanat personalen att leta fram andra icke önskvärda böcker bland hyllorna. Det kan bli många. För om man börjar med Tintin, vart slutar det? Stina Wirsén och Pippi Långstrump lär ryka snabbt.

Och så har vi ju alla alltför könsstereotypa skildringar inom barnkulturen, från Elsa Beskow till Suneböckerna. Harry Potter har ju också kritiserats för genusschabloner. Inom kort kommer Kulturhusets barn- och ungdomsboksavdelning ha krympt till en tiondel, gissar jag.

Intressant nog är det bara barnlitteraturen som tvingas genomgå den här typen av rensningar. Jag har svårt att tänka mig att August Strindberg och Charles Dickens, trots sina hatiska skildringar av kvinnor respektive judar, befinner sig i farozonen. Men så är ju vuxenlitteratur Finkultur med ett Konstnärligt Värde, också, medan barnlitteraturen är något slags allmängods vars pedagogiska syfte oftast överskuggar andra värden.

I stället för att kasta ur och rensa bort icke längre önskvärda värderingar – för sådana finns absolut! – inom barnkulturen kan man ju se dessa inslag som utmärkta utgångspunkter för samtal med ungarna om historia, politik och andra svåra ämnen. Censur är ett enkelt sätt att undvika sådana obehagliga, men nödvändiga samtal.