Pippi à la Ghibli

Apropå senaste tidens bråk kring bolaget Saltkråkans förbud mot att använda Herr Nilsson i en treårig pojkes dödsannons kom jag återigen att tänka på att världen skulle ha varit snäppet rikare om Studio Ghibli fått göra den Pippi Långstrumpfilm som man på 70-talet hade planer på. Hayao Miyazaki var i Sverige flera gånger för att göra research och träffa Astrid Lindgren men tyvärr sade hon nej till projektet.

Hur den färdiga filmen skulle ha kunnat se ut får man en aning om när man ser de underbara akvarellerna här. Att Lindgren senare gav tillstånd till de gräsliga svensk-tysk-kanadensiska 90-talsfilmerna är en gåta.

Recension: Liten Skär och alla små brokiga

För det första: Liten Skär och många små brokiga är inte en rasistisk film, som hävdats i den infekterade debatt som pågått i ett par veckor. Tvärtom finns här en tydlig strävan att bryta mot normer och ifrågasätta invanda tänkesätt. Men bilden av Lilla Hjärtat är ändå en symbol som inte borde ha överlevt in på 2010-talet, en rest av ett förhånande av de svarta slavarna i 1800-talets USA. Att Stina Wirsén skildrar ett mörkhyat barn som en blackface visar på en naivitet som jag tror är ganska typiskt svensk, en övertro på att bara man själv är fördomsfri så är allt som kommer ur ens mun och penna fördomsfritt. Som om det inte fanns en överbyggnad, en rasistisk struktur, att ta hänsyn till. Det är dock inte ett skäl att stoppa filmens premiär, som Folkets bio i Lund gjort.

För det andra: när såg man senast en snippa i en barnfilm? Just när jag trodde att det av pedofilfobiska skäl aldrig mer skulle ske drar Liten Skär ner underbrallorna för att reta kompisen Lilla Hjärtat som redan är arg så hon skakar. Jag jublar över denna scen; självklart inte för att en film per automatik blir bra för att man blottar könsdelar – utan för att det visar på den friska frihet som präglar Stina Wirséns nya film. Liten Skär och många små brokiga är renons på pedagogiska undertoner och de överbeskyddande, milt smekande silkevantar som utmärker hart när all kultur som görs för barn år 2012.  

 

För det tredje: när såg man senast en film som är skapad uteslutande för den yngsta publiken? Som inte flirtar med föräldrar, morbröder och farmödrar utan tvärtom kanske generar dem en aning – på samma sätt som deras små guldklimpar ibland gör när de fäller högljudda, olämpliga kommentarer på bussen? Här handlar det om kiss och slaskiga pussar, kladd och trots, bråk och svartsjuka – men också om livsglädje, leklust och kärlek. Hela livet, således och ungefär, ur en två-treårings perspektiv.

Förutom Lilla Hjärtat finns här en uppsjö stiliserat brokiga figurer: en är könlös, en tvåkönad, här finns en bråkstake och en gnällspik. Men de har alla starka känslor och temperament som skiftar beroende på om de målar, firar födelsedag eller har dockvagnsrace, så statiskt blir det aldrig. 

Handlingen hålls samman av Stellan Skarsgårds livliga stämma som interagerar med både figurer och publik och uppmanar dem/oss att gissa vad som håller på att ritas fram och att jympa i biosalongen. Ibland blir han trött på dem, bannar dem och tjatar och suckar. 

Det är lite Linus på linjen, lite Vem och väldigt mycket Stina Wirsén. Summan blir oemotståndlig.

Publicerad i Helsingborgs dagblad 21/12 2012

En omistlig kortfilm

I dag har den fantastiska lilla filmen (29 min) The Quiet One premiär på Zita i Stockholm. Passa på att se den – den visas bara 14-27 september! För visningstider, se här.

Filmen är gjord av Ina Holmqvist och Emelie Wallgren som fick mycket uppmärksamhet för sin förra film, Så nära, om två tjejer i Rågsved som lever för sina idoler Bill och Tom i Tokio Hotel.

The Quiet One handlar om Maryam, en flicka i åttaårsåldern som nyss kommit till ett kallt och snöigt Sverige från Iran. Filmen utspelar sig ett par månader i skolan och följer Maryams mot- och framgångar på nära håll. Det är särskilt det sociala spelet mellan barnen i klassen som tydliggörs – ibland på ett smärtsamt sätt. Här är det i första hand tillgång till det svenska språket som ger status i gruppen men också hårfärgen tycks spela in: det är de enda två blonda flickorna som är ledare.

I filmens slutscen har Maryam just fått en ny vän i Wiktoria, som hon nyligen klöst, sparkat och slagit och därefter bett, gång på gång och hjärtskärande uppriktigt, om förlåtelse. Nu är de på skolgården och snurrar i gungorna. Wiktoria har just varvat upp Maryams gunga och innan hon släpper säger hon "Glada, färdiga, gå!" I den andan – positiv och framåtriktad – slutar The Quiet One. 

Precis som Så nära vann The Quiet One pris vid Tempo dokumentärfestival. Läs mer om filmen och se trailer här.

Ulf Stark och barnfilmen

Nya numret av tidskriften Opsis barnkultur ägnas till stor del åt en av den svenska barnkulturens giganter: Ulf Stark. Här finns intervjuer, reportage och analyser om hans insatser på litteratur-, musik- och filmområdet. Mitt bidrag är en text om Ulf Stark som filmmanusförfattare:

"För en insats präglad av djup respekt för varje barn – och vilsna vuxna." Så lydde motiveringen till Svenska filminstitutets barnfilmspris Gullspira år 2008 då Ulf Stark tilldelades den gyllene lilla geten. Med ett dussin manus och ungefär lika många litterära förlagor och därtill enstaka insatser som skådespelare och dramaturg tillhör Stark den handfull skara som måste betecknas som nestorer inom den svenska barnfilmsbranschen. De som inte gör någon enstaka film för den yngsta publiken som ett led i en karriär mot mer prestigefyllda projekt, utan som håller sig till barnfilmen år efter år. Kanske för att de insett att den bjuder på spännande utmaningar och möjligheter snarare än hämmande begränsningar som många inom filmbranschen tror.

En sådan möjlighet som Stark tagit tillvara är den att med filmen skapa ett magiskt rum där realismens lagar upphävs och i stället lekens gäller. För att det ska ske krävs naturligtvis även rätt regissör och rätt regissör för Starks berättelser har Rumle Hammerich visat sig vara. Det är i filmer som Kan du vissla Johanna och Dårfinkar och dönickar som magin uppstår och dröjer kvar långt efter eftertexterna.

Kan du vissla Johanna, entimmesfilmen som visas varje julafton, är berättelsen om de såta vännerna Uffe och Berra som skaffar en morfar åt Uffe. Han vill, precis som Berra, få en peng av en morfar ibland, fiska och fira födelsedag med en morfar som älskar grisfötter och cigarrer. På ett besök på ålderdomshemmet hittar Uffe sin morfar. Han är inte något vidare snäll till att börja med, snarare kärv och misstänksam, men precis som Uffe har han ett plåster på hakan och han visar sig snart vara både generös och påhittig på sitt sätt. Fast nyckfull: han kan bli arg, ledsen och väldigt trött ibland.

När Berra (Tobias Swärd) och morfar (Per Oscarsson) möts och bestämmer sig för att vara släkt uppstår lekens magiska rum. Plötsligt är det nya lagar som gäller enligt en tyst, gemensam överenskommelse som skapas utifrån de behov de lekande har. Uffe behöver någon som ser bara honom, som tycker att han är speciell och är intresserad av allt som händer honom och har tid att lyssna. Morfar behöver någon att tycka om, som får honom att för en stund släppa tankarna på det förflutna, sorgen över den döda hustrun och bitterheten över att vara ensam kvar. De båda går in för sin lek med liv och lust, de växer i sina roller som barnbarn och morfar, vågar nytt, tänker stort och njuter tillsammans. När morfar en dag inte längre är på sitt rum då Uffe kommer för att hälsa på förklarar sköterskan att han gått bort, att han "hade ett dåligt hjärta". "Nej," svarar Uffe, "han hade det bästa hjärtat i världen!". Och tack vare det hjärtat och den kontakt som uppstått mellan det och hans eget har Uffe vuxit. Trots att filmen slutar i död och begravning är det ett lyckligt slut – ett som förmedlar hopp och förväntan inför livets nästa äventyr. 

Liksom många av Ulf Starks filmberättelser har Kan du vissla Johanna starka drag av självbiografi. Protagonisten bär författarens namn, det är Stureby och det är 1950-tal. Ändå, och häri ligger en annan av Ulf Starks filmiska styrkor, blir det aldrig sådär nostalgiskimrande, smetsentimentalt som det så ofta blir när barndomsminnen omvandlas till biofilmer av nu vuxna män – jo, för detta är ett manligt regissörssyndrom. Uffe, Berra och även Percy, som förekommer i andra filmer, är inte minnen av barn som en gång fanns utan de är i högsta grad levande, just här och just nu när vi ser på filmerna om dem. Deras autenticitet skär genom decennierna och de tidsenliga kostymerna, scenografin och replikerna skymmer inte sikten. (Annat än undantagsvis. Mindre lyckade Stark-filmatiseringar, i händerna på mindre fingertoppskänsliga regissörer än Rumle Hammerich, lider också de av den svenska barnfilmssjukan "vuxenrepliker i barnmunnar". En skitförbannad, sadistisk storebror kan inte, såsom i Min vän Percys magiska gymnastikskor säga "Vad sjutton säger du!? Du är ju heltokig!" till sin gränslöst retfulla lillebror. Det låter helfånigt.)

Dårfinkar och dönickar skiljer sig på många sätt från Kan du vissla Johanna: den utspelar sig i samtida miljö, den har en flicka på tröskeln till puberteten i huvudrollen och föräldrarna som förekommer är inte de vanliga genomgoda. TV-serien sändes i sex avsnitt 1988, blev omedelbart en succé och har repriserats ett antal gånger. Den berättar historien om Simone som när hon flyttar till ett nytt område blir tagen för pojke i skolan och när klassföreståndarinnan ropar upp henne som "Simon" ger hon sig in i en långvarig lek med sin identitet.

Hon köper kläder på killavdelningen, studerar killars kroppsspråk och gör saker hon aldrig skulle ha gjort som Simone. Busar, bråkar, ta plats. Och hon märker snart att det som förändrats när hon blivit kille är inte så mycket hon själv som omvärldens förväntningar på henne. Alla förväntar sig att hon ska busa, bråka, ta plats – på gott och ont. Det är härligt att skippa duktighetsiver och släppa hämningar – men mindre härligt att gång efter annan misstänkas och misstros. Och lögnen tär på Simone i längden. Småningom vet hon knappt vem hon är, vad hon vill, vem hon kan lita på. Men hon har sin morfar; en morfar som precis som Uffes vet vad demoner, svartkänslor och dårfinkar går för. Som är nyckfull och hjärtsvag och döende. Och som kan trösta utan dalt.

För i Ulf Starks filmvärld är det morfäderna, och i viss mån farfäderna, som står för den "djupa respekt" gentemot barnen som författaren själv hyllades för i Gullspiramotiveringen. Den äldre generationen klappar inte välmenande men nedlåtande på barnens huvuden eller talar om sig själv i tredje person eller bjuder på ständiga överdåd av saft och bullar för att ställa sig in. De behandlar ungarna såsom de själva vill bli – men kanske alltför sällan blir – behandlade. Det vill säga som människor – med starka eller svaga men i vilket fall världens bästa hjärtan.

        

Ulf Stark filmografi i urval:

• Dårfinkar och dönickar, TV-serie, regi Rumle Hammerich 1988 (manus och litterär förlaga)

• Sixten, regi Catti Edfeldt 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän Percys magiska gymnastikskor, regi Martin Asphaug 1994 (manus och litterär förlaga)

• Kan du vissla Johanna?, regi Rumle Hammerich 1994 (manus och litterär förlaga)

• Min vän shejken i Stureby, regi Clas Lindberg 1997 (manus och litterär förlaga)

• Tsatsiki, morsan och polisen, regi Ella Lemhagen 1999 (manus)

• Percy, Buffalo Bill och jag, regi Anders Gustafsson 2005 (manus och litterär förlaga)

• Loranga, Masarin och Dartanjang, regi Igor Vejstagin 2005 (manus och roll)

• Jaguaren, regi Mattias Gordon (litterär förlaga och roll)

• Iris, regi Ulrika Bengts 2011 (dramaturg)

 

Daterad radio om barn på burk

Fredagens avsnitt av Barnen, det för det mesta utmärkta radioprogrammet för vuxna där barn får komma till tals, hette "Barn på burk" och handlade om barnprogram i TV.

Det var underligt ofokuserat och tycktes vilja famna allt med det väntade resultatet att det inte blev mycket mer än ett visst duttande och skrapande på ytan. Det var lite reportage hemifrån barn som berättade om vad de brukade se för program och hur de påverkades av dem. Det var intervju med forskaren Marie Katerine Larsson som berättade att TV inte är så farligt som många tror. Och det var samtal med Barnkanalens Ylva Hällen som berättade att dagens barn hellre vill delta i utformningen av barnprogrammen än titta på drama.

