Fredagens avsnitt av Barnen, det för det mesta utmärkta radioprogrammet för vuxna där barn får komma till tals, hette "Barn på burk" och handlade om barnprogram i TV.
Det var underligt ofokuserat och tycktes vilja famna allt med det väntade resultatet att det inte blev mycket mer än ett visst duttande och skrapande på ytan. Det var lite reportage hemifrån barn som berättade om vad de brukade se för program och hur de påverkades av dem. Det var intervju med forskaren Marie Katerine Larsson som berättade att TV inte är så farligt som många tror. Och det var samtal med Barnkanalens Ylva Hällen som berättade att dagens barn hellre vill delta i utformningen av barnprogrammen än titta på drama.
Det var också, som kanske framgår av referatet ovan, ett underligt mossigt program. Reportern pratade om "dumburken", ett begrepp som jag inte hört de senaste 20 åren. Han pratade om barnprogrammen på 70-talet som "politiska" trots att den uppfattningen gång på gång har nyanserats de senaste åren. Och – denna en av mina käpphästar! – man pratade om TV-program som om de utgjorde en enhet med samma effekt på sina tittare oavsett innehåll och form. Det finns BRA och DÅLIGA TV-program. Det finns sådana som passiviserar sina tittare (oavsett ålder, nota bene!) och de som aktiverar/stimulerar dem!
Om man bortser från de inslag som handlade om hur webben påverkar barnprogrammen så skulle programmet "Barn på burk" ha kunnat producerats långt innan vi hade mer än två TV-kanaler i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar