onsdag 10 oktober 2012

Bästa formen för Värsta bråket?


"Hjärnan vill bråka, så är det bara", säger Olle, 5 år. Och visst är det så ibland. Och visst är det en strålande idé att göra barnprogram om bråk, konflikter och ilska som ju är en självklar del av livet. I söndags startade serien Värsta bråket i Barnkanalen.

Jag är dock kluven till resultatet. Formen är dramadokumentärens. Ibland är det helt uppenbarligen autentiska bråk vi tar del av, såsom bröderna som blir osams om uppdelningen av elva kronor. Andra gånger är det lika uppenbart iscensatta bråk, såsom föräldrarna som grälar om en försvunnen bilnyckel.

De autentiska bråken är fantastisk TV så till vida att de drabbar, berör och skakar om tittaren. Men jag tycker att det är mycket tveksamt ur etisk synpunkt att filma och sända gråtande och skrikande barn i ett så emotionellt utsatt läge. (I P1:s Kino härom veckan fanns ett reportage om Värsta bråket. Här intervjuas bland annat producenten Marie Lundberg. Konstigt nog nämns inte den etiska problematiken. Programmet kan du höra här.)

De iscensatta bråken, å andra sidan, är oproblematiska ur etisk synvinkel men dålig TV: tillgjort och föga övertygande – särskilt när de grälande nästan ler lite generat åt sina egna repliker.

För en tid sedan gjordes en studie av hur barn påverkas av å ena sidan en dokumentär TV-skildring av en skilsmässa, å andra sidan en skildring av samma ämne i dramatiserad form. Studien visade att dramatiseringen engagerade den unga publiken mycket mer. De blev emotionellt involverade i högre grad och mindes i efterhand mycket mer av programmet.

Så frågan är om inte Värsta bråket borde ha gjorts som dramaserie i stället? Producenterna hade kunnat göra samma noggranna research; besök på förskolor, samtal med barn, hembesök hos familjer – och sedan, utifrån sitt material, skrivit en fiktiv serie. Alternativt gjort en semidokumentär serie med autentiska bråkande röster och animerade filmer till – lite som Hanna Heilborns och David Aronowitschs Gömd och Slavar?

Men det skulle väl ansetts för dyrt av Barnkanalen.


måndag 8 oktober 2012

Diktatorn, Lille Mattias och Korczak




"Jag vill ha ett HALVT glas mjölk!" vrålar barnet när det får ett glas fyllt med mjölk. "Javisst, självklart!" säger mamman leende, hukande och följer lille gullefjuns order. Det är premiär på teateruppsättningen av Ulf Starks "Diktatorn" på Boulevardteatern i Stockholm. Det är en rolig och tänkvärd föreställning som leker med barn- och vuxenperspektiven. Är vi alla potentiella diktatorer? Är alla diktatorer som barn? Skapar underdånighet diktatorer eller är det tvärtom?

Föreställningen leder också tankarna till Janusz Korczak, den polske läkaren, pedagogen och författaren som förestod ett barnhem i Warsawa mellan 1911 och 1942 då han följde "sina" 200 barn i döden i Treblinka. Den polska regeringen har utlyst 2012 till internationellt Korczakår och runtom i Sverige har hans gärning uppmärksammats på en rad sätt: Turteatern i Stockholm har spelat "Barnrepubliken", en pjäs om livet på barnhemmet, flera föredrag och panelsamtal har arrangerats och i somras sattes barnboken "Lille Kung Mattias" upp som opera i Höör.

Precis som "Diktatorn" handlar "Lille Kung Mattias" om barn och makt. En av Korczaks grundtankar är att barn känner sig maktlösa och känslan av maktlöshet leder till en alltför stor respekt för makten. En annan är att vi vuxna måste respektera barnens okunnighet och fungera som "välvilliga vägvisare".

"Lille Kung Mattias" blir rikets ledare vid elva års ålder då hans pappa plötsligt dör. Först används han som kasperdocka av regeringen och när han inser att han blir utnyttjad gör sig Mattias till envåldshärskare. Trots att han försöker vara snäll mot alla barn och ger dem godis går inte heller detta så bra. Han hade behövt ledning tidigt i livet, han hade behövt en välvillig vägvisare och han hade behövt få testa sig fram, ibland göra fel och ta konsekvenserna av det.

Korczaks mest spridda bok heter "Barnets rätt till respekt" och är ett slags pedagogisk tankeskrift som fungerade som inspiration när FN:s konvention om barnets rättigheter skrevs. Här framgår att barn har rätt till skydd, ja. Men i lika hög grad framgår barnens rätt att inte överbeskyddas.
"Respektera misslyckanden och tårar!" skriver Korczak och försätter: "Inte bara den trasiga strumpan, utan även skråman på knäet, inte bara det sönderslagna glaset, utan även skärsåret på fingret, varje sår, blåmärke och bula – alltså smärtan". Smärtan är oundviklig och måste få upplevas av varje barn för att hen ska kunna växa.

Jag tror att Janusz Korczak skulle bli nedslagen när han såg hur respektlöst barn än i dag behandlas – trots all den kunskap om barn som finns, trots Barnkonventionen och vårt prat om "det kompetenta barnet". Han skulle förstås reagera starkast på det sätt som ett rikt och upplyst land hanterar sina ensamma flyktingbarn. Men han skulle nog också ha ett och annat att säga om den hållningslöshet som många vuxna visar barn.

Att undvika att ge raka svar, att inte kunna stå för sin egen åsikt och att inte kunna formulera ett välmotiverat nej är inte att visa ett barn respekt.
Det är att fega ur, förvirra och skapa diktatorer.


Texten publicerades i Helsingborgs dagblad den 8 oktober 2012.