Det var också, som kanske framgår av referatet ovan, ett underligt mossigt program. Reportern pratade om "dumburken", ett begrepp som jag inte hört de senaste 20 åren. Han pratade om barnprogrammen på 70-talet som "politiska" trots att den uppfattningen gång på gång har nyanserats de senaste åren. Och – denna en av mina käpphästar! – man pratade om TV-program som om de utgjorde en enhet med samma effekt på sina tittare oavsett innehåll och form. Det finns BRA och DÅLIGA TV-program. Det finns sådana som passiviserar sina tittare (oavsett ålder, nota bene!) och de som aktiverar/stimulerar dem!

Om man bortser från de inslag som handlade om hur webben påverkar barnprogrammen så skulle programmet "Barn på burk" ha kunnat producerats långt innan vi hade mer än två TV-kanaler i Sverige. 

Liten vit och liten svart en omöjlighet

 Debatten om Stina Wirséns nya film Liten Skär och många små brokiga har i dag även nått fram till DN:s kultursida. (Redan i går skrev Jonas Thente ett smått bisarrt blogginlägg om det hela i går – där han lyckades få det hela till att bli "akademikerkärringars" fel.)

Problemet, som jag ser det, är att man inte kan framställa mörkhyade såsom Lilla Hjärtat framställs – det vill säga som en traditionell "blackface". Blackface skapades på 1800-talet för att vita människor skulle kunna driva gäck med svarta slavar och det borde ha dött ut för väldigt länge sedan.

Och inte ens Stina Wirsén, som vi alla förstår är en god och snäll människa som i sina böcker och filmer medvetet jobbar för att öka mångfalden inom svensk barnkultur och i bästa välmening "stereotypiserade" Lilla Hjärtat lika hårt som övriga karaktärer. Men kritvitt är inte samma sak som kolsvart – och särskilt inte i händerna på en vit, svensk konstnär.

Det är bara att beklaga att vi inte kommit längre än såhär år 2012 och jag håller med Sverker Lenas i DN om att det vore "synd om debatten ledde till en ökad rädsla för att inkludera olikheter i barnkulturen". Gud vet att det behövs olikheter, spret och gnissel inom den tassande svenska barnkulturen i dag!

Kliv in i konsten på Nationalmuseum

Just nu pågår en liten utställning, "Kliv in i konsten", på Nationalmuseum. Bilder av välkända tavlor, såsom "Karl XII:s likfärd" med nutida unga människor inklippta på finurliga vis. Bakom utställningen döljer sig ett stort och fantastiskt projekt.

Lillholmsskolan i Skärholmen kontaktade Nationalmuseum för ett samarbete i ämnena Bild och Svenska. En skolklass kom på museibesök och eleverna fick småningom välja varsin målning att arbeta med. Utifrån bilderna, som de fick högkvalitativa, digitala kopior av, skrev eleverna sedan berättelser. Tanken var att de skulle göra en tidsresa, befinna sig i motivet och berätta om sina tankar och känslor inför det de såg. I ett senare stadium fick de ta bilder av sig själva och photoshoppa in dessa i tavlorna så att de bokstavligen "klev in i konsten". De arbetade hårt och länge med såväl texter som bilder, slet sina hår men blev slutligen mycket nöjda med resultaten. Mer om projektet kan man läsa här.

På Nationalmuseum finns nu de nya bilderna att beskåda och de imponerande berättelserna att läsa. Poetiska, drabbande, ibland dråpliga. De finns där till följd av några driftiga lärares envishet och tro på sina elever och ett tjugotal ungdomars envishet och kreativitet.

De finns också där till följd av att Bild än så länge är ett obligatoriskt ämne i grundskolan. Det är det ju inte längre i gymnasiet. Estetiska ämnen har effektiviserats bort av den sittande regeringen – trots att forskningen visar att de estetiska ämnena har den positiva sidoeffekten att de gynnar inlärningen av teoretiska ämnen. Och att varje barns och ungdoms rätt att uttrycka sig estetiskt står med som artikel 31 i FN:s barnkonvention tycks Björklund och kompani inte bry sig om.  

De borde besöka Nationalmuseum och "Kliv in i konsten" som pågår till och med den 28 oktober. Det borde förresten alla.

(Bilderna ovan: Joanna Xu i "Vanitasstilleben med astronomiska instrument" målad av Christian von Thum och Marcel Butros i "Den bedragne och pryglade men ändå förnöjde äkte mannen" av Jean-Baptiste Pater